Framtiden
HGr-334K
Min och Johans och Karls efterkommande
När HGr-334K tog tag i handgreppet på konditionscykeln för att än en gång alstra svett, suckade han djupt. Hans kropp var inte van vid att skapa svett. Det var inte heller lätt att lura rummets automatiserade luftkonditionering att hans kroppstemperatur verkligen ville skapa svett. Automatiken var ju trots allt inställd att leverera en temperatur som var idealisk för honom. Han hade lyckats med att lura den via en hundra år gammal kvarnliknande flöjel, som med elektricitet blåste sval luft mellan honom och rummets sensorer. Dessa trodde att han var svalare än vad han egentligen var, och därför lät automatiken bli att svalka honom.
En halvtimme senare hade han samlat in ny svett och han programmerade sin utrustning att starta destilleringen av ämnet. HGr-334K hade redan tiotals ampuller med destillerat svett. Blandat med enzymer och övriga komponenter blev ampullernas innehåll hans magiska Förfäders Svett. Komponenterna var bland annat en stabiliserande vätska som skulle tränga in i hans näthinna, när han ville använda ämnet. En annan komponent var ett ämne för att minska på irritationen från salterna i svetten.
Han torkade av sig de sista dropparna av eftersvetten och med avsmak trädde han på sig sina kläder. HGr-334K längtade efter en dusch, men innan dess ville han göra en resa med Förfäders Svett. Han hade gjort tidsresorna flera gånger tidigare, men tanken på en ny resa gjorde honom alltid lika ivrig. Utflykterna till det förflutna förde alltid något nytt med sig.
HGr-334K satte sig bekvämt i sin fåtölj. De tempererade intelligenskläderna lugnade hans hud och avslappnandet började smyga sig på honom. Från rummets knut hade han utsikt över hela sitt laboratorium. Han kände sig trygg i sitt egna lilla kungadöme. Han satte en pipett med Förfäders Svett mot sitt vänstra öga och klämde ut några droppar som genast sögs upp av näthinnan.
När han slöt ögonen såg han enbart mörker, men han tyckte sig känna hur Förfäders Svett arbetade sig in mot hjärnbarken. Den verkade kräla mot den avlägsna vrå, där det genetiska minnet fanns. Han tyckte sig känna hur Svetten blandade sig med hans minne och sög upp något i hans ämnessubstans. Det verkade som om Förfäders Svett kände igen upplevelser och minnesfragment som låg fastlåsta i hans hemliga utrymmen. Svetten verkade längta efter att få fusionera sig med sin syskonsjäl, minnet från en sedan länge sedan död, ung förfader.
HGr-334K hade i förväg valt att hämta minnesfragment av sin förfader Johan. Han hade samlat allt han visste om Johan, hans hemort och om den historiska era som Johan levt under. Medan Förfäders Svett började verka, koncentrerade HGr-334K alla sina tankar på det han visste om Johan. Via den koncentrationen förväntade han sig att Svetten skulle hitta just de minnesfragment som han ville ha ur det genetiska minnet. Förfadern Johans andelar fanns någonstans i lagret tillsammans med HGr-334Ks hundratals andra genetiska minnen från hans direkta förfäder. Det var likt ett bibliotek fyllt av böcker att välja mellan.
Förfäders Svett grävde i minnet med sina katalysatoriska egenskaper. Den hittade något och HGr-334K kände att något var på kommande. Han satte sig tillrätta i fåtöljen, fortfarande med ögonen slutna. Långsamt men säkert ersattes mörkret med bilder, som HGr-334K först inte förstod vad de var. Det kändes som om han befann sig i en dröm, som han själv regisserade. Det kändes som om han tittade på en film som var uppladdad från det virtuella nätet. Hans näthinna fungerade som en biografduk trots att han höll ögonen slutna.
Plötsligt befann han sig i någonting oerhört exotiskt. De höga träden fanns bara på väl utvalda reservat numera och inte ens då var de så täta och dåligt skötta som här. Han befann sig i en skog. Och skogen hade nyligen blivit insnöad. Han trampade fram och andades kall och fuktig, frisk luft. Han hade bråttom, men rörde sig ändå bristfälligt på grund av dåliga skodon. Han var på väg hem. Han var Johan.
En kort stund senare, men en livslång upplevelse rikare, var hans tidsresa som Johan över. HGr-334K var lika desorienterad som efter tidigare resor. Han visste inte om resan hade tagit några sekunder eller några timmar i anspråk. Klockan på hans virtuella datorskärm avslöjade att han varit mentalt frånvarande under några minuter. Han var både trött och upprymd samtidigt, men han hade en viktig sak att göra ännu.
Under hela hans liv hade HGr-334K sett drömmar och han mindes dem ännu en kort stund efter att han vaknat. Om han inte skrev ner sina drömmar, försvann de ur hans medvetande och minne på nolltid. Detsamma gällde de minnesfragment som Förfäders Svett grävde fram åt honom. De måste skrivas ned genast efter sessionen, för annars skulle de glömmas bort i det genetiska minneslagret igen. De skulle fördrivas bakom det lås, som bara Svetten kunde bryta upp igen.
HGr-334K lät sina fingrar dansa över det virtuella tangentbordet som om han laddade upp sitt egna minne på det virtuella nätet. Hans korta upplevelse som sin förfader Johan blev förevigad i HGr-334Ks skrifter. Efter alla dessa århundraden uppdagades Johans liv igen på samma sätt som om hans lämningar blev uppgrävda från dess grav. Johan steg upp från de döda för att berätta sin historia med hjälp av det svett som han en gång utsöndrat och lagrat i sina efterkommande. I hans egna gener.
Allt skulle vara mycket lättare om det gick att lagra, spara eller banda minnesfragmentet. På det sättet kunde utomstående ta del av det utan att själv bära minnets gener. Om var och en sparade sina förfäders minnen till ett öppet bibliotek, skulle även andra än direkta efterkommande få ta del i dem. Ännu hade HGr-334K dock inte lärt sig hur det skulle gå till, men framtiden skulle säkert lösa den utmaningen också. Tills dess fick han lita på sitt eget minne efter sessionerna, och att han lyckades skriva ned upplevelserna så autentiskt som möjligt.
Troligtvis skulle slutprodukten en dag bli ett sätt för användaren att tredimensionellt ”befinna” sig i historien som en åskådare. Alla var ju redan vana vid att underhållas av tredimensionella televisionssändningar. Dessa möjliggjorde att man fritt kunde röra sig på den plats, där sändningens handling utspelade sig. Vid filmatiseringen var skådespelarna och aktörerna förstås omedvetna om vilka åskådare som skulle röra sig bland dem när programmet slutligen sändes. På inspelningsplatsen gjordes det alltid konstgjort utrymme för dessa åskådare. Med hjälp av styrfunktioner kunde alla TV-tittare ta del i programmet som anonyma åskådare.
På samma sätt skulle bandade upptäcktsfärder med Förfäders Svett en dag öppnas som tredimensionella program för utomstående åskådare och forskare.
Hur mycket han än skulle ha velat det, kunde HGr-334K inte påverka det förflutna på något sätt under sina resor bakåt i historien. Han var enbart en åskådare. Trots att han varit inne i Johans medvetande, hade han inte haft någon möjlighet att bidra med något åt Johan. HGr-334K hade inte kunnat varken styra Johans tankar eller leda hans syn, hörsel och lemmar. Det var som att se en film ur det förflutna utan möjligheter att ändra på filmens intrig efter att den hade spelats in. Minnet var en film, som inte på något sätt var interaktiv.
HGr-334K hade redan försökt smälta det som han sett, hört, kommit ihåg och känt som Johan under den korta tid som Svetten hade levererat minnet. HGr-334Ks första tanke var om Johan någonsin under sitt liv blivit tvungen att använda sig av sin reservplan. Om penninggömman i skogen någonsin blivit uppgrävd eller inte. HGr-334K avslog sin egen giriga tanke. Han visste inget om Johans liv efter att den följande i HGr-334Ks ättelinje hade blivit född. Det var samtidigt den följande länken i det genetiska minnet. Dessutom skulle HGr-334K aldrig hitta just den skog och just den plats i skogen, där penningpåsen blivit gömd århundraden tidigare.
Allt det damm och smuts som han sett i Johans stuga var chockande. Det var ingen överraskning att det rådde brist på mat under den tiden, men HGr-334K hade trott att stugorna skrubbades rena. Speciell tvättautomatik och dammuppsamlingsteknik såg till att smuts aldrig ens alstrades numera i HGr-334Ks moderna stad. Att se något så ohygieniskt och hälsovådligt som Johans stuga var otänkbart och HGr-334K måste få smälta synen. Tanken på lössen gjorde att det började klia bakom hans öra och med sin viljestyrka hindrade han fingrarna från att skrapa huden.
Efter att ha sett och upplevt Johans och hans familjs ständiga hunger, såg pillret i HGr-334Ks hand löjligt ut. Pillret var nästan gratis och det rådde ingen brist på dem i det moderna samhället. Pillret fyllde hela dagens näringsbehov och det innehöll alla de ämnen som han behövde för att fungera optimalt i samhället. Koncentrerade näringsämnen var samlade i rätt proportioner i pillret och de var dessutom varvade med just de smaker som HGr-334K gillade bäst. Pillret fyllde den magsäck som evolutionen hade förminskat med åren. Tarmarna producerade allt mindre avföring, vilket gynnade det samhälle som hyllade minimal smuts, skräp och damm. Då HGr-334K nöjde sig med pillret och alla dess nödvändiga näringsämnen, hade hans förfäder fått kämpa om tillgången till de livsmedel som knappt räckte till. Förr använde man största delen av den vakna tiden till att samla eller förtjäna mat att fylla magarna med. Nuförtiden medförde livet andra utmaningar. I själva verket var HGr-334K inte medveten om att han överhuvudtaget skulle ha några problem.
För tillfället längtade han bara tillbaka till sin lägenhet och en god natts sömn. Den rätta temperaturen och de rätta omständigheterna i hans sovrum skulle producera en optimal sömn åt honom. Avsikten var naturligtvis att han skulle vara i toppform följande dag på jobbet, för uppdragsgivarna förväntade resultat snart. Under de senaste åren hade HGr-334K sovit så väl att drömmar inte hade stört hans nattsömn. När han sett Svettens minnesfragment igen, hade de känts som drömmar. Han hade blivit påmind om deras existens. Ibland önskade HGr-334K att han skulle vakna mitt under natten mitt i en dröm som fick honom att resa i någon helt annat vardag. Men en så omöjlig tanke avfärdade han alltid snabbt.