Henrik
Min farfars farfars far?
HGr-334Ks förfader?
Kustlinjen blev ett allt tunnare band i horisonten, och han förmådde inte lämna blicken från den. Han såg inte längre konturerna av berg, stenar, hus, kyrktak och träd, men han tyckte sig ändå se dem. Han visste hela tiden var de bekanta landmärkena borde vara. Några enskilda skär avslöjade fortfarande hur land och jord såg ut, men annars var han omgiven av vatten. Framför fartyget fanns inget annat än hav, åtminstone två dygn framöver.
Henrik var på väg framåt i livet, men så länge det ännu var möjligt, ville han titta på allt det som han lämnade bakom sig. Han såg fortfarande silhuetten från staden, vars hamn den tvåmastade briggen hade lämnat en stund tidigare. Han tyckte sig se den lilla fiskebyn i stadens närhet. Bakom byn syntes höga träd och allt det som fanns i inlandet. Där fanns alla de åkrar och skogar, bruk och gruvor, där hans rötter fanns. Där fanns allt det som han nu lämnade bakom sig.
Det knep i Henriks mage, men han trodde inte att det berodde på att han skulle vara sjösjuk. Han kunde dock inte vara helt säker, för det var hans första fartygsresa. Fjärilarna i magen berodde nog främst på allt det okända som fanns framför honom.
Han kände sig också skyldig till att ha lämnat alla problem bakom sig. Alla hans nära och kära fick stanna kvar i sin fattigdom, medan han styrde sin framtid mot nya möjligheter och rikedomar. Det hade inte varit lätt att fatta beslutet att lämna ett helt liv bakom sig även om han styrde mot helt nya upplevelser i ett främmande land. Det som gjorde det lättare var dock faktumet att livet, som han lämnade bakom sig, hade varat endast i 20 år. Framför sig hade han ett flerdubbelt längre liv.
Hans mål var det nya landet bortom den stora oceanen och dit skulle han komma först i slutet av månaden. Innan dess skulle han byta till ett ännu större skepp i grannlandets stora hamnstad, varifrån oceanfartygen åkte iväg. För första gången i sitt liv skulle han stiga på ett ångfartyg. Men innan dess skulle han ännu känna sitt hemlands luft i två dygn innan han fick försmak av den väldiga världen i den stora hamnstaden. Allt skulle nog gå bra. Detta år hade havet inte alls frusit till is och fartygens tidtabeller hade hållit bra.
Henrik drog lungorna fulla av frisk havsluft. Det var sval vårluft, som hade en liten antydan av den kommande sommarens värme. Han frös inte för han var van vid utomhusarbete i alla väderförhållanden. Det retade honom lite att hans avfärd skedde just innan hans favoritårstid började i hemlandet. Breven från hans destination hade dock berättat att de varma årstiderna var hetare och varade längre än i det gamla hemlandet. När Henrik nådde fram i slutet av månaden, skulle sommaren redan vara i full gång. Samtidigt hade våren ännu knappt börjat i dessa farvatten. Han snöt näsan och lät slemmet rinna mellan fingrarna över relingen i havet. Var detta slem det sista som han lämnade efter sig i sitt hemland?
Skulle det finnas gös och abborre i vattnet bortom oceanen? Skulle han få tillräckligt med mat att äta? Breven hade berättat hur underbart det nya landet var och hur skogarna var fyllda med vilddjur, som vanligt folk fick skjuta och äta. Det var otänkbart för Henrik, som var van vid att kött fanns på bordet endast under de största högtiderna. Han var van vid att allt vilt tillhörde markägaren. Tänk att han, en vanlig arbetare, skulle få jaga vilt och äta kött så ofta som han ville! Tänk att han skulle få bruka jord, sin egen lilla jord, och att han skulle få vara sitt eget livs herre! Tanken var ofattbar, men breven hade lovat att alla vande sig vid det okända och allt det härliga. Alla var ju trots allt i samma båt, nybyggare i ett land som väntade på att bli utforskat.
En flock med vildgäss flög över honom i motsatt riktning. De hade tillbringat vintern i varmare trakter i söder, men var nu på väg till Henriks gamla hemland för att tillbringa sommaren där. En fruktansvärd rädsla grep tag om hans magbotten. Tänk om han gjorde fel! Tänk om fåglarna var klokare än han! Det var galenskap att åka iväg just nu när den kalla vintern var nyligen avklarad. Varför gjorde fåglarna en förfärligt lång resa bara för att komma till ett land, som Henrik ville åka långt ifrån? Kanske de gjorde det av gammal vana, men hans resa var inte någon rutin. Den var något som han gjorde endast en gång i livet. Han skulle inte ha råd med en returresa och han skulle inte vilja det heller. Ett helt år av inbesparade förtjänster hade denna resa kostat honom.
Men vad skulle hända om han inte klarade av livet på andra sidan oceanen? Skulle han bli tvungen att spara pengar i ett helt år igen innan han hade råd med biljetten till en hemresa? Henrik slog tanken ur sitt inre med en gång. Han fick inte tänka på vad som kunde hända. Han fick ta dagen som den kom, för han hade inget alternativ. Vad kunde gå snett? Om livet var härligt där och livet var surt här, varför ens fundera på att resan var en felinvestering? Han bredde ut sina armar så att han liknade vildgässen. Han ville visa dem att även han klarade sig fastän han gjorde tvärtom.
Henrik hade vuxit upp vid en gruva, som levererade malm till järnbruken. Hans sju syskon och han själv hade lärt sig att kämpa för den knappa mat som serverades av deras trötta mamma. De få stunder Henrik såg sin far var de få stunder då fadern hade lite ledigt. Under dessa ögonblick var det hembrända ett mera intressant sällskap än sönerna och döttrarna. Faderns arbete i gruvan var hårt, men det var ingen ursäkt att vara elak. När Henrik växte upp till tonåren, var han och fadern ständigt i luven på varandra. Under de få stunder då han såg sin far.
Även om byn vid gruvan var liten, hade Henrik haft massvis med jämnåriga. Alla familjer var stora. Alla visste att när alla barn växte upp, skulle det finnas arbete i gruvan för endast en del av dem. Alla andra fick hitta sysslor på de närliggande jordbruken eller resa till andra delar av landet. Redan som ung hade Henrik vetat att han inte skulle stanna på samma ort som hans far.
En dag hade Henrik varit speciellt frustrerad och ett byslagsmål hade fått oönskade följder. Lagens väktare hade inte sett mellan fingrarna utan krävt att Henrik skulle få en anmärkning i kyrkböckerna. Prästerskapet hade naturligtvis inte protesterat och Henrik hade fått både sitta i skampålen utanför kyrkan och betala en bot till överheten. Eftersom Henrik inte hade haft pengar att betala boten med, hade hans far fått ta hand om det. Fadern hade inte blivit rasande, utan hade bara betalat utan att säga ett ord till sin son. Det hade gjort honom mera illa än stryk.
Henriks böter följde honom i kyrkboken från år till år. När han hade flyttat från gruvan till en närliggande stad, hade han förstått att anmärkningen skulle följa honom hela livet. Den påverkade hans möjligheter att få arbete och den hade visat sig vara ett hinder, när han visat sitt intresse för en flicka. Till och med efter att han flyttat bort från staden hade han märkt att prästerskapet skickade uppgifter om hans böter till den mottagande församlingen.
När han hade flyttat vidare till stadens närliggande fiskeby, hade han retat upp sig på ett konstigt fenomen. Stadens rika borgare hade köpt mark vid kusten för att bygga villor, där de ville stanna om somrarna för att inte göra någonting! Det var otänkbart att man inte gjorde någonting. I varje fall hade Henrik fått arbete som byggkarl i en av dessa villor, men han hade snabbt blivit avskedad för att han byggde fel. Det hade gjort honom arg och han hade offentligt förbannat de odugliga stadsborna. Naturligtvis hade villaägaren gjort livet surt för honom. Med anmärkningen i kyrkboken hade det igen blivit praktiskt taget omöjligt för Henrik att få ett nytt arbete. Strax efteråt hade Henrik fattat sitt beslut att emigrera. En av hans vänner hade skrivit ett brev åt honom och rekommenderat alla de gyllene möjligheter som fanns i det nya landet.
Skulle hans anmärkning försvinna om han ändrade namn? Henrik visste att några av hans vänner hade lämnat sin fars namn bort från sitt släktnamn och det skulle även han göra. Skulle han använda ett annat släktnamn i det nya landet än det han hittills var känd för? Det kunde sätta stopp för alla som ville rota i hans släkt och forska om han var ärlig eller inte. Nej. Han var en stolt man och det enda han ägde var hans namn. Trots att han kanske gick miste om nya möjligheter med sitt gamla namn, skulle han inte ändra det.
Det rådde ingen tvekan om saken längre. Henrik var nöjd med sitt val. Det fanns inget som höll honom kvar i hans hemland längre. Om några veckor skulle han ha ett nytt hemland. Rikedomar väntade på honom där och inga hinder skulle vara så stora som de hade varit i hemlandet. Det fanns alltid andra emigranter i samma båt som han. Även om han inte kunde de okända språken, fanns det alltid någon som kunde hjälpa honom. Henrik var van vid spontana lösningar och han hade inga fördomar om ett lösningsalternativ i förväg. Därför var han övertygad om att han skulle klara sig väl i det nya landet. Han såg de sista vyerna av sitt gamla hemland. Han skulle aldrig återvända. Tanken var befriande och han blev upprymd.
Henrik hoppades innerligt att han skulle hitta en trevlig flicka att gifta sig med så snart som möjligt efter att han kommit till det nya landet. Det var viktigt att flickan hade en trevlig, mångsidig släkt för Henrik ville inte ha något att göra med sina egna ointressanta släktingar längre. De fick gärna behålla hans ruttna hemland, som han äntligen höll på att bli av med.
Briggen krängde och fören började långsamt ändra riktning. Några passagerare steg ut från stäven och Henrik hejdade dem. De förklarade vad som höll på att hända och svaret var bedövande. Det kunde inte vara möjligt.
När fartyget hade svängt om helt och hållet, märkte Henrik att han såg mot öppna havet fastän han stod på briggens akter. Det oändliga blåa var ett tecken på att allt hade varit endast en dröm. Han släppte sitt hårda tag om relingen och började långsamt gå mot fören. Långt framöver skymtade horisonten och åter det land som de alldeles nyss hade lämnat. Med bestörtning såg han konturerna bli större. Han visste inte vad han skulle tänka.
Kaptenen hade meddelat att de måste återvända till staden varifrån de hade åkt. Vårens sista storm var på väg. Det skulle vara säkrast för dem alla om de återvände till den skyddande hamnen tills stormen hade bedarrat. De skulle bli en eller två dagar försenade till destinationen i grannlandets stora hamnstad.
Henrik tvingade sig att lugna ned sig. Det var bara ett tillfälligt bakslag. Enligt den ursprungliga planen skulle han i varje fall ha varit tvungen att vänta i tre dagar i grannlandet. Det var tre dagar innan ångfartyget åkte iväg på den sista etappen mot det nya landet. Förseningen skulle kanske inte drabba honom alls. Han släppte det panikartade taget om relingen. Allt skulle nog gå bra trots allt. Han hade lärt sig av sina slagsmål att tänka först innan han förlorade självbehärskningen. Det nya livet skulle inte börja ännu utan det skulle bara bli lite försenat. Det gjorde ingenting.
Landet, som Henrik nyss hade sagt farväl till, närmade sig i snabb fart. Små allmogesegelbåtar närmade sig staden från olika håll för att söka skydd från vinden. De mörka molnen bakom dem skulle inte hinna fatt dem innan de nådde tryggheten i stadens hamn. En liten idé började utvecklas i Henriks sinnen. Han log för sig själv och lät den friska vinden smeka sitt ansikte. Vinden kändes nu ännu varmare än tidigare och den blåste våren framåt med stormsteg.
Medan han väntade på att stormen skulle lugna sig, skulle han besöka stadens badhus. Han skulle lämna sitt hemland som en ren man. Han skulle dock inte bara skrubba sig ren. Hans planer på att hitta en hustru i det nya landet skulle få en ny krydda. Han skulle inte vara oerfaren när han hittade henne. Istället skulle han förlora sin oskuld i sitt gamla hemland. Bland badhusets andra tjänster. Medan stormen rasade och medan ödet bestämde om han skulle hinna till oceanångaren eller inte. Hans knappa reskassa skulle nog tillåta en sådan lyx.