Johanna
Johans sondotters sonsons dotter
Helenas dottersons sondotter
Annas sonsons dotter
Christians sondotter
Min farfars farfars mor
HGr-334Ks anmoder
De hala stenarna fick foten att slinta och hennes bak träffade marken. Det gjorde inte ont, men klänningen började snabbt suga upp vatten från pölen. Hon förbannade det nya påhittet, kullerstenarna, som gjorde livet surt för henne. Hennes käpp fastnade lätt i skarvarna mellan kullerstenarna och de var speciellt hala så här på hösten. Kullerstenarna var dessutom glest lagda, så det bildades rikligt med vatten mellan dem under regniga dagar.
Johanna hade nyligen nått tonåren, men hon kände sig som en gammal gumma. Promenadkäppen var oumbärlig för en ung flicka med fel på foten. Hon var halt, men det var ingen godtagbar förklaring åt hennes jämnåriga som ständigt pinade henne med glåpord. Det var enligt Johanna ingen godtagbar orsak för dem att neka henne deltagande i deras lekar i skogen. Även om hon var halt, kunde hon skapa lika vackra djurfigurer av kottar som alla andra barn. Ändå fick hennes figurer aldrig bekanta sig med andra barns kottar.
Johanna visste att hon var oduglig och att det aldrig skulle bli något av henne. Hon hade fått höra att hon var en skogskärring och en halt häxa. Hennes friska fot skulle aldrig bära henne till ett normalt liv och hennes sjuka fot skulle alltid dra henne mot fördärvet. Hon skulle aldrig få goda vänner fastän hon alltid var beroende av andra människor.
Man hade börjat placera kullerstenarna längs piren för fyra år sedan och de ledde redan ända fram till kyrkan. Johanna ansåg att den lilla fiskebyn led av storhetsvansinne, då den försökte se ut som en stad. En sjöman hade besökt en stad med kullerstenar i ett avlägset land och med stor iver hade han förklarat hur behändiga de var. Fiskebyns beslutsfattare, eller kanske främst deras fruar, hade attraherats av tanken att kängorna inte längre skulle vara fyllda av lera och sand. Med ett enhälligt beslut hade man beslutat att fiskebyns viktigaste delar skulle beläggas med kullerstenar på samma sätt som i landets största städer.
Johannas far hade flyttat med sin familj till fiskebyn så fort det blivit bekräftat att han skulle få jobba i det närliggande stenbrottet. Hans erfarenheter i fabriker hade gjort det lätt för fiskebyn att anställa honom. Under det första året hade han huggit kullerstenar ur graniten men även andra stenblock enligt olika beställningar. Det hade varit ett lyckligt år och familjens framtid hade sett ljus ut. Familjen hade fått bo i en sidobyggnad till en stor fiskarfamiljs gård och en stor del av Johannas fars lön hade gått till hyran. Värdfamiljen hade dock varit mycket vänlig och Johannas far hade börjat intressera sig för det fiskeri som gav deras levebröd.
Farfar Christian hade aldrig riktigt godkänt att sonen och sondöttrarna inte bodde kvar på samma järnbruk, där farfar hade bott under hela sitt vuxna liv. Bruket var dock för litet för den stora befolkningsökningen och dessutom grundades andra bruksorter i regionen som blivit starka konkurrenter. Farfar var en stolt man och när brytningen väl hade skett, var det ingen tvekan om att Johanna och hennes familj skulle nekas ett besök i järnbruket. Hon skulle inte träffa farfar inom en snar framtid. Hon mindes numera farfar Christian bäst för hans eviga klagan över sendrag. Johanna hoppades att hon aldrig skulle behöva lida av sendrag och kanske den halta foten rentav hindrade den åkomman.
En dag hade Johanna besökt sin far på hans nya arbetsplats i stenbrottet. En stor sten hade träffat hennes fot och krossat fotens alla tår. Byns äldste hade stympat resterna av dessa tår och bundit hennes fot med spända bindor. Örter och brygder hade lindrat smärtorna och hindrat foten från att ruttna. Med tiden hade hon lärt sig att leva med smärtorna och den deformerade foten, men hon var för evigt halt. Utan stödkäpp kunde hon inte gå.
Johannas olycka hade haft stora följder. Ingen vågade meddela farfar Christian om vad som hade hänt i stenbrottet invid fiskebyn. Johannas far hade tagit det skedda speciellt hårt. Han hade sett sig som ansvarig även om han inte ens varit nära det stenblock som fallit på hennes fot. Han hade inte lyckats med att avleda sin sorg i sitt arbete. Stenhuggandet hade blivit lidande. Varje kullersten bar enligt honom en skuld för Johannas olycka och han började avsky sitt arbete. Till familjens stora förskräckelse hade han en dag meddelat att han ville lämna sitt arbete för att istället bli en fiskare.
En häst med kärra körde förbi och guppade vådligt mellan kullerstenarna. Kusken saktade in och frågade om Johanna hade skadat sig när hon fallit. Hon skakade på huvudet och reste sig upp, lutande över käppen. Kärran fortsatte förbi henne och hon tittade på hästarnas långa, smala ben som ledigt och lugnt gick över kullerstenarna. De skodda hovarna klapprade högljutt och ekade ut över havet från piren.
Någonstans långt borta måste det finnas ett land utan olyckor och utan svårigheter. Johanna drömde ofta om en plats där det var omöjligt att reta varandra. Där fick alla vara sig själva och olika utan att andra människor skrek glåpord efter dem. Hon hade för länge sedan slutat drömma om att hon och familjen skulle bli rika. Den unga tonåringen drömde dock fortfarande om en dag, då de fick äta och njuta utan att oroa sig för om de hade råd med det eller inte. Och om det inte var på en plats långt därifrån så kanske det var i en tid långt därifrån. Huvudsaken var att barn och unga inte längre retade varandra för att de var halta eller såg annorlunda ut än de ”normala”.
Johanna hade dock inga illusioner om sig själv. Hon visste att hon inte var normal. Hon skulle aldrig få en egen familj för ingen ville ha en halt hustru. Hennes öde var att sköta om sin mor och far när de blev gamla. De skulle vara hennes familj tills de dog. Efter det skulle Johannas plats vara på fattighuset som en ensam, bitter kvinna. En halt, bortglömd gammalpiga.
Försiktigt steg hon ut på de stora stenarna vid piren. Även de var hala, men hennes käpp gav tillräckligt med stöd. Hon klättrade upp på den största av stenarna och satte sig på den. Hon kikade ut mot havet och var nöjd över att hennes far och de andra fiskarna hade hunnit hem innan stormen börjat. Deras små fiskebåtar var tryggt uppdragna till lands och männen vilade hemma redan. Den tidiga morgonen hade redan hämtat hem dagens fångst och fiskelyckan likaså.
Johannas far hade lärt sig kustfiske snabbt efter att han köpt en snipa av en äldre fiskare som inte orkade fiska längre. Han hade köpt fiskerätt på en auktion med pengar som han lånat av sin bror. Johannas far saknade verkligen inte arbetet på stenbrottet. Stenbrottet hade ännu fungerat som en sista länk till det gamla livet bland järnbrukets ugnar samt det tunga arbete som brukssamhället förutsatte. Förfädernas och släktingarnas liv på jordbruken och järnbruken hade nu ersatts med ett liv i ett fiskesamhälle. Familjen hade vant sig vid att fiskenäten torkade på deras gård på samma sätt som jordbruksredskapen tidigare hade gjort. Alla yrkesmän hade verktyg som sköttes efter en lång dag på åkern eller i ladugården. Johannas mor hade också lärt sig hur man lappade rivna nät.
De små fjärdarna och bukterna vid kusten gav annan fisk än ute på det öppna havet, där näten lurade under vattenytan. Oftast kom Johannas far hem med gädda, öring, abborre eller rödspätta. Fisken gick till försäljning eller saltades för att säljas senare. Det som inte gick att sälja eller var på gränsen att vara för gammalt för att säljas, åts av familjen. Johannas mor hade lärt sig av de andra fiskefruarna hur man gjorde fiskrätter.
Johannas favoriträtt var mammas fisksoppa, som värmde skönt under kalla kvällar. Den speciella, goda smaken kom från torkad kamomill, som simmade i spadet men som inte fick ätas. Alltför ofta fick de dock surströmming. Den reservfödan hade de rikligt av. Strömmingen hade lagts att jäsa i just så lite salt som de hade råd med och den höll länge utan att bli skämd, till och med över hela vintern. När den gruvligt luktande såsen skrapades bort från den inlagda fisken, var fiskköttet till och med riktigt gott. Johanna och hennes syskon hade lärt sig att lägga fisken på tunnbröd, som de sedan vek dubbel i handen.
Lyckligtvis luktade hela byn av tjära och den smetade byborna på både båtar och bodar som tätning. Den tjäran doftade betydligt bättre och starkare än tunnorna med surströmming. Efter att Johannas far hade lämnat stenbrottet och accepterats till fiskebyn hade han rentav förälskat sig i tjärdoften. Han hade blivit barnsligt förtjust i det öl, som fick en svag bismak av tjära i de små förvaringsskjulen, där öltunnorna lagrades. När ölet jäste i humlet skulle det ha kunnat få en bismak av surströmmingen i de närliggande tunnorna. Det skulle enligt Johannas far ha varit en smakkatastrof! Nu vann tjärdoften över strömmingslukten.
De andra fiskarna hade inte sett Johannas far som en konkurrent. Istället hade de gärna berättat för honom när det lönade sig att använda rev och när nät var det bästa redskapet. Han hade lärt sig att man måste ha respekt för kustens vatten och att fiska endast så mycket som man behövde för att överleva. Annars skulle fiskelyckan ta slut, eller i värsta fall skulle fisken lämna vattnen helt och hållet. Det var också viktigt att fånga de största rovfiskarna för annars kunde de äta upp de mera värdefulla mindre fiskarterna.
Ibland lekte Johanna med tanken att hon var en liten fisk som måste skyddas från rovfiskarna. Hon var då dyrgripen, när fiskemännen valde ut bättre och sämre fiskar. Hennes far hade sagt att om det blev för många av en art, måste man gallra för att undvika överpopulation. Hon undrade om människorna en dag skulle vara just den överpopulation som måste gallras. Vem skulle i så fall gallra dem? Hur skulle man välja vem som var mera värdefull än andra? Halta människor skulle knappast värderas särskilt högt. Hon slog snabbt bort den tanken, för fiskebyns lilla befolkning var knappast ett hot mot någon.
Trots att stormen inte blåste regn över henne, blev hennes ansikte snabbt vått. Den kraftiga vinden slog upp höga vågor som sakta men säkert krängde mot stranden. Vattenmassorna vällde ändå så sakta framåt att blåsten piskade iväg vattendroppar från vågtopparna som om de inte flög tillräckligt snabbt. Vattendropparna slog vertikalt mot Johannas ansikte och hon kände sig underställd naturens välvilja. Hon var på samma sätt beroende av det hårda vädret som hon var beroende av samhället. Om fiskebyn ville reta henne för att hon var halt, kunde hon likväl sitta på stenen och vara föremål för stormens våta glåpord. I hennes olycka betydde en liten vattenpiska inte särskilt mycket.
Att vara onormal var rena rama vardagen för Johanna. Det var onormalt att sitta på en sten vid stranden under en höststorm. Hon visste dock att många av fiskebyns medborgare redan var vana vid att Johanna gjorde konstiga saker. Hon var så onormal att det var normalt att hon gjorde något onormalt. Hon öppnade munnen och lät vattnet slå mot tungan. Om ingen försökte hindra henne från att sitta på stenen, om ingen försökte locka henne från stenen och om ingen stannade för att titta förbryllat på henne, betydde det att hon hade blivit normal. Hon var en accepterad del av den lilla fiskebyn även om hon var början till ett galet fruntimmer. Hon var ortens lilla bydåre.
Det kokade inom henne, då hon än en gång förstod sin hopplösa situation. Hon var så arg att hon inte lyckades frysa i höstvinden, som visserligen var överraskande varm. Hennes framtid var färdigt utstakad och den såg inte trevlig ut. Hon önskade att någon utomstående kunde känna hur hon kände det, men det var naturligtvis inte möjligt. Den lilla stormen som spottade små vattendroppar i hennes ansikte var inget jämfört med den orkan, som hon ständigt tyglade inom sig. Men om någon kunde se, höra eller känna samma dofter som hon kände, skulle den personen bekräfta att hennes öde var bestämt på förhand?
Johanna slöt ögonen och lyssnade på de brusande vågorna. En speciellt stark vindby dånade mot hennes örsnibbar och blåste hennes långa hår rakt bakåt. Hon kände hur håret fladdrade likt mors byk och emellanåt föll det våta håret tungt mot hennes rygg. Hon tänkte ännu en gång på de vattendroppar som inte hann med vågtopparna utan flög iväg med vinden. Hade dessa droppar kunnat förutse hur annorlunda de skulle bli, när väderförhållandena förändrades? Att de en dag skulle flyga iväg som enskilda droppar istället för att vara en minimal del av det enorma havet?
När hon öppnade de vattenstänkta ögonen igen, var det nästan lika mörkt som om ögonen hölls slutna. Kvällen hade kommit och hon borde återvända hem. Till far, mor och lillasyster och de kvällssysslor som en halt, ung kvinna förväntades göra.
Någonstans längre bort längs kusten tändes ljus och eldar. Det var ljusen från staden, dit största delen av fiskebyns fångster fördes för att säljas på torget. Det var ljusen från en stad, där det levde så många människor att man kunde leva anonymt utan att alla kände ens ansikte och brister. Det var en stad, där det fanns en mångfald av människor, som försökte komma överens med varandra. Där fanns människor som hittade varandra utan att familjen fungerade som stöd eller börda.
Ljusen i fiskebyns fönster började också blinka. Johanna reste sig försiktigt från den våta stenen och gick ut på piren. Hennes tankar gick tillbaka till rutinerna och stormen inom henne lugnade sig. Skulle stormen ute bedarra så pass mycket att hennes far skulle kunna fiska följande morgon? Skulle Johannas kära lillasyster även följande morgon säga att hon älskade sin storasyster?