Epilog
Karl
Min morfar
När Karl somnade in i den eviga sömnen, avslöjades allt. De svåra smärtorna kompenserades med vetskapen om att de inte skulle drabba honom längre än under några minuter till. När hans smärtor bedövades, vällde en skön frid över hela hans inre. När han såg att han närmade sig dörren mot nya världar, var han övertygad om att allt skulle bli bra. Hans liggande ställning på golvet var inte längre en börda, utan en värld, som skakat honom ur sig.
Han visste inte om han svävade eller flög, om han darrade eller snarkade, men han visste att han inte var ensam. Någon eller något höll i hans hand och han visste inte vem, men det gjorde ingen skillnad. Det viktigaste var att någon ledde honom mot ett ställe eller ett rum där han hörde hemma. Han visste inte om han skulle kalla platsen för himlen eller något annat, men det gjorde ingen skillnad. Han visste bara att stället var helt annorlunda än det han varit van vid som Karl på jorden, och det gjorde honom lite vemodig. Han hade trivts på jorden och han ville inte tro att det under hela hans långa liv hade funnits en annan, bättre plats. Kunde han vara säker på att det var den eviga sömnen som väntade? Att allt inte bara var en vanlig natts sömn med konstiga drömmar?
När han somnade in, kändes det ironiskt nog som om han vaknade upp. Det var samma känsla som när man tvingar sig själv att vakna upp ur en dröm eller en mardröm. När man vaknar yrvaket upp ur en dröm, är man antingen ytterst pigg eller ytterst sömnig. Han visste att han höll på att somna in men samtidigt kändes det som om en livslång dröm höll på att ta slut. Och det var inte en mardröm.
I samma ögonblick som han leddes mot den främmande, fridfulla platsen, strömmade all vetskap över honom. Han hade hört att den döendes hela liv svävar genom medvetandet under dödsögonblicket, och till hans belåtenhet stämde det. Under ett kort ögonblick upplevde han ännu en gång hela sin barndom, ungdom och sitt vuxna liv. Ännu en gång såg han skolan, sin första kyss, sin hustru, sina arbetskamrater, sin dotter, den förödande eldsvådan, de långa härliga sommardagarna och sina pensionsår. Men till hans förvåning såg han därutöver mycket mera.
Under det korta ögonblicket flimrade mera än enbart hans eget liv i hans medvetande. Karl såg syner från sina förfäders liv och sina föräldrars unga liv. Det kändes som om han välkomnades av dem att sälla sig till dem. Han såg upplevelser från sina efterkommandes liv. Det var nästan som om han skulle bli pånyttfödd efter att han somnade in. Det kändes bra för han såg att allt skulle bli bra i längden.
Han såg sin dotter, som hade haft så svårt att hitta en studieinriktning. Han såg sin dotterdotter, som skulle få ett långt liv. Det livet var fyllt av glädje men också motgångar. Dem skulle hon klara av med hjälp av den styrka som hon hade inom sig, både som en ärvd och en självuppbyggd egenskap. Karl såg att hans dotter verkligen hade fött en frisk dotter för bara en kort stund sedan. Han kände en lika upprymd lycka över ett nytt, litet liv som om han fortsättningsvis hade fått leva och se det skrikande knytet med egna ögon. Han såg också sin dotterdotters dotter, som återvände från utlandet för att leva på den plats där hennes förfäder hade bott i århundraden.
Innerst inne antog Karl att synerna och känslorna var en produkt av en döende mans hallucinationer, men han brydde sig inte om att analysera dem närmare. Dessa känslor var mycket behagligare än smärtorna från fallet mot golvet. Eller var allt bara en dröm, ett förspel i ett slummer innan en längre sömn väntade?
Trots att han såg en massa svårigheter i det förflutna och framtiden, kände han också en stark optimism. Oberoende av allt det som hans förfäder och efterkommande upplevt och skulle få erfara, hade de alltid utmärkta liv.
Det han kände var inte bara en produkt av tillfredsställda liv. Han kände lycka och tacksamhet över härliga livslånga upplevelser. Alla hade strävat efter att uppfylla sig själva och att försöka uppnå sina drömmar, men redan under resan dit hade de samtidigt njutit och fått det som de hade önskat. Det hade kanske inte gått helt enligt de vägar som de hade utstakat åt sig själva, men i längden hade de alltid känt den yttersta tillfredsställelsen. Nu var det hans tur att uppleva det.
Karl visste inte om hans erfarenheter en dag skulle övergå till hans dotter och dotterdotter men han hoppades det. Han hade haft ett utomordentligt liv och det skulle bli ett ypperligt tillägg till alla de historiska upplevelserna som han i det sista ögonblicket själv fått ta del i. Han var en del i den mänskliga kedjan som ledde till lycka. Han var en del av alltet och hans andel var inte sämre än de andra komponenterna. Han kände sig lugn, för han hade haft en betydelse.
Han visste inte om han var i himlen eller på en annan planet, eller i ett främmande rum på jorden, men det gjorde ingen skillnad. Han visste inte om han var i sin egen tid eller i historien eller i framtiden, men det var en bra tid. Han visste inte om han låg på golvet eller i en säng, men han låg bekvämt. Han var inte säker på om han låg eller svävade, men det kändes som om han var inbäddad i det mjukaste bomull som existerade.
Han hörde ingenting längre, men det gjorde ingen skillnad. Regnets smattrande mot fönstret hördes inte längre. Han såg ingenting längre, men det gjorde ingen skillnad. Solens vackra uppgång syntes inte längre. Han kände ingenting längre, med det gjorde ingen skillnad. Ingen smärta kändes längre.
När han brukade somna in, var det aldrig ett mörker som mötte honom. Sömnen brukade inte heller komma som en strömavbrytare som knäppte bort det sista ljuset från sänglampan. Karls sömn var alltid ett lugn som kulminerade en lång dags uppfyllda känsla. Denna sömn var inte annorlunda. Den hade dock ett litet tillägg.
När Karl somnade in för sista gången, kände han en svag svettdoft i sin potatisnäsa.