Framtiden
HGr-334K
Johans och Helenas och Annas och Christians och Johannas och Karls och min efterkommande
HGr-334K tittade genom fönstret på människorna som gick i likadana kläder i samma takt på gatan. Ingen sprang, men alla promenerade en smula stelt, som om ingen hade bråttom. En handikappad person gled framåt sittande i en magnetisk rullstol. Synen var en uppfriskande avvikelse från den förutsägbara rytmen. Fastän alla var olika på varierande sätt, hade alla samma värde, för ingen behövde längre kämpa om de resurser som fanns. Alla fick näring via de syntetiska pillren och alla fick vilken hjälp de än behövde. Ingen tyckte sig behöva något mera än andra. Då inga pengar och inget ekonomiskt mått värderade tjänster och varor, fanns ingen ojämlikhet längre. Istället för pengar fanns värdetransaktioner, som egentligen inte betydde något i praktiken. Eftersom alla kunde använda så mycket värde som de behövde, behövde ingen kämpa för det som de ville ha. Tiderna hade förändrats enormt sedan halta Johannas tid.
Halta Johannas genetiska minne hade varit intressant och HGr-334K hade gjort ett antal resor till hennes upplevelser. Speciellt intresserad var han förstås av att resa till de sista månaderna som hon hade att erbjuda i den genetiska kedjan. Det var stunden då hennes oäkta son befruktades och nio månader framöver tills han föddes. Det var den stund då den genetiska minneskedjan fortsatte med babyns bidrag. Under den stunden som Johannas son befruktades, kunde HGr-334K få en ledtråd till vem Johannas sons far var. Hittills hade han inte velat resa till babyns fars och farföräldrars genetiska minne, där svaret skulle finnas. Det kändes för enkelt att göra den tidsresan istället för att långsamt leta sig fram i mysteriet via utstakade ledtrådar.
Släktforskningarna som baserade sig på skrifter och uppladdade dokument i virtuella nätverk var beroende av berättad andrahandsinformation. Släktforskningen som HGr-334Ks anmoder hade gjort för många generationer sedan, hade utförts på basen av uppgifter i kyrkböcker. Släktforskning med hjälp av genetiska prov var vid den tiden ännu bara i barnskorna. Därför hade släktforskarna fått finna sig i att förfäders namn inte kom i dagen, då kyrkböckerna meddelade att fadern till oäkta barn var okänd. Men med de genetiska möjligheterna kunde hela släktträd dock skrivas om, och det hade lett till kontroversiella situationer. Vissa släktforskare hade till och med börjat göra parallellträd. De upprätthöll ett träd som baserade sig på skrifter och invaggade uppfattningar och ett träd som baserade sig på genetiska, kalla fakta.
HGr-334K var överraskad över hur felfritt hans eget släktträd var. Hans tidsresor till enskilda förfäders minnen hade inte ännu medfört överraskningar. Upptäckterna var hittills identiska med det han förväntade sig utgående från den släktforskning som han hade till hands. Det betydde att den i kyrkböckerna anmälda fadern verkligen alltid var fader till det barn som fötts i hans ättelinje. Det betydde också att barnen i HGr-334Ks ättelinje även var biologiska barn och inte enbart fosterbarn. Fosterbarnens föräldrar var egentligen andra än de som uppfostrat barnet och de hade även annorlunda gener än ättelinjen hade.
Fönsterglaset speglade HGr-334K och han såg sitt ansikte blandat med konturerna från den moderna, rena staden. Hur fantastiskt långt deras ätt hade nått! Om de forna generationerna bara hade vetat vilka svårigheter mänskligheten skulle bli tvungen att klara av efter dem! Hur skulle de ha ställt sig till tanken att ättelinjen trots alla svårigheter faktiskt överlevde i framtiden? Då bara var hundrade människa överlevde den stora farsoten, betydde det att någon speciellt härdad egenskap fanns i deras släkt? Forskningarna efter epidemin hade inte avslöjat varför vissa hade överlevt sjukdomen, medan de flesta andra hade stupat.
Hade de helt enkelt bara beslutat sig för att inte ge upp, när de stötte på motgångar? HGr-334K tänkte på alla de gånger som han sagt inom sig ”jag ger upp”. Han tittade på ampullen med Förfäders Svett, som han utvecklat först efter många misslyckade försök. Han tänkte på alla de sätt som hans forskargrupp hade försökt tackla möjligheterna att göra tidsresande. Hur många gånger hade de frustrerat sagt att de kanske borde ge upp? Även om frustration inte var en modern egenskap eller sinnesstämning längre.
Betydde det att varje gång man sade ”jag ger upp” och ändå fortsatte med att försöka, att man i själva verket samlade styrka? Att man byggde upp ännu mera krafter för att målmedvetet nå ett önskvärt resultat? Om man gav upp försöken med ett sätt att sköta ärendet, öppnades då nya möjligheter med andra medel? De sagda orden ”jag ger upp” registreras lätt av utomstående även om man inte menar det. Huvudsaken är väl ändå om man avser att fortsätta försöka med andra medel eller inte?
Vad betydde det då egentligen om man verkligen menar att man ger upp? Att man begår självmord? HGr-334K hade inte sett några tecken på att någon av hans förfäder skulle ha begått självmord. Å andra sidan var det en sådan tabu århundraden tidigare att man inte ens noterade det som en dödsorsak i kyrkböckerna. Han tänkte på de ofta använda orden ”så länge det finns liv finns det hopp”. Alla försökte skapa ett meningsfullt innehåll i sitt liv. Fastän en väg mötte en återvändsgränd, fanns det andra vägar att välja, där man inte behövde ge upp. HGr-334Ks förfäder verkade alltid ha strävat till att hitta en ny väg i sina liv då de möttes av svåra motgångar. Kanske det var nyckeln till en stark ättelinje?
Johan hade skapat nya barn, fastän skogen hade visat sig vara för hård för hans små barn. Anna hade hittat en ny bonde till make efter att hennes första make hade stupat i ett krig. Christian hade flyttat till ett järnbruk då det inte längre fanns tillräckligt med åkrar att börda. Johanna hade flyttat till en stad för att leva ensam, då livet i en fiskeby var för outhärdligt för en halt gammalpiga. Vad mera skulle HGr-334K hitta?
Ju mera HGr-334K gjorde resor i tiden och ju djupare han dök in i förfädernas liv, desto mera upptäckte han felaktigheter i den släktforskning, som hans anmoder hade gjort. Det var helt naturligt, eftersom hon hade haft enbart historiska skrifter till hjälp i sin forskning. Istället hade HGr-334K forskningsobjektet självt som ursprungskälla. Skrifter var ofta svåra att tolka och ibland innehöll de rentav felaktigheter. Vissa slutsatser var gjorda på felaktiga uppgifter i släktträdet och det kunde leda till fel i flera olika grenar. Det var rena rama turen att HGr-334Ks förfäder hade varit biologiskt korrekta och inte resultat av snedsprång eller fosterbarn.
Gjorde det någon skillnad om en upplevd sanning visade sig vara fel? Hur skulle man ställa sig till ett älskat barn som fostrats av en familj, om det visade sig att barnet biologiskt inte hörde till familjen? Även om barnet blivit en skaplig medborgare? Det skulle bli utmanande för HGr-334Ks generation att rätta till de släktträd, som var upplagda på fel grunder. De skulle istället bli tvungna att leta fram de rätta, biologiska ättelinjerna från det genetiska minnet. Det var dock svårare för de generationer som den uppdagade sanningen berörde, om den kom fram. Hur tacklade de sanningen? Om de levande barnen fick veta att föräldrarna inte var deras och om de levande föräldrarna fick veta att deras barn inte var deras eget barn?
Det var sannerligen inte bara HGr-334Ks släktforskande anmoder som ibland hade gjort fel slutsatser om förfäderna. Även han själv hade märkt att han ibland gjorde feltolkningar under sina tidsresor. När han såg och hörde något som hans släktingar eller vänner ville säga åt honom när han ”var” i sin förfader, var det inte alltid den absoluta sanningen. Släktingar och vänner kunde ljuga. Deras ansiktsutryck var ibland ett visuellt skådespel, som berättade en annan sanning än den som historien berättade. Även HGr-334K själv märkte ibland att han inte var ärlig. Fastän han kände att hans mungipor log glatt, när han ”var” sin förfader, kände han ibland en fruktansvärd ensamhet inom sig. Dessa falska upplevelser, när han besökte sin förfaders inre, var lika felaktiga som när en släktforskare tolkade falska skrifter.
HGr-334K var övertygad om att uppdagade sanningar inte var något större problem. Någon kanske förlorade sin tro eller bröt med sin familj, men livet gick vidare, och man gav inte upp för den skull. Förr var barnen nöjda över att någon ordnade föda åt dem, oberoende om de var släkt eller utomstående. Överlevnad var viktigast. Men kanske det var den stora farsoten som spökade i HGr-334Ks sinnen, om han tänkte så? Efter den stora dödligheten hade de överlevande fått klara sig utan släkt och familj. Det hade för en lång tid framöver stämplat deras tankar. Familjerna och släktbanden hade onekligen haft en annan betydelse under tiden innan mördarbakterien slagit till.
När HGr-334K hade besökt halta Johannas upplevelser och minnen innan hennes son hade fötts, hade han känt en intensiv ensamhet. När hon hade flyttat från sina föräldrars hem och fiskebyn till staden, hade det känts som om hon hade raserat sina föräldrars förväntningar. Hon skulle inte sköta om dem när de blev gamla, även om alla i hennes närkrets hade tänkt att det var hennes öde. Ingen av dem hade dock känt den ensamhet som hon hade känt, då hennes halta fot gjorde det omöjligt att skapa vänskapsband. Hon hade till och med blivit utsatt för glåpord. Det som slutgiltigt hade fått henne att fatta beslutet var förlusten av hennes enda vän, då hennes lillasyster drunknade. Familjen hade förstått att livet faktiskt kunde vara lättare för henne i staden, där hon kunde vara sig själv. Alla hade naturligtvis ändå varit oroliga för hur hon skulle klara sig praktiskt och ekonomiskt.
Halta Johannas arbete på badhuset måste ha varit en fullträff. Visserligen måste det ha varit tungt att som halt tvätta människor under långa arbetsdagar, men kanske det bara motiverade henne ännu mera. Om hon kände sig utomstående och om hon var en ensamvarg, måste arbetet ha fungerat som en bra balans. Om hon hade dåligt självförtroende för att hon var halt, måste hennes intima förhållanden ha känts som en fantastisk prestation. För att inte tala om födseln av hennes barn!
HGr-334K kände sig som en pervers voyeur, men han kunde inte motstå frestelsen att resa till Johannas stund, då hon låg med sin man. HGr-334K måste få psykiskt känna det som hon kände just då, för det måste ha varit något alldeles unikt. Att mot alla odds uppnå något som man upplevt som omöjligt! Dessutom visste HGr-334K inte särskilt mycket om kärlek och samlevnad. Kanske Johanna inte hade något emot att han tog emot hennes lärdomar på den fronten? Hela hans generation hade förlorat de erfarenheterna. Vem som helst skulle gärna dela med sig av sina upplevelser om någon visade intresse för ens liv. Johanna var knappast ett undantag. Hon hade knappast någonsin kunnat förutse att hon skulle bli en förebild för någon flera århundraden efter att hon dött!
Plötsligt insåg HGr-334K en störande tanke. Om han reste till Johannas medvetande när hon låg med en man, betydde det att han på sätt och vis själv låg med mannen. Det var ju alldeles fel. Varför hade tanken inte stört honom omedelbart då han funderat på det? Nej. Det måste finnas andra sätt att lära sig av halta Johannas självförtroende. HGr-334K var inte beredd på sexuella resor i det förflutna. Det skulle vara alltför svettigt. De virtuella upplevelserna var bättre.