Johan
Min farfars farfars morfars farmors farfar
HGr-334Ks förfader
De många klädlagren bromsade hans framfart, men Johan försökte ändå skynda framåt. Trädtopparna hade hindrat det häftigaste snöfallet och därför behövde han inte plumsa i djup snö i skogen. Vintermörkret gjorde det svårt att se de små stigarna som var upptrampade i skogen, men han var inte missnöjd. Det var mycket svårare att röra sig på vägarna.
Blötsnön hade gjort vägarna till en lervälling, som inte skulle lätta innan en ordentlig frost fick vägens yta att hårdna. Tills dess skulle hästar nog kunna springa framåt i lätt galopp, men mycket långsamt för att undvika dyrbara benbrott. Hästarna skulle dock inte få dra kärror med skeva trähjul, för de skulle garanterat fastna i gyttjan. Och allt detta var möjligt först då den djupaste nyfallna snön hade smält bort. Johan slog snabbt bort tanken. Han ägde ingen häst och han skulle knappast få en under sin livstid.
Johan behövde inte använda vägarna för han var van vid skogen. Han var inte rädd för varken vilddjur eller mörkret. Ändå längtade han efter sommaren då han klarade sig med ett enkelt plagg. Istället var han nu tvungen att bära tre eller fyra klädlager över sin tunika. Trots allt var han tacksam över att det inte var 20 grader kallare än det redan var. Under sådana dagar skulle han behöva ännu mera kläder för att hålla kylan borta från sina lemmar. Ännu behövde han inte använda den dyrbara pälsrock som var avsedd för de allra kallaste dagarna.
Han var också tacksam över att han inte behövde gå över isen, för dess tjocklek var svår att beräkna. Både hans morbror och kusin hade gått genom isen några år tidigare. De hade drunknat när de försökt vinna tid med en genväg.
Mot hans vanor och trots hans brådska stannade han upp. Johan tittade omkring sig i skogen som om den vore okänd fastän han använde samma rutt varje dag. Han tittade på trädgrenarnas konturer mot den mörka himlen. För en kort stund kändes det som om skogen var helt okänd. Eller var det någon annan än han själv som betraktade den med hans ögon? Det kändes som om mörkret var svartare än det egentligen var. Trots att han med sin erfarenhet handskades väl med kylan, verkade den kallare än någonsin. Det kändes som om den svarta vintern var hopplös även om den vita snön lyste upp mörkret. Det vita påminde honom att sommarens ljuvhet skulle smeka dem alla ännu.
Det kändes som om två personer inom honom kämpade sinsemellan. Det verkade som om hans enda uppgift var att betrakta omgivningen för att hjälpa den rätta personen att vinna kampen om herraväldet i hans kropp. Det var som om han hade upplevt allt detta tidigare även om han aldrig tidigare gett sig tid att stanna upp på detta sätt. Någon annan tycktes styra hans blick och mörkret gjorde det inte lättare för åskådaren. Johan slog bort tankarna, för han var övertygad om att det bara var hans förfäder som spelade honom ett spratt.
Ett tungt lass med blöt smältsnö föll från en gran rakt på hans huvud och började genast smälta genom hans pälsmössa. Han tittade förargat upp mot de kala björkgrenarna, som avtecknade sig mot den dystra kvällshimlen. Ett betydligt större problem var dock att även hans fötter började kännas våta. Stövlarna var gjorda av björknäver men de flätade sömmarna förmådde inte hålla den värsta vätan borta. Avsikten med fotdukarna av ylle var att hindra fötterna från att bli våta, men också att hålla dem varma innanför björknävern. Det var högst sannolikt att fötterna skulle bli kalla på nolltid om fotdukarna blev våta. Johan gick raskare längs stigen och lämnade bakom sig ett band av fotspår.
Johan sniffade i luften, för det kändes som om en förändring närmade sig. Skogen brukade skydda mot de främsta ändringarna i temperatur och fukthalt. Nu var han säker på att det redan kallnade på de öppna fälten och vägarna. Himlen som avtecknade sig bakom kvällsskymningen var klar och rik på stjärnor och så här under vintern betydde det svidande kyla. Han visste inte om det var från kylan eller fukten, men en saltig droppe hängde från nästippen. Johan måste skynda hem till eldstaden och sin familj.
I ett land där det ofta regnade under höst, vinter, vår och sommar, rådde ingen brist på vatten. Johan hade aldrig behövt vara törstig, men han hade hört om länder där det var så torrt att människor dog av törst. Någon bit av honom förstod det nog för känslan måste vara likadan som när man dör av hunger. Johan hade varit hungrig under en stor del av sitt liv. Några gånger hade magen varit så tom och så sjuk att han trott att hans dagar var räknade. Ibland hade han bara druckit mugg efter mugg med vatten tills han inte känt sig hungrig längre. Han hade dock alltid vetat att den känslan inte var tillfredsställande i längden.
Vintern var alltid en stor risk hur oundviklig den än var. Matförråden minskade och det fanns varken ny säd, nya bär, ny svamp eller något annat att samla i skogen för att lätta på situationen om det blev en kris. Hur svår hungern än var, fick man inte jaga vilddjur i markägarens skog. Så fort det blev vår fanns det alltid några tidiga örter som hans hustru kunde koka soppa av. Om mögel drabbade vinterns matlager eller smågnagare förstörde hennes kålrötter, skulle hela familjen vara i knipa.
Det var länge sedan Johan varit orolig för sin egen del. Han var tillräckligt härdad sedan tidigare med flera svåra perioder av hunger. Den allra värsta hade varit missväxten som drabbat hans familjs skörd två säsonger efter varandra när han var ung. Under den tiden hade han förlorat fem av sina sju syskon. Inget hade förändrats under åren. Johans fem små barn var inte lika erfarna som han och de var alla ännu så små och späda. Vintern var hård och obarmhärtig mot hungriga småbarn.
Varje höst började kampen mot den långa vinterns tomma magar och näringsbrist. Under hösten fylldes matförråden och i penninggömman samlades mynt för inköp av råvaror om matförrådet inte räckte till. I matförrådet fanns också de varor som var av bättre kvalitet och som de kunde använda i utbyte mot andra bybors nyttigheter. De sämre varorna användes för eget bruk. Penninggömman i skogen var hans reservplan och denna säsong hade han samlat på sig några mynt genom att sälja sina läderstövlar åt en rikare granne. Han hade bestämt sig att billigare stövlar av björknäver fick duga åt honom själv. Stövlarna hade varit av garvad kohud, som Johans hustru hade lärt sig att bearbeta.
Johan försökte påminna sig själv om sina förfäders visdom. Under mörka stunder hade de sagt att våren alltid kommer förr eller senare. Att det behövs vinter och kyla för att man skall uppskatta allt det varma som en dag skulle komma. Johan såg att snöflingorna redan höll på att förvandlas till regn. Regndropparna flöt ihop med varandra och bildade pölar. Förfäderna hade rätt. Med tiden blev släkten allt talrikare, och visdomen samlades med tiden till allt större pölar. I framtiden skulle pölen vara så stor och stark att den hade bekämpat vinterns tunga sidor helt och hållet. Men skulle pölen i det skedet vara tillräckligt vis att uppskatta allt det som de hade åstadkommit under resan dit? Till det behövdes kalla snöflingor som påminnelse.
Stövlarna trampade i en pöl av smältsnö och Johan traskade allt snabbare mot sin stuga. Han hade lämnat skogen bakom sig. Det skulle bli skönt att vila fötterna en stund mot värmen från eldstaden. Han gick över det öppna fältet från det forna svedjebruket till den branta kullens fot, där stugan väntade. Röken från den steg mot himlen. Torvtaket skymtade redan och ingen snö glimmade på takets torkade växtlighet längre. Bredvid stugan skymtade det fallfärdiga ruckel, där kreaturen värmde sig.
Varje gång Johan såg sin stuga tackade han Den Allsmäktige för den välvilja som han tilldelats. Stugan var inte hans egen, men hans avlidne far hade fått lov att bygga den på markägarens område och bo där. Priset var att han arbetade praktiskt taget gratis på markägarens svedjemark i andra delar av bygden. Den skog där stugan nu befann sig, hade bränts till svedja för tjugo vintrar sedan. Därefter hade grödor skördats under två höstar på askan från den brända skogen. Efter det lät markägaren plantera nya trädplantor på marken och det skulle ta en mansålder innan jorden var fruktbar igen. Johan räknade med att stugan skulle få vara i fred tills skogen vuxit tillräckligt stor för en ny svedja. Vid det laget var han redan en gammal man. Om han fortfarande var vid liv då, skulle hans barn få ta hand om honom antingen i samma stuga eller någon annanstans.
När han kom in i stugan, tittade hans hustru på honom med trötta men tillgivna ögon. Han såg hennes ansikte blossa i värmen från eldstaden. Hennes långa klänning var smutsig men björkfärgen i tyget skymtade ändå genom soten. Även om hon inte sade det, såg hon varje dag lika tacksam ut över att han kom levande från skogen och från de avlägsna svedjebruken. Stugan stank av svett och smuts men han klagade inte för han visste att han hörde hemma i den odören. Han doppade sina stelfrusna händer i en stor skål med ljummet vatten, som hans hustru fyllde på så fort han kom in. Få njutningar var så sköna som när det varma vattnet smekte hans händer och slickade varma vågor över hela hans kropp.
Även om det inte var helt nattmörkt ännu var stugan mörk, för alla öppningar i väggen var tillslutna med träluckor. Alla medel användes för att hålla kylan ute. Trots mörkret såg han den yngsta ungen skrapa hårbottnet fritt från löss. Han såg röken sakta stiga upp mot taköppningen, där en svinskinka förvarades och blev långsamt genomrökt. Den skulle de festa över vid midvinter då det såg ut som om deras matlager skulle räcka till för att de skulle överleva den andra halvan av vintern. Taköppningens ljusstrimma avslöjade ett dammoln, som de lekande barnen trampade upp från det hårdtrampade markgolvet. Han kände sig lugn och lycklig över att ha blivit tilldelad allt detta av livet. Årstidens mörker kunde inte bekämpas men kylan hade de lyckats tygla.
På eldstaden stod en järngryta med kokande spad från gårdagens soppa. Hans hustru hade lagt till en knippe med torkade nässlor i spadet. Doften från lerugnen avslöjade att han till och med skulle få doppa en bit barkbröd i den heta brygden. Johan satte sig på bänken vid den mörka, rökfärgade väggen och väntade på att bli serverad. Efter kvällsvarden skulle det inte ta en lång stund innan halmbädden lockade honom att sova.
Efter en kort nattsömn skulle en ny arbetsdag starta igen på de avlägsna svedjebruken. När arbetsdagen började, hade han redan varit vaken länge och vandrat den långa resan genom skogen i morgonmörkret. Trots detta var det inte ett alternativ att familjen skulle lämna stugan för att leva närmare de ständigt flyttande svedjebruken. Stugan hade blivit ett hem som gav dem så mycket mera tillfredsställelse än enbart överlevnad.
Johan kände sig berusad av tanken på stugan. Hemmet borde vara alltför obefintligt för att han skulle förstå varför det var så värdefullt. Vad kunde vara bättre eller viktigare än överlevnad? Allt i hans liv hade något med mat att göra. Arbete ledde till mat eller inkomster som skulle användas till matanskaffningar. Utan mat skulle varken hans familj eller han överleva. Stugan var inte ätbar. Ändå kändes den viktig. Han visste inte varför.
När Johans hustru gav honom hans soppskål och träsked, tittade hon menande mot den nästyngsta. Johan följde hennes blick mot den lilla gestalten, som redan sov på halmen fastän syskonen lekte på den dammiga jordmarken. Han förargade sig över att han hade glömt det som ännu på morgonen hade väckt stor oro i honom. Barnet hade haft stora utslag över hela kroppen.
Trots att huden var smutsig av stugans sot såg han att utslagen var större. De var flera och rödare än under morgonen. Han hade trott att smutsen och soten skulle skydda barnet från ohyra och kyla, men det såg inte ut att hjälpa. Han hade hoppats att om barnet låg nära den varma eldstaden, skulle ungen svettas och det onda skulle rinna ut av sig självt. Men det såg inte ut att hjälpa heller. Hans hustrus örtbrygder skulle kanske lindra utslagen, men det som orsakade dem skulle knappast bli helt botat.
Medan den varma soppan rann nedför hans strupe, tänkte Johan på sin far och farfar som hade jobbat hela sina liv på svedjebruken. De hade jobbat hårt och förfädernas svett hade forsat över buskar och snår, under snöfall och i störtregn och under brännande sol. Soten och röken från den rykande skogen hade färgat deras svettiga hud kolsvart. Deras tunikor hade klibbat mot kroppen, men de hade inte tagit sig tid att svalka sig i skogens tjärnar och dammar.
Förfäderna hade fällt de trädtoppar som hade skyddat dem från det värsta solgasset under sommaren. De hade bränt den skog som skyddat dem från vinterns kallaste snöstormar. De hade levt ett långt liv precis som Johan själv och de hade fått se många av sina barn lämna jordelivet. Men alltid hade någon överlevt. Nu var det Johans tur att uppleva förfädernas svett.
Hans nästyngsta skulle dö av koppor och kanske skulle även några syskon bli smittade. Det var sorgligt, men det var Den Allsmäktiges vilja. Johan tittade på sin hustrus ansikte, som tittade på honom utan att säga något. Soten dolde största delen av hennes ansiktsuttryck, men ögonen avslöjade att hon litade på honom. Han visste att hon skulle bära flera barn ännu. Det skulle bli flera. De skulle överleva. I denna stuga som han kallade för Skuggsidan.