Anna
Min farfars farfars morfars farmor
Johans sondotter
Helenas dotter
HGr-334Ks anmoder
Anna skyndade sig förbi kyrkan och fortsatte mot byns utkanter. Hon småsprang längs åkrarna mot skogsbrynet, där hennes stuga fanns. Det kändes som om de goda nyheterna från prästgården fick hennes fötter att flyga. Det var en upplyftande känsla som var helt annorlunda än förra gången hon hade besökt prästgården. Då hade hon bara fått förödande nyheter.
Den varma hösten hade bränt rågen rostbrun och hela fältet svajade lugnt i brisen. Sädesstråna såg ut att gunga i takt med vinden och de bildade vågor som långsamt svallade framåt. Om hon kastade sig i vågorna, skulle de bära henne mot målet ännu snabbare. Kanske skörden var tacksam för allt det hårda jobb som hennes förfäder gjort för dess skull.
Under två generationers tid hade bygdens befolkning målmedvetet och systematiskt jobbat med den gamla svedjemarken. Man hade inte längre bränt skogens träd för att få betesmark och odlingsytor för en eller två skördesäsonger. Istället hade man tagit i bruk de nya odlingsmetoderna som resande gett råd om. Byborna hade röjt stenar och rötter från marken så att det blev en jämn odlingsyta. Dessutom hade de förbättrat jorden med förmultnade löv och kreaturavföring. Samma jord hade börjat ge bättre skördar under flera säsonger. Snart hade byborna lärt sig att variera vilken säd de ville skörda. Det i sin tur hjälpte jorden att återhämta sig.
Vid åkern väntade redan kärror och de redskap som behövdes för att samla in säden. Där fanns slagor och högafflar och Anna skymtade åtminstone en lie och en årder. Pålar hade hämtats färdigt till åkerkanten för de stora skördedagsverkena. Snart skulle höstsolen torka halmen på dessa pålar. Hästarna saknades dock ännu liksom byborna som skulle samlas till stora arbetslag, när markägaren väl ville starta skördandet.
Byborna ställde verkligen upp för varandra och det hade även Anna fått känna av. En av hennes bröder hade låtit den nyblivna änkan och hennes två små barn flytta in i hans familjs lilla stuga samtidigt som de byggde till. Andra släktingar hämtade mat åt dem trots att de själva levde med knappa medel. Anna var övertygad om att det inte bara berodde på hur hennes make hade avlidit. Det berodde inte heller på att kyrkan krävde generositet åt de sämre ställda i byn. Hon hade hela tiden vetat att en dag skulle hon vara av nytta för sina släktingar. På något sätt skulle hon återbetala dem för allt de gett åt henne och barnen. Nu hade den tiden kommit.
De levde med knappa medel men de klarade sig. Ibland lyckades de få något extra såsom en bättre skörd än vanligt eller en bit kött från en storslakt. Då kunde de skaffa sig något som de hade drömt om en längre tid redan. Ibland togs det förtjänta överflödet från dem. Fogden kunde plötsligt dyka upp och kräva ett överlopps skatteuppbåd. Det kunde vara för härskarens krigföring i ett avlägset land eller för härskarens nya slott, men det måste betalas. Och därefter skulle livet gå vidare.
För tre somrar sedan hade bygden plötsligt attackerats av fiendestyrkor från grannlandet. Det var fortfarande oklart om de hade velat erövra mark eller vad deras avsikt hade varit. De hade terroriserat inte bara Annas hembygd utan hela landet och det hade tagit en lång tid innan försvarsstyrkorna hade mobiliserats. Bygdens män hade försvarat byn så gott de kunnat och de hade till och med lyckats driva attackerarna tillbaka. Förlusterna hade dock varit förödande för henne.
När Anna för sista gången sett sin man, hade han ridit iväg tillsammans med en grupp andra bönder mot skogsbrynet. De andra bönderna hade återvänt följande dag, men inte hennes man. När hon många dagar senare fått en kallelse till prästgården hade hon anat det värsta trots att fienden inte längre härjade i trakten. Prästen hade berättat att när hennes man senast hade blivit sedd, hade han fallit svårt skadad framför fiendens galopperande häst. De andra bönderna hade inte sett honom längre, och alla var övertygade om att han var död. Tveksamt hade prästen förklarat henne änka trots att hennes mans lik inte kunde begravas i vigd jord. Innerst inne visste hon dock att han var död.
Prästen hade bett en bön för henne och han hade skickat henne och barnen till de närmaste släktingarna. Han hade också lovat en speciell kollekt åt henne under nästa högmässa. Följande söndag hade det känts som om hon var en hedersgäst i kyrkan även om det var under olyckliga omständigheter. Hon hade avskytt att ha allas ögon i sin nacke och hon hade avskytt deras beklaganden. Som vanligt hade hon inte förstått ett ord av vad prästen predikade och hon hade inte förstått innebörden av de psalmer som de sjöng. Hon hade dock förstått att det var en massa varningar om osedligt liv. Som vanligt hade hon inte förstått vad följderna av missbruk egentligen betydde.
Prästen hade i sin predikan betonat vikten av måttlighet. Man fick inte sträva efter mera än det som Gud hade tilldelat en själv och ens närkrets. Anna hade inte förstått varför Gud hade låtit bli att tilldela henne en man, som överlevt kriget likt byns andra män. Hon hade inte förstått varför hon inte fick drömma om att allt skulle bli bra igen fastän Gud hade låtit hennes värld bryta samman. Hon hade inte förstått varför deras allas lott var att underkasta sig allt det onda som skedde runt om dem, bara för att Gud tillät det hända. Hon hade alltid trott att Gud ville att man skulle sträva efter det goda, om något ont mot förmodan skedde. Ändå sade prästen att man inte fick sträva efter mera än dessa tragedier? För visst var väl alla ense om att kriget, som hade tagit hennes mans liv, hade varit ett ondskefullt dåd? Menade prästen att byn aldrig borde ha försvarat sig själv om det var Guds vilja att de skulle få nya herrar?
Under tre vintrar hade änkan Anna och hennes barn levt i andras knutar, men nu skulle allt förändras. Barnen skulle inte behöva samla fallna sädeskorn från diket kring åkern längre. De skulle inte behöva baka bröd på sådan säd, som markägaren lät dem plocka från marken efter skörden. De skulle inte behöva klä sig i trasor längre. Men mest av allt skulle de inte behöva underkasta sig allt det goda som gjordes för dem längre. Anna orkade inte vara tacksam längre, även om hon var det i högsta grad. Hon skulle tacka Den Allsmäktige för allt det goda som de hade tilldelats och snart skulle hon ha alla möjligheter att återgälda allt. Hon skulle inte behöva stå i tacksamhetsskuld längre.
Sommaren hade varit rätt regnig, men sensommarens värme och sol hade fått skörden att mogna på nolltid. Lövträden hade färgats ovanligt grannröda och gula denna höst. I själva verket hade Anna aldrig tidigare märkt hur vackra de var. Det var konstigt för de symboliserade ju trots allt livets färgprakt strax innan vintern täcker allt med dödens kalla snötäcke. Hon hade sett dem varje höst, men aldrig lagt märke till dem. Kanske de goda nyheterna fick henne att känna sig som en ny människa som upptäcker nya saker. Det kändes som om någon utomstående tittade på höstfärgerna med hennes ögon.
Anna närmade sig stugan, där hennes två små barn väntade på de goda nyheterna. Hon skyndade förbi den hemliga skogsgläntan med dess fantastiska hallonsnår, som varje sommar gav dem massvis med stora, maskfria hallon. Både Anna och hennes barn brukade äta och sälja dem, konservera dem och mosa dem till gröten. Hallonen hade funnits så länge hon mindes. Hennes mor hade sagt att de hade uppstått efter att de slutat med svedjebruken och efter att små träd fått börja växa fritt över hela fältet. Skogsgläntan hade så småningom dolts av de växande träden.
Den ständiga tandvärken påminde henne om det hallonfrö som fastnat i den lilla grop, där hennes kindtand en gång funnits. Fröet gick inte att avlägsna och det låg kvar, långsamt ruttnande i hennes mun. Trots det skulle hon sakna hallonen, när hon väl hade flyttat bort från skogsgläntan. Hon undrade om hennes andedräkt luktade lika illa som hennes make hade luktat då han svettat på åkern.
Hon tittade på gården som hon snart skulle lämna. Den stora stockstugan hyste hennes brors familj med fem barn förutom Anna och hennes två barn. På andra sidan gården fanns den gamla, fallfärdiga stugan, som nu fungerade som skydd åt fåren, korna, hönsen och hästen. Ibland brukade hon gå omkring i gamla stugan, som kallades för Skuggsidan. Alla hade trott att Skuggsidan skulle gå förlorad, när skogen vuxit upp och när den med all sannolikhet skulle brännas ned. Till allas förvåning hade markägaren trots allt meddelat att han ville avstå från svedjebruk och att skogens träd skulle användas till stockar istället. Skuggsidan hade räddats!
Hon förundrade sig alltid över hur fattigt och enkelt hennes förfäder hade bott. De hade till och med bott tillsammans med husdjuren i samma utrymmen. Men det måste vara under tiden innan farfar Johan, för enligt Annas mor och far hade Johan alltid stoltserat med att hans familj inte behövde bo tillsammans med kreaturen. Lyckligtvis hade tiderna förändrats och det var härligt att allting blev bättre!
Annas brors hustru och fem av stugans barn tittade förväntansfullt på henne när hon steg in i stugan. En doft av nybakat bröd förädlade röklukten. Barnens smutsiga ansikten bröt upp i glada leenden, då de läste de goda nyheterna från hennes ansikte. Brorsbarnen skulle få mera utrymme, då Anna och barnen flyttade ut! Maten skulle räcka till dem alla, när det var tre magar färre att mätta. Barnen började genast packa de få ägodelar de hade. En kärra skulle snart föra dem till deras nya hem i den bortersta delen av bygden, närmare kusten.
Hur gärna hon önskade att mor Helena fortfarande hade varit vid liv och sett denna framgång! Helena hade avlidit föregående vinter av kräfta fastän hon varit rätt ung. Anna mindes fortfarande bölderna som hade trätt fram på olika delar av mor Helenas kropp. Modern hade dock krävt att ingen skulle sörja henne, för hon hade sett sin egen framtida död redan som ung. Hon hade haft möjligheter att anpassa sig till tanken redan länge. Hennes död hade ändå varit en chock för hela bygden eftersom Helena hade varit byns kloka gumma med kunskaper i läkande växter och trolldom. Helena hade varit byns jordemor och vissa förväntade sig att hennes erfarenheter skulle ha gått över till Anna. Flickan hade aldrig upplevt några av de syner som Helena brukade ha under jämna mellanrum. När byn hade velat välja en ny jordemor efter att Helena hade dött, hade Anna avsagt sig äran. Byns äldsta kvinna hade istället blivit ny ”klok gumma”.
Fastän mor Helena hade varit respekterad hade hon aldrig blivit särskilt välbärgad. Helena hade fått bevittna flera svårigheter, såsom dagen då Annas make hade dragit ut i krig för att aldrig återvända. Ändå hade hon alltid lyft fram de goda sidorna med livet för att Anna skulle känna sig glad. Nu fanns det orsak till glädje. Ännu när Helena var döende hade hon sagt att hennes syner hade lovat dem att det skulle gå bra för familjen. Ibland undrade Anna om hennes drömmar var samma sak som Helenas syner. Om det var så, saknade Anna helt tydligt Helenas förmåga att tolka drömmarna.
Anna hade nu blivit officiellt förelyst på prästgården. Hon hade accepterat en bondes frieri och hon skulle bli hans hustru nära den stora herrgård, där han arbetade för markägaren. Det omöjliga hade inträffat! En änka accepterades till hustru framom de otaliga unga jungfrurna som alltid sökte uppgifter att sköta nära stora säten. Anna visste inte vad hon hade gjort rätt, men det hade bara blivit så. Den åldrande änklingen hade velat ha en ung hustru men inte en alltför ung och oerfaren kvinna. Anna hade varit rätt person och hennes barn skulle accepteras som hans barn. Hon var övertygad om att hon skulle mjölka en son eller dotter till av sin blivande make. Hon älskade honom inte, men hon skulle ge honom allt han behövde, för hon tillhörde honom både fysiskt och känslomässigt. Han hade gett henne ett hopp som inte borde ha funnits och för det var hon honom evigt tacksam. Efter en lång tid av otrygghet skulle höstfärgerna äntligen få symbolisera en ny början istället för början till slutet. Efter denna höst skulle hon få erfara en härlig vår istället för en kall vinter.