Greta
Min mor
Karls dotter
HGr-334Ks anmoder
Greta vaknade upp med ett ryck. Hon kippade efter andan. Mardrömmen hade fyllt hennes sinnen så totalt att det kändes som om hon skulle kvävas. Den skräck som hade byggts upp inom henne hade både luktat, hörts och setts. Det hade känts som om hennes liv pumpades ut ur henne. Allt inom henne hade fyllts av känslan att allt tog slut och att intet svämmade över istället.
I drömmen hade hon fallit och fallit mot något oändligt, i ett tillstånd som inte lovade något slut på pinan. När hennes undermedvetande började alarmera henne att något måste göras, hade hon försökt klättra uppåt trots att hon hela tiden föll. Med sina händer hade hon flaxat i luften, som om hon försökte dämpa fallet. Med sina fingrar hade hon försökt sträva uppåt som om hon kunde vända fallet uppåt istället för nedåt. Med sina naglar hade hon klöst det tomma intet som om hennes kropp skulle motverka gravitationen. Men ingenting hade hjälpt.
Medan hon föll förvandlades utrymmet omkring henne sakta men säkert till något mera konkret. Greta märkte att hon föll nedåt i en tunnel med knöliga väggar. Väggen gungade som om den var en vävnad. Hon högg tag i väggen som om hennes hand vore en ishacka, som av bergsbestigare stöts in i en isvägg. Om hon fick ett grepp om den knöliga väggen, skulle hon kanske lyckas hindra sitt fall. I samma ögonblick som hennes naglar högg tag i den vävnadslika, mjuka väggen, kände hon en oerhörd smärta. Det kändes som om hon hade huggit i sig själv, kanske i en nervtråd.
När Greta vaknade, insåg hon snabbt att hon hade drabbats av en speciellt intensiv mardröm. Fallet hade varit en hisnande och skräckinjagande upplevelse, men också overklig. När hennes undermedvetna hade meddelat henne detta, hade hon försökt väcka sig själv från fallet och mardrömmen. Hade smärtan varit inbillad eller hade den varit verklig? Hade hon tvingat sig att nypa sig själv i sömnen? En snabb kontroll visade att hon inte hade skadat sig själv.
Lakanen gled åt sidan när hon reste sig från sängen och de kändes tunga. De var blöta av svett. Greta svor för sig själv, för hon hade nyligen bytt lakanen. Nu skulle hon bli tvungen att tvätta dem igen fastän de annars inte var särskilt smutsiga. Hon hade svettat rikligt under mardrömmen och det våta började redan kallna mot hennes hud. Om hon drog täcket över sig tillbaka, skulle de svettiga sängkläderna snabbt bli varmare igen. Samtidigt skulle hon badda i fukten igen. Nej. Naturligtvis ville hon torka bort svetten och byta sängkläderna mitt i natten för att sedan fortsätta sova. Lyckligtvis delade hon inte sängen med någon, som skulle störas av hennes sysslor.
Greta rynkade på sin potatisnäsa, men hon kände ingen lukt. Svettandet var så färskt att det inte hade hunnit börja lukta svett ännu. Hon visste dock att när sängkläderna väl hade torkat, skulle de börja lukta. Vad var egentligen lukten? Med fingertopparna samlade hon lite fukt från sin korsrygg och smakade med tungspetsen på sin egen vätska. Den smakade samma bekanta salt, som hon kände till från hårt arbete och sportprestationer, då svetten brukade rinna mot hennes mungipor. Den smakade lite annorlunda än det salt, som ibland brukade rinna från hennes ögon längs kinderna mot mungiporna. Tårarna brukade smaka bittert, medan svetten smakade ansträngning och målmedvetenhet.
Tankarna förde henne till hennes stora problem. Det hade hållit henne länge vaken på kvällen innan hon somnade in. Antagligen hade hennes undermedvetna tvingat henne att fortsätta fundera på problemet även under sömnen. Då även hennes undermedvetande misslyckades med att lösa problemet, hade det skuffat henne mot ett hopplöst fall mot oändligheten. Skulle hon någonsin lyckas med det som för tillfället verkade alldeles omöjligt?
Greta hade börjat studera historia vid ett universitet nära hennes hemstad. Ämnet hade verkat intressant när hon blivit antagen till den historiska fakulteten. Nu, ett år senare, var hon övertygad om att historia inte var hennes ämne. Hon var inte ett dugg intresserad av världshistoria, lokalhistoria, konsthistoria, ekonomisk historia eller etnologi. Allt kändes så gammalt och grått och trist, och hon hittade helt enkelt inte någon intressant länk till nutiden, som intresserade henne mera. Greta mindes inte längre vad som hade attraherat henne i historia, när hon sökt studieplatsen. Hon mindes dock att hon inte hade varit speciellt intresserad av något annat heller, när hon hade varit tvungen att bestämma sig för någon studieinriktning.
Hon stod inför samma problem även nu. Trots att hon visste att historia inte var intressant, visste hon inte vilket annat ämne som skulle intressera henne mera. Vad ville hon av livet? Vad ville livet av henne?
Greta hade dagen innan besökt gravgården, där hennes farföräldrar låg begravda. Till hennes förvåning hade en stor kvist fallit från ett stort träd rakt på graven. Gravstenen hade lyckligtvis inte skadats, men hon hade lyft grenen tillbaka mot trädens stam. Trädet hade sett konstigt ut, som om det hade varit en levande varelse, som förlorat en arm i en strid. Striden hade varit en kamp mot gårdagens storm. Gretas besök hade dock inspirerats av hennes egna lilla inbördes storm.
Hon hade besökt sina farföräldrar som för att be om förlåtelse för att hon inte var intresserad av det förflutna längre. Hennes farföräldrar hade inspirerat henne att studera historia, men nu kändes det bara omöjligt. Hon hade velat dela med sig av dessa känslor med sina farföräldrar först innan hon diskuterade med pappa Karl. Han skulle med all säkerhet stöda henne, men han skulle också kräva att hon hade en reservplan innan hon fullföljde beslutet att ge upp historiestudierna.
Det var problemet. Hon hade ingen reservplan. Hon visste inte vad hon skulle göra. Hon visste bara att hon inte skulle lära känna sina farföräldrar och deras förfäders historia. Hon skulle inte studera den värld och den tid, som de hade levt i. De skulle förbli en gåta för henne på samma sätt som förfäderna förblev för de flesta andra ungdomar.
Greta kände sig både fysiskt och psykiskt utmattad. Mardrömmen hade fyllt hennes själ så totalt att när den slutade tvärt, blåste hennes inre ut som luften ur en ballong. Hennes psyke var så tomt att det kändes som ett vakuum. Någon avsevärd del av henne hade rivits ut och väntade på att bli fylld igen. Hon visste att hon inte skulle somna in igen, så hon kunde lika gärna låta tankarna fylla vakuumet. I varje fall orkade hon inte stiga upp för att byta sängkläderna. Hon vilade på sin våta bädd.
Tankspritt lät hon de saltiga fingertopparna vila mot tungspetsen igen. Svetten. Vad bestod den egentligen av? Hon visste att där fanns salter på samma sätt som det fanns salt i havet. Hon visste också att salt kallades även för natriumklorid. Betydde det att det fanns natrium och klor i människokroppen? Var de skadliga eller nyttiga ämnen? Var svettandet och gråtandet därmed alltså nyttigt om man stötte ut dessa ämnen? Eller borde man tanka nytt salt så fort man har svettat eller gråtit? Törsten tvingade henne att dricka vatten när hon hade ätit något saltigt. Fanns det ett samband mellan saltig mat och svettande? Hur uppstod törsten, som tvingade viljan att balansera kroppens behov? Var den inlärd eller var den en instinkt? Varifrån härstammade den?
Greta steg upp ur sängen och ställde sig vid värmebatteriet invid fönstret. Hon tittade ut mot den kalla, mörka natten samtidigt som torr luft värmde hennes våta hud. Hon kände hur något rörde sig inom henne. Höll vakuumet redan på att fyllas? Hon började känna samma iver, som när hon upptäckt spännande hemligheter i tonåren. Alla frågorna kring svetten och salterna verkade visa på en sak. Var hon intresserad av näringsämnen? Deras kemiska konsistens? Var kemi hennes ämne? Hade hon stött bort tanken på studier inom kemi bara därför att det traditionellt var ett ämne som bara gossar började studera?
En morgonrodnad började färga horisonten svagt rött. Greta kände sig matt, som om hon inte hade sovit alls under natten. Samtidigt kände hon sig upprymd, som om hon hade sovit en djup, tillfredsställande sömn hela natten. Hade hennes problem börjat lösa sig av sig självt? Hade hennes mardröm kommit till hjälp för att sporra hennes tankar till ett spår som gav bättre lösningar? Varifrån kom dessa drömmar och mardrömmar? Uppstår de som svar på ett behov på samma sätt som törsten uppstår när kroppens vätskebalans bör justeras? Varifrån kom då denna törst och dessa drömmar? Från instinkten?
Greta visste att instinkten var något som var väldigt inrotad i människan och att den var något som hade funnits i människan sedan urminnes tider. Erfarenheter fick människan att agera på ett visst sätt utan att människan funderade varför hon gjorde som hon gjorde. Sällan funderade man varför man var törstig, utan man koncentrerade sig på att dricka vatten för att släcka törsten. Om instinkten var ett resultat från århundraden av mänskligt agerande, kanske det hade något att göra med historia trots allt.
Gretas tankar gick tillbaka till hennes besök på gravgården. Hon hade besökt sina farföräldrar för att säga farväl till historien. Hade de ändå trängt in i hennes medvetande för att hjälpa henne att hitta en ny studieinriktning via en mardröm? Skulle hennes kommande studier inom kemi basera sig på historia trots allt? Tanken var berusande. Livet var berusande.
Greta märkte att hon huttrade trots värme-elementet. Huttrandet var också en instinkt, kroppens motdrag för att motverka nedkylning. Huttrandet skulle inte få henne att svettas. Om det inte var fråga om kallsvett.