15. Christian

Christian

Johans sondotters son

   Helenas dotterson

   Annas son

   Min farfars farfars morfars far

   HGr-334Ks förfader

Masugnens hetta slog mot hans ansikte och han tittade bort från den flytande glöden. Hallens mörka vägg bjöd dock inte på svalka längre än under ett ögonblick, och han tittade snabbt tillbaka på sitt arbete. Med en kniptång grep han tag i det härdade kärlet som innehöll det smälta järnet, och vände det försiktigt. Det heta innehållet rann ned i den form, som skapade tackjärnet.

Christian lade ifrån sig de långa handskar av koläder som skyddade hans händer och armar mot den ohyggliga hettan. När han gick bort från ugnen, fortsatte svetten att rinna innanför hans skjorta och den klibbade mot hans hud. De långa byxorna kändes lika våta som om han hade simmat med dem. Hans stövlar var tunga och heta, men det var otänkbart att han skulle gå barfota i masugnsbyggnaden.

Byggnaden var bastant med väggar av tegelstenar, som höll hettan effektivt innanför. Ingen frisk luft strömmade genom de öppna dörrarna in i byggnaden. Lyckligtvis erbjöd den strömmande forsen vid kvarnen obegränsad mängd med friskt vatten. Det levererades rikligt av dricksvatten åt masugnens arbetare.

När Christian steg ut i sommarhettan utanför masugnen, kändes det som om vintern var en livslängd borta. För arbetare som han var livslängden inte särskilt lång och han hade redan upplevt tillräckligt med unga, glada somrar. Han var mera än redo att lämna de bekymmerslösa somrarna bakom sig och istället ta ansvar. Med arbete ville han förtjäna det boägg som behövdes för att senare i livet bilda en familj. Han var ju trots allt redan en ung man i de sista tonåren och många jämnåriga hade redan gift sig. Christian hade blivit uppväxt att tänka så och även hans föräldrar hade växt upp med dessa grundvärden. Det var lätt att fortsätta med den linjen, då han såg all lycka omkring sig.

Christian satte sig bland gräset vid masugnens skuggsida och slevade snabbt i sig såsen med sitt bröd. Såsen var en blandning av ister och mjöl som hade blivit kvar från kvällsvarden dagen innan. Han placerade den tomma matbehållaren vid sina fötter och lade sig på rygg i gräset.  Om en stund skulle förmannen vissla honom tillbaka till jobbet. En liten del av hans sköna sommar skulle därmed än en gång vara slut. Den korta matpausen var ungefär det enda han hann uppleva av den efterlängtade årstiden. Andra delen av den långa arbetsdagen skulle börja om en stund och det betydde hårt arbete långt in till kvällen.

När han slöt ögonen, såg han bara svart och när han öppnade ögonen såg han bara blått. Inget moln svävade under den blåa himlen och inga fåglar cirklade över honom. Christian slöt ögonen igen och lät sig domna bort för en stund innan pausen var slut. När han undvek att se, förstärktes hans hörsel och luktsinne. Han kände lukten av smält malm, rök och nymurade tegelbyggnader. Arbetshästarnas lämningar luktade både i arbetsbyggnaderna, vid vägarna, längs åkrarna och bredvid ladugårdarna – överallt. Christian var nöjd över att han var i framändan av all utveckling, vid de moderna masugnarna. Istället kunde han ha varit bland hästarna på åkrarna, där hans förfäder slitit under flera generationer.

Den unge mannen tuggade på ett grässtrå och sjönk allt djupare in i sin halvsömn.  Han hörde det väsande ljudet från vatten som hälldes över heta tackor. Det monotona hamrandet från stångjärnshammaren ekade i en närliggande byggnad. Han hörde det knarrande ljudet från det ständigt rullande vattenhjulet, som drev hammaren. Han erinrade sig ett plumsande ljud av oanvändbar malm, som lämpades i ån. Det var den massa, som blev kvar av stenen, när den värdefulla mineralen separerats från malmstenen i de fruktansvärt heta ugnarna. Den slaggstenen skulle få onaturligt vackra färger. Den kunde till och med användas som tegel av sämre kvalitet i sådana bostadshus som inte byggdes av trästockar.

Utan att öppna ögonen lade han märke till att en hund skällde någonstans i brukets utkanter. Skallet hördes över hela bruket och Christian var övertygad om att bruksherren skulle beordra sin inspektör att åtgärda oljudet. Bruksherren ägde hela området och han bodde mitt i centrum, i en ståtlig herrgård. Han skulle inte tolerera något annat oljud än det som kom från masugnarna, basen för hans rikedomar.

Han sträckte förnöjt sina långa ben så långt han kunde. Det kändes ytterst tillfredsställande för om nätterna var han tvungen att sova i en kort, obekväm säng. Han bodde i en ungkarlsbostad, eller snarare ett rum, i ett tegelhus nära brukets huvudstråk. Där fanns tiotals liknande rum, och vissa av dem var ämnade åt brukets änkor. Det fanns ingen egen kamin i hans rum och förra vintern hade han fått huttra under två stickade filtar. Under den vintern hade hans ben ofta drabbats av sendrag och dessa kramper hade fortsatt långt inpå våren. Den heta sommaren hade äntligen mjuknat hans leder och han njöt till fullo av värmen.

Hans tankar gick tillbaka till en av grannarna i hans bostadshus. En ung mor hade blivit änka för fyra månader sedan, när hennes make hade krossats av stångjärnshammaren. Hon såg bra ut trots att hon hade hunnit föda fyra småbarn innan hennes make hade dött. Christian brukade känna hennes blickar i hans nacke och han förstod att en ny make skulle underlätta hennes liv avsevärt. Han visste dock att bruket skulle se till att hon och hennes barn inte behövde svälta, så han behövde inte uppoffra sig för hennes skull. Han skulle nog hitta en ung piga, som inte hade alltför mycket erfarenheter av den onda världen ännu.

Ett klingande kvinnoskratt väckte Christian ur hans dvala och hans blick vandrade mot vägen. Två flickor gick mot kvarnen och de påminde honom om att helgen var på kommande. Efter nästa högmässa skulle han nog stanna utanför kyrkan för att bekanta sig med några av byns jungfrur. Kanske någon av dem skulle bli imponerad av det anspråkslösa boägg som han redan hunnit samla på sig. Om Christian hörde en vissling nu, skulle han inte veta om det berodde på att flickorna uppmärksammades eller om han blev kallad tillbaka till jobbet. Han log för sig själv när han tänkte hur hans morföräldrar ogillade ungdomens omoraliska sätt att bekanta sig med varandra. Hans morföräldrar hade inte ens tänder att vissla med!

När dagen var slut skulle han doppa sig i floden invid kvarnen. Vattnet skulle svalka honom och han skulle inte behöva skölja ansiktet i tvättfatet innan han lade sig till sängs på kvällen. Med lite god tur skulle han hitta en speciellt vacker slaggsten på flodbottnen. Han hade börjat samla på sig små, färggranna stenar som han slipade runda och vackra om kvällarna. När han väl hade hittat den flicka, som han ville tillbringa sitt liv med, skulle han ge stenarna åt henne. En vacker, händig flicka skulle säkert skapa något vackert åt sig av stenarna.

Två hästar drog en kärra med träkol till masugnen. Bränslet skulle skapa den höga temperatur, som behövdes för att smälta malmen. Den väntade i en annan kärra i närheten av ugnen. Malmen kördes från gruvor i en annan del av landet, dels med skepp till den närmaste hamnen dels längs vägarna.

Träkolen påminde honom om hans föräldrar och farföräldrar. Christian var nöjd över att han inte gjort sin far besviken. Christians bror skulle fortsätta med det jordbruk som hans far hade lämnat efter sig. Det var uppenbart att Christian skulle ha blivit en onödig börda i broderns ärvda jordbruksrätt. Därför hade hans val varit välkommet. Christian hade meddelat att han tänkte flytta till den närliggande bruksorten, där han fick jobba och förtjäna sitt egna levebröd. Att inkomstnivån var bättre i järnbruket hjälpte honom att fatta beslutet. De ugnar och den malmbearbetning som den nya bruksorten representerade var senaste nytt. Det som skedde där skulle få landet att blomstra. Christian och hans blivande efterkommande skulle ha en framtid. Hans syskon och föräldrar upprätthöll däremot den gamla drömmen om ett land med ett självständigt jordbruk.

Ibland brukade Christian tänka på sina halvsyskon, som hans mor Anna hade fött innan hon gift sig för andra gången. Halvsyskonens far hade stupat i det kortvariga kriget några årtionden tidigare. Om fienden hade vunnit den attacken, hade hela trakten kunnat se helt annorlunda ut. Därför borde krigshjältens barn och Christians halvsyskon ha behandlats bättre. Christians far hade dock alltid sett till att de faderlösa barnen fick lite mindre av allt och mera sällan, om det sedan gällde mat eller förmåner. Christian hade uppmärksammat att mor Anna hade sett allting, men hon blundade ändå. Halvsyskonen hade lämnat torpet vid markägarens stora gård när de ännu var mycket unga. Christian hade blivit kvar med sin bror och sina föräldrar.

Innan Christan hade lämnat sitt hem på landsbygden och åkt till bruket för att börja jobba, hade han dock serverat sin bror en sista tjänst. Christian hade gett brodern det bästa rådet om hur jordbruksfamiljen kunde skapa extraförtjänster. Det rådet skulle stöda dem om jordbruket inte gav dem allt som de behövde. Eftersom bruket ständigt behövde träkol, och trä kom från skogen, borde brodern enligt Christian satsa en del av sina krafter och resurser på skog. Det var lätt att skapa kolmilor, som behövdes för att bränna trä i en så syrefattig miljö att veden inte brann upp. Istället förvandlades veden till träkol med svedd yta. När den kolen senare brändes i ugn, alstrade den mångfaldigt hetare glöd än vad vanlig träved gjorde. Det behövdes för att hetta upp malmen.

I själva verket hade Christian redan gjort lite efterforskningar. Han hade upptäckt att det fanns massvis med lämplig skog på de gamla svedjemarkerna där deras förfäder bott flera generationer tillbaka. Vid behov kunde Christians bror återvända till de skogsmarker varifrån deras släkt hade flyttat till socknens andra delar för att börja bruka jord. Det gällde främst de skogsmarker, varifrån hans mor Anna hade kommit innan hon gift sig med sin andre make, Christians far. Extraförtjänsterna skulle komma från skogen.

Christian log för sig själv. Cirkeln skulle bli sluten om hans bror flyttade närmare skogen. Släkten återvände till det förflutna. För Christian själv betydde samma råvara, träkol, en utveckling mot framtiden. Christian skulle bli den länk som förde ätten vidare mot nya utmaningar. Han skulle göra det med hårt arbete men med ny insyn. Precis som hans förfäder hade gjort.

Visslingen som han hade väntat på, hördes från dörröppningen till masugnen. En lärling som var yngre än Christian gick mot dörren och det var tydligt att han sökte ett jobb av Christians förman. Det skulle alltid komma nya och yngre och bättre arbetare. Christian måste se till att han höll sin arbetskunnighet på hög nivå.

En vagn med tackjärn kördes ut ur byggnaden och de skulle skeppas till andra delar av landet. Där skulle de åter smältas ned för att bearbetas till föremål eller redskap av järn eller stål. Christian förstod inte varför föremålen inte kunde smidas här på samma bruk. Istället gjorde råvarorna en lång, dyr och farlig färd bara för att återvända i ny form. Han önskade att han kunde vara en smed som gjorde sådana föremål. Allt var möjligt. Tills dess fick han hamra vacker slaggsten på kvällarna.