4. Jag

Nutid

Jag

   HGr-334Ks anmoder

Vad har jag för rätt att klaga på mitt liv? Det finns så mycket som kunde fylla mina dagar, men ändå är det bristen på ett arbete som gör att allt känns meningslöst. Hur kan jag tänka så? Efter alla umbäranden som mina föräldrar, mina farföräldrar, min mormors farfar och alla mina förfäder har fått stå ut med – vad har jag för rätt? Skulle jag ha mera rätt till det om jag inte lärt känna mina förfäder? Om jag vore lyckligt omedveten om hurudana deras liv har varit?

Så många frågor. Mitt liv har varit fyllt av frågor så länge jag kan minnas. Bara en bråkdel av dessa frågor har formats av mina läppar. Hur länge skall jag ännu fråga innan svaren börjar tillfredsställa mig? Även det är en fråga. Om en medelålders kvinna fortsättningsvis frågar, betyder det att hon är dum eller att hon fortfarande är nyfiken på livet? När har jag nått en så hög ålder att frågorna börjar sina? Eller finns de uttömmande svaren kring mitt liv först efter min död? Är det bara mina efterkommande som kan granska mitt liv utan att nya frågor kring mig dyker upp?

Det började med ett litet häfte dit min mor i tiden skrivit sina föräldrars, morföräldrars och farföräldrars födelse- och dödsdatum. På Internet hittade jag en virtuell släktträdstjänst, dit jag lätt byggde upp ett träd med uppgifter om mina förfäder. Efter att jag matat in datumen från häftet såg allt ännu rätt patetiskt och bristfälligt ut. Snart var jag dock inspirerad att leta upp mera uppgifter att skriva in i det virtuella trädet.

Det fanns en hel del uppgifter om mina förfäder på Internet. Sidor från gamla kyrkböcker var skannade och upplagda på nätet. Kyrkböckerna hade i tiden skapats som ett register på vuxna och barn och hur väl dessa utförde sina kyrkliga plikter. Nu var de en guldgruva för släktforskare för de innehöll födelseår, uppgifter om vigsel, barn och dödsår. Det fanns också uppgifter om insamlingar av skatter från medborgare och med dessa filer kunde jag följa vem som flyttat vart.

Jag hittade vaccineringsförteckningar samt uppbådsregister av unga manliga förfäder som gjort armétjänst. Riksarkivets nättjänster berättade vems jordbruk som hade varit de mest produktiva för århundraden sedan. En lista berättade vem som avlidit dag för dag under en kort men dödlig epidemi. En annan lista berättade vem som stupat under ett förödande krig. Jag hittade en förfader bland studentmatriklarna. Fartygs passagerarregister avslöjade förfäder som emigrerat utomlands. En söktjänst för gamla dagstidningar avslöjade brottsfall, köpmäns erbjudanden och födelseannonser. Intressanta namn fanns till och med bland listor på strejkbrytare under en tid då fackföreningar regerade. Ett register på gravar visade allt från vackert graverade gravstenar till höga järnkors med förfäders namn inristade. Dödsdatumen på gravstenarna antyder när lokaltidningen kan innehålla en dödsannons med de anhörigas namn. Det fanns möjligheter att göra fynd i många olika databaser då jag byggde släktträdet.

Visst berättade registren lite om mina förfäder och vad de gjort, men i praktiken blev de ändå inte mycket mera än namn med levnadsår. Vem var de egentligen? Vad annat hade de åstadkommit än en ättelinje som ledde ända fram till mig? Jag märkte att de blev mera intressanta om jag lärde mig mera om den plats eller om den tid som de verkat. Ju mera jag lärde mig om lokalhistorien, desto lättare var det att förstå dem. Via lokalhistoriska arkiv grävde jag fram gruppfotografier över arbetare från lokala storarbetsgivare. Utan namnförteckningar kunde jag dock inte mera än gissa vem i arbetstagargruppen som var min förfader.

Med släktforskningen väckte jag dem till liv igen efter att de hade slumrat i glömskan i århundraden. Ibland undrar jag om någon kommer att finna min historia intressant. Kommer någon att undersöka staden som jag bor i eller den tid jag lever i? Vill någon försöka förstå varför gumman i hennes bästa medelålder förblev arbetslös? Kommer någon att vilja förstå mig på samma sätt som jag vill förstå mina förfäder? Kommer de att anse att min arbetslöshet var mitt eget fel, eller stadens eller den ekonomiska recessionens fel? Kommer de att hitta mitt namn i register på arbetslösa? I databaser över produktklagomål? Förteckningar med besvärliga kunder? I kundregister på den nätbutik som säljer blomfrön? I släktforskningsorganisationens medlemsregister? Kommer de att hitta mitt alias i det diskussionsforum dit jag skrivit surt med färggranna ordval om politikernas oförmåga att åtgärda arbetslösheten? Kommer mitt fotografi att fiskas upp ur blindträfftjänsten?

När jag tittar ut genom fönstret över stadens hustak, förundrar jag mig över hur många av mina förfäder som stannat inom närområdet. Få reste till andra delar av landet där bördigare jord gav möjligheter till säkrare levebröd. Få reste över haven till rika, nyfunna länder. De hade hittat allt de behövde inom det område som omfattar mitt synfält. De hade hittat jord att bruka, skog att fälla, vatten att fiska i och städer att bygga. Vad har jag hittat eller skapat? Vad har jag åstadkommit? En liten lägenhet? Ett barn som jag har fostrat och som nu studerar i ett främmande land? Några keramikkärl som jag format under en hantverkskurs?

En helikopter kretsar över hustaken i stadens centrum. Den ser malplacerad ut. Vem hade trott för hundra år sedan att metallfåglar skulle flyga över våra hus? Att mina förfäder i tiden såg fåglar segla fritt i luften och att de bara kunde drömma om att även de skulle få flyga vart de än ville fara? Stadens gatubelysning har tänts och lamporna ger ifrån sig ett svagt orangefärgat sken. När tusentals orangefärgade ljuskällor samlas mot den mörka horisonten, ser det ut som om staden skulle brinna. Det ser ut som om tusentals arbetslösa själar skulle brinna i helvetet.

En tanke ger mig mycket tröst för tillfället. Om jag har hittat mycket intressant om mina förfäder på Internet, betyder det kanske att man kommer att hitta mycket om mig också. Mina förfäder existerade ju trots allt innan Internet ens var uppfunnet. Sannolikheten är därmed nog stor att även jag kommer att finnas i Internet långt efter min bortgång. Kanske det är ett mått på ett innehållsrikt liv? Att man registreras på något sätt i Internet? Och då räknar jag inte med människors egna inlägg i sociala forum eller deras blogg-texter. De överlever så länge de uppdaterar sina nätprofiler med nya texter och nya bilder.

Förr fick man jobba på helt andra sätt för att överleva. Hur lyckades de? Var de lyckliga? Vad hade de som jag inte har? Frågorna samlas i mitt medvetande. När de surrar i hjärnan som värst, blir jag osäker på om de stannar där eller om de strömmar ut ur min mun. Pratar jag för mig själv? Tystnaden i min ensamma lägenhet är så påtagande att jag ibland överraskar mig själv med att prata med väggarna. Eller talar jag med någon? En fantasivän? Mina döda förfäder? Förväntar jag mig verkligen ett svar av dem?

Vastaa

Sähköpostiosoitettasi ei julkaista. Pakolliset kentät on merkitty *