Nutid
Jag
”Jag ger upp”
Orden ekar inom min skalle som om det inte finns något annat i mitt ordförråd. Allt jag tänker, gör, ser, känner, luktar och hör bygger på en ordlös kamp mot hopplösheten. Det känns som om två viljor inom mig grälar sinsemellan om jag borde ge upp eller fortsätta kämpa. Är det en kamp mellan känslan och förnuftet eller är det helt enkelt fråga om min självbevarelsedrift? Är kampen inbillad eller borde jag bara koncentrera mig på att leva för dagen? Skall jag sluta bry min hjärna med tankar om något är hopplöst eller inte? Under den senaste tiden har jag dock stött på information som oundvikligen har blossat upp alla dessa funderingar.
Fönsterglaset speglar mitt ansikte, men jag undviker att se på mig. Jag försöker också att låta bli att se det smutsiga glaset, för jag har ingen energi att börja tvätta fönster. Min blick vilar på staden utanför mitt rum även om både det smutsiga glaset och den förorenade luften gör stadens silhuett otydlig. Stadens centrum skymtar i horisonten och där glittrar flera torn med nyskapta kontorsutrymmen.
Mittemot mitt fönster har ett åttio år gammalt våningshus just börjat rivas för att ge vika för nyare, högre och modernare byggnader än min stadsdels typiska arkitektur. Det rivna huset har under de senaste åren varit i dåligt skick och är en hälsorisk för dess invånare. Mina tankar går till husets ursprungliga byggnadsarbetare. Resultatet av deras hårda arbete bestod inte för evigt, men deras välförtjänta löner skapade levnadsförutsättningar åt många individer. De små barnen i byggnadsarbetarnas familjer har vuxit upp och kanske de fortfarande lever ett gott liv som vuxna. Förstår de hur mycket de har att tacka sina föräldrar för alla deras insatser?
Med hårt arbete förtjänade våra förfäder sitt uppehälle, och därmed blev mycket möjligt även för deras efterkommande. De fostrade sina barn som fick alla förutsättningar att överleva och att fortsätta släktens utveckling. Det låter som en drömkarriär över århundraden, men just nu känns det som om karriären har nått sitt slut.
Vad skulle mina förfäder säga om flera generationers hårda arbete kommit till ett bittert slut just nu? Då de alla mötte sina motgångar med att arbeta hårdare, hur skulle de ställa sig till min situation? Om ens egna insatser påverkar ens möjligheter att klara sig, är arbete ett sätt att förbättra sina kort. Vad skulle de göra om spelets regler inte fungerade längre? Om arbete inte nyckeln till framgången längre?
Jag tittar med avsmak på min spegelbild i det smutsiga fönsterglaset. Jag ser en misslyckad varelse. Spegelbilden visar inte enbart en medelålders kvinna, vars vuxna dotter har flyttat ut. Ansiktet tillhör en kvinna, som inte har hittat en ny man efter en skilsmässa. En kvinna, vars vänner inte ringer längre och vars hem och hela egendom omfattar två rum i ett våningshus i en anonym stad.
Jag ser ett ansikte med en potatisnäsa, som är ett arv från min mammas sida. Hon i sin tur har fått generna från sin far, för jag har sett fotografier av min morfar Karl med hans breda, runda näsa. Borde jag vara tacksam över arvet? Min näsa är inte vacker, men jag har aldrig haft som mål att vara vacker. Olika arbetssökningskurser har gett mig rådet att försöka hitta de egenskaper som får min ansökan att skilja sig från mängden. Kanske min näsa gör mig annorlunda? Nej. Hur jag än ser på min spegelbild så är min näsa inte en fördel.
Min enda vän är den bleka, surmulna kvinnan i spegelbilden, men hon tycks inte kunna ge mig det jag behöver mest, ett arbete. Enligt samhället är min två år långa arbetslöshet inte mitt eget fel, för mitt land har befunnit sig i en ekonomisk depression under en lång tid redan. Då det inte finns tillräckligt med arbetsplatser för landets medborgare, är det oundvikligt att det blir offer. Samtidigt hyllar samhället dem som med egen kapacitet lyckas i en svår situation. Det finns faktiskt unga, ambitiösa lejon som får ett arbete. Men inte jag.
Då mina förfäder var vana vid hårt arbete, får jag inte samma möjlighet att visa mina klor, för jag lyckas inte med att överhuvudtaget få ett arbete. Min sinnesstämning har varierat mellan frustration och förtvivlan, hopp och besvikelse. Emellanåt har jag hittat ett intressant jobb att söka och då har mitt hopp stigit i höjden. Då har jag alltid blivit övertygad om att alla misslyckanden har skett för att just detta perfekta jobb har väntat på sig. Tills besvikelsen har tagit över igen.
Det är lätt att begrunda alternativen till arbetslöshet. Om och om igen. Jag borde skola om mig. Jag borde starta ett småföretag. Jag borde hitta de rätta kanalerna för att söka ett jobb. Jag borde vara mera aktiv i mitt sökande. Jag borde fundera vad jag verkligen vill av mitt liv och satsa allt på att uppnå just det. Jag borde ge upp för det är då som de bästa möjligheterna dyker upp av sig själva. Jag har noggrant begrundat alla råd och alla alternativ. Jag har till och med försökt med de flesta av dem. Men mest av allt funderar jag på alternativet att ge upp.
Vad betyder det att ge upp? Jag låter bli att söka längre? Jag sitter och väntar på att något annat kommer in i mitt liv, eftersom jag inte tillåter arbete att vara ett alternativ längre? Att ge upp hoppet är att göra något oåterkalleligt. Att ge upp tanken på att få ett arbete betyder i praktiken att jag inte är kapabel att ta emot ett jobb längre. Jag skulle inte kunna ta emot det även om det serverades på ett silverfat. Det är så definitivt att jag är tvungen att om och om igen neka till den frestande tanken att ge upp. Jag skulle inte behöva stå ut med besvikelserna längre. Jag skulle vara fri. Jag skulle inte behöva känna mina förfäders anklagande förflutna längre. Deras uppoffringar skulle inte pressa mitt samvete längre. Mitt liv utan arbete skulle vara lättare att förstå om jag inte söker ett arbete längre. Det enda som behövs vore att jag ger upp.
Den mörka sidan av mig leker med tanken om hur framtidens samhälle skulle se på mig och mitt liv. Vad skulle framtiden skriva om mig i släktträdet? Hon dog ensam och arbetslös i sin lilla bostad? De skulle notera mitt dödsdatum utan att känna mig likt jag antecknar födelse- och dödsdatum för mina förfäder. Om jag skulle dö som medelålders, skulle jag åtminstone väcka frågor i forskarna. Varför dog hon så ung? De som lever till normal ålderdom väcker inga frågor alls. De bara antecknas i släktträdet och ålderdom antecknas kortfattat som dödsorsak. Men nej, jag är verkligen inte redo att dö ännu.
En konstig idé börjar formuleras i mitt huvud samtidigt som jag funderar på att ge upp. Eftersom jag ofta kritiserats för att se på saker alltför svart eller vitt, försöker jag aktivt hitta de gråa alternativen. Varför skulle jag helt sluta upp med att leta efter ett jobb bara för att jag inte satsar hela min själ på att försöka hitta ett arbete? Det gråa området kunde vara att låta alternativa tankar samlas i mig samtidigt som jobbsökandet finns kvar. Under en längre tid redan har mina grubblerier fört fram vissa tankar.
Gång på gång har jag jämfört mig själv med mina förfäder. Det är uppenbart att de klarade sig bättre än vad jag har gjort. De hittade alltid ett sätt att överleva. Med ett aktivt grepp hittade de möjligheter i allt och de gick vidare utan att grubbla alltför mycket över om deras val var rätt eller fel. Även om de dog unga eller fick stå ut med svårigheter klarade de sig och förde släkten vidare. Till skillnad från jag. Eller är det bara ett antagande om mina förfäder? Vad vet jag egentligen om dem? Var de nöjda med sitt liv när det närmade sig slutet?
Det är så lätt att säga att allt var bättre och lättare förr. Mina föräldrar brukade säga det och jag minns att mina farföräldrar sade det även under min barndom. Ändå vet jag inte något om generationerna innan min morfar och väldigt lite om mina farföräldrar som dog när jag var ung. Det känns profetiskt att min morfar dog samma dag som jag föddes. Det är svårt att med fakta försvara påståendet att allt var bättre förr. Tanken att jag skulle krossa påståendet är fascinerande. Mina förfäders präktighet måste krossas innan jag är redo att ge upp.
Det är därför som jag har börjat med en släktforskning om mina förfäder. När jag lär känna dem, upptäcker jag nya sidor i mig själv. Det är ingen tvekan om att mitt liv känns rikare nu när min bakgrund blir kartlagd. Trots det har mina verkliga problem inte försvunnit någonstans. Vad skulle mina förfäder göra i min situation?
Min blick vilar över staden utanför mitt fönster. Jag hör bara lite av stadens ljud genom det täta fönstret. Trafikens ljud hörs inte med undantag av något alarmfordon bortom broar och tunnlar. Det gråa vädret bleknar stadens färger så att husväggar, balkonger, parker och växter falnar under ett drömlikt skimmer. De flesta människor på gatan långt nedanför mig klär sig grått. Eller har det gråa vädret slukat alla färggranna paraplyer och röda kappor? Det känns som om hela hus har byggts med stora arbetsinsatser men att något ändå fattas. I sista stund har någon beslutat att spara pengar genom att neka färger till husväggarna.
Det till hälften rivna huset mittemot mitt fönster ser olycksbådande ut. Vilka berättelser lämnar det bakom sig och vilka berättelser blev aldrig fullbordade? Vad kommer istället? Den gnagande känslan stiger i takt med att det gråa vädret blir allt intensivare. Kvällsmörkret börjar falla på och allt det gråa blir snart svart.