Helena
Johans sons hustru
Min farfars farfars morfars farmors mor
HGr-334Ks anmoder
Värkarna blev allt värre men hon visste att ännu värre var på kommande. I egenskap av byns jordemor var barnafödsel en vardag för henne, men hon hade bara en enda erfarenhet från tidigare av att själv få en avkomma. Innan dagen var slut skulle Helena bidra med ett nytt liv till byn och allt tydde på att hon skulle bli tvungen att göra det ensam. Hon lade sina händer över den uppsvällda magen och tänkte på det lilla livet inom hennes kropp som fick henne att se ut som en säl. När prästen brukade predika om måttlighet, tittade han alltid surt på byns feta bönder, men nu kände Helena sig tjockare än alla dessa bönder tillsammans.
Helena skulle förbereda förlossningen väl för att hon inte skulle föda ett dött barn igen. Det hade varit en fruktansvärd känsla att misslyckas med sitt eget barn, då hennes uppgift som jordemor var att få både mödrar och barn att överleva förlossningen. Hon mindes fortfarande prästens förnärmade ansiktsuttryck då han blivit tvungen att utföra ett nöddop för att demonerna inte skulle ta den oskyldiga, döda nyfödda. I normala fall hade hon rätt att som jordemor själv utföra nöddop för dödfödda barn, men inte för den egna babyn.
Hon hade doppat sina verktyg i kokande vatten och hoppades att hon överhuvudtaget inte skulle behöva använda dem. Det kokande vattnet skulle nog göra instrumenten rena, men hennes barn skulle helst inte behöva hjälpmedel för att komma ut ur henne. Helena hade placerat sin sjal på halmbädden och hon hade beslutat sig för att föda barnet liggande. Om hon hade haft en annan jordemor till hjälp, skulle hon ha suttit på en stol medan den andra kvinnan höll henne upprätt under armarna.
Det var oerhört ovanligt att hon blivit jordemor med bara en graviditet som egen erfarenhet. Det var dock ännu mera ovanligt att en kvinna i hennes unga ålder var byns jordemor. Oftast var det äldre kvinnor, dubbelt äldre än Helena, som kallades till hjälp när byns kvinnor skulle föda. Helenas mor hade dock varit en så skicklig jordemor att hennes goda rykte hade spritt sig långt utanför byns gränser. När Helenas mor hade sagt att hennes dotter en dag skulle bli en bra jordemor, hade orden vägt till Helenas fördel. När hon av byns gummor blivit vald till jordemor, hade hon fått ärva mors tänger, åderlåtningsapparater och andra verktyg samt all den kunskap som mor hade haft om örter och brygder.
Förutom åderlåtning förväntades det att hon skulle kunna koppning. De var de främsta ingrepp som hon borde kunna för att jaga bort bybornas åkommor. Helena hade fortfarande bara lite erfarenhet av koppning. Hon hade redan fått använda sig av det avsågade kohornet som skulle skapa trycket i huden. Med det trycket var det lättare att pressa ut det onda blodet ur kroppen.
Trots sin unga ålder var Helena byns ”kloka gumma” och jordemor och det var henne som byborna tog kontakt med då de var sjuka eller behövde hjälp vid förlossning. Helena brukade se bybornas respekt när hon formulerade trollramsor. Dessa skulle förstärka de brygder som hon skapade mot just den åkomman som behövde åtgärdas. Hon visste också att det respektfyllda ansiktsuttrycket i fel omständigheter lätt förvandlades till rädsla och hysteri. Det hade blivit hennes mormors mors undergång längre bak i tiden än vad någon levande kunde minnas. Byborna hade då plötsligt anklagat henne för häxeri. Allt det goda som hon hade åstadkommit hade med en gång glömts bort.
Brasan värmde stugan. Helena hade lagt en bit näver vid halmbädden att skriva på om hennes blödningar inte slutade. Genom att peta en trollformel med hennes eget blod på nävern, hoppades hon på att stämma blodet och få det eventuella flödet att sluta. Hon måste också kunna slänga nävern med blodsformeln i brasan innan åtgärden var fullbordad. Allt detta var en förebyggande åtgärd ifall det fanns en risk för förblödning.
Hon hade också lagt fram en tinktur med mjöldryga, som hon dock in i det längsta ville undvika att använda. Mjöldrygan var en svamp, som hon brukade skrapa från säden, och den var i själva verket ett gift. Den gav svåra kramper och de hjälpte om missfall var önskvärt, men också för att starta en förlossning. Helena hade dock sett så svåra mjöldrygekramper hos vissa blivande mödrar att hon inte ville utsätta sig för samma om det inte var absolut nödvändigt. Om det hade varit vinter, skulle hon helt enkelt ha använt snö och is för att chockera huden och skapa de nödvändiga kramperna.
En bägare med kamomillbrygd kunde också hjälpa mot värkarna. Om hon blandade i lite av sitt värdefulla träspån som hon hade skrapat från kyrkväggen, skulle effekten bli ännu bättre. Och johannesörten hjälpte mot den oro som började gnava inom henne. Hon tänkte snabbt genom de trollramsor som hon kände till, ifall någon av dem skulle göra brygderna speciellt starka. Hon tittade i sitt skåp på de torkade älgörterna, renfanorna, röllikorna och jordrevorna ifall någon av dem skulle bli av nytta under den påfrestning som väntade henne. Torkad ljung fanns i små näveraskar. Om ljungblommans knoppar blev upplösta i brygder skulle de öka hennes mjölkproduktion efter födseln. Hennes makes brännvinsflaska vågade hon inte röra även om den vore av stor nytta.
En oanvänd duk gjord av ren ull väntade vid halmbädden. Hon skulle linda in sin blivande dotter i hennes första plagg så fort hon hade blivit född. Helena var övertygad om att det var en dotter som hon skulle få, för hennes vänstra kind hade varit rödare än den högra under hela väntetiden. Dessutom hade Helena under en längre tid redan känt sig tvungen att gå med vänstra foten först. Därutöver var hennes vänstra bröst en aning större än det högra. Allt detta var tecken på att det var en liten flicka som hon väntade.
Nu återstod bara att hoppas på änglarnas närvaro, när förlossningen startade. Prästen hade alltid sagt att änglar skyddade små barn, men Helena litade mera på brygdernas kraft. Med trollramsorna blev brygderna ännu starkare. Trots det gjorde det knappast någon skada om prästens änglar också hjälpte till. Prästen hade sagt att änglarna var människor som blivit heliga och flugit till himlen. Helena lekte ofta med tanken att några av dessa heliga människor hade varit hennes förfäder. När hon läste trollramsorna hade hon ibland känt en närvaro som hade känts lika trygg som hennes föräldrars närhet, då de ännu levde. Den närvaron var säkert hennes förfäder som viskade goda råd åt henne.
Brasan i brödugnen värmde stugan och Helena kände till och med svettpärlor i pannan. Kramperna kom med allt kortare mellanrum nu och förlossningen var nära. Röken från brasan svävade i stugan och hon drog fönsterluckan åt sidan. Sval, fuktig luft strömmade in i stugan samtidigt som röken sökte sig långsamt ut. Höstregnet utanför skulle kanske ersättas med snö om några nätter. Innan dess skulle hon få se dagarna bli allt kortare, och mörkret skulle sakta men säkert få grepp om dem. Hennes dotter skulle lysa upp det mörkret.
Hon försökte kika ut mot skogsbrynet ifall hennes make sågs till. Den enda rörelsen var de kala lövträdens svarta armar som sakta gungade i vinden och röken som seglade mot deras famn.
Helenas make hade motvilligt ridit iväg till jakten, som markägaren ordnade. Hennes man hade inte velat lämna henne ensam när födseln var så nära. Den utlovade nyttan var dock så stor att Helena hade bett honom att följa markägarens kall. Han hade svarat henne att han skulle få flera jakttillfällen innan fastetiden började och säsongens förbud att jaga trädde i kraft. Helena hade ändå bett honom att acceptera och så hade hon sett honom rida iväg för något som kändes som en evighet sedan. Han hade lovat be granngumman komma över, men hon sågs inte till heller. Grannen bodde långt borta och gumman gick dåligt.
Markägaren hade ingen rätt att tvinga Helenas make att delta i jakten, men han hade lovat att en del av arrendet skulle gottgöras om han hjälpte till i jaktlaget. Det var goda nyheter för dagsverkena var tunga att utföra. Alltsedan jakträtten hade begränsats till ett privilegium för adelsmän hade vanliga människor inte fått extraförtjänster av jakten längre. Då deras markägare var en adelsman kunde han plötsligt få för sig att han ville jaga, men till det behövdes hjälpkarlar. Det i sin tur gav möjligheter till extraförtjänster.
Drevkarlarnas uppgift var att leda viltet till de platser där markägaren väntade med sin bössa för att skicka iväg det dödande skottet. Jakthundar deltog också och ibland hade Helenas make tyst mumlat att hundarna behandlades bättre än drevkarlarna. Oljudet från alla män, hästar och djur var troligen stort. Eftersom Helena inte hörde någonting genom skogen, var de förmodligen långt borta.
Markägaren hade beställt hermeliner och mårdhundar, för godset behövde nya pälsar. Dessutom ville han ha kronhjort och vildsvin till senhöstens stora gästabud, men även annat vilt skulle duga. Allt byte skulle föras till godset för inspektion, pälsning och styckning. Helena och hennes man hade ofta irriterat sig över ovetskapen om vad som exakt hände med bytet på markägarens gods. Rykten berättade att stora köttbitar slängdes som oanvändbara även om de gott kunde kokas till mat. Och åt de rika verkligen köttet från de smådjur som fångades bara för pälsens skull?
Även om skogen var fylld av djur, var det förbjudet att jaga. Utan förbudet kunde fattiga gott fånga vilt till föda samt fånga smådjur för att sy deras pälsar till värme under vintern. Åt de fattiga skulle även andra än bara de stora och bästa djuren duga. Lagen sade dock att jakt var förbjudet för andra än markägaren. Endast farliga rovdjur fick dödas och det var inte heller för köttets eller pälsens skull, utan för den allmänna säkerhetens skull. Helena mindes att svärfar Johan hade berättat om sin fars tid, då alla ännu fick jaga i de djupa skogarna. Men det var långt innan de nya lagarna och överheternas bestämmelser hade trätt i kraft. Hur enkelt och okomplicerat livet hade varit på deras farföräldrars tid och hur komplicerat allt var nu!
Både Helenas familj och de flesta andra som de kände var dock rebelliska mot reglerna. Nästan alla lade små snaror på hemliga ställen i skogen för att fånga hare och andra smådjur att äta. Lagens väktare hade åtminstone inte ännu gjort några grundliga inspektioner i skogarna, och ingen hade blandat sig i de små förbrytelserna.
Orättvisan och smärtan fick henne att kippa efter andan och hon undrade högt om världen var en bra plats för hennes blivande dotter. Fostervattnet hade redan lämnat hennes kropp och Helena torkade sig mellan benen med en duk. Hon fingrade nervöst på dukens blommönster, som hon hade sytt med lingarn. För ett kort ögonblick kände hon fruktan över om det rötade linet kunde få även hennes lilla dotter att ruttna. Hon svarade på de elaka tankarna genom att andas några gånger djupt. Kramperna måste lugnas.
Helena försökte minnas hur hennes make hade sett ut när han ridit iväg på morgonen. Hon var orolig för att det skulle bli det sista hon sett av honom. Eller var hon orolig för att det var det sista han hade sett av henne? Hon tänkte inte klart längre. Hon vek sig dubbel av smärtorna och lade sig på halmbädden med blicken fäst i lågorna.
Det var nu hon behövde sin make som mest. Det var nu som saknaden av honom var som störst. Känslan var så intensiv att den kändes rentav unik. I hans frånvaro var Helenas make plötsligt mera värdefull än någonsin. Hon blev förskräckt över sina egna tankar. Känslan gentemot hennes make var så intensiv att det måste vara det som alla kvinnor talade om. Hon hade förälskat sig! I sin egen make! Betydde det att hon inte hade älskat honom tidigare? Inte ens då de hade gift sig?
Plötsligt blev kramperna så hårda att hon kände ett starkt tvång att trycka. Känslan var bekant från förra gången då hon hade fött sitt dödfödda barn, men den här gången skulle barnet överleva. Det fanns inget alternativ. Det bultade i tinningen och hon tvingade sig att andas samtidigt som hon tryckte. Det svartnade för ögonen och röken tycktes tränga in i henne med varje andetag. Helena hade ingen aning om vad som hände, men plötsligt såg hon inte svart längre.
Hon befann sig i ett utrymme som var vitare än vinterns snö. Var hon bland molnen? Hade hon blivit en ängel? Hade hon dött och kommit till himlen? I det vita utrymmet fanns en massa ytor som var slätare än någonting som hon någonsin hade sett. Väggarna var släta som is, men de såg varma ut. De såg ut som stockväggar men utan skarvar. Ingen människohand kunde dock göra ytorna så släta som de var. Inget verktyg kunde slipa träytan så mjuk. Och på bordet fanns skålar av ett material som Helena inte kände igen. De var inte gjorda av trä eller brons utan av ett genomskinligt ämne som gjorde att själva skålarna knappt syntes. Genom skålarna och muggarna kunde hon till och med se färgen på den brygd som skålarna innehöll. Hon var ensam i utrymmet men hon kände sig inte ensam. Det kändes som om någon var närvarande fastän hon inte såg någon.
Helena ruskade på huvudet och hennes näsborrar vidgades av de påtvingade andetagen. Hon var tillbaka i den mörka stugan igen. Röken fick henne att hosta och det gjorde kramperna ännu kraftigare. Hon släppte ur sig ett sådant råmande att kossan i den gamla grannstugan säkert trodde sig ha fått sällskap. Helena visste inte hur länge hennes medvetande hade befunnit sig i det vita utrymmet men hon kände en stark tröst från besöket.
Hon var övertygad om att den märkvärdiga synen hade varit ett tecken åt henne att allt skulle gå bra. Hon hade accepterats bland de synska och hon skulle bli en bra jordemor åt byn. Hon kunde inte förklara sin syn, men en dag skulle hon nog försöka samla den till ord. Ingen skulle kunna ta upplevelsen ifrån henne och ingen skulle kunna tolka hennes syn bättre än hon själv. Hon hoppades att hon skulle få se syner även i framtiden, för det skulle hjälpa henne i hennes uppgifter. Hennes status som klok gumma skulle förstärkas om trolldomarna var på hennes sida.
Hon råmade igen och innerst inne ville hon höra ett barnskrik redan. Ett ljud väckte henne och för ett ögonblick trodde hon att hon såg syner igen. I dörröppningen stod granngumman med en skräckfylld blick. Helena slutade råma och granngumman sprang fram mot henne. Gummans ansikte var fyllt av en gammal gummas erfarenhet och Helena kände sig lugn. Någon skulle ta hand om henne. Efter alla barnafödslar var det äntligen Helenas tur att bli omhändertagen. Allt skulle nog gå bra. Stugan Skuggsidans väggar skulle åter få omfamna barnjoller.
