Prolog
Karl
Min morfar
När han föll mot golvet, skakade hela världen. Hela hans inre darrade av chocken. Helt oväntat hade han fallit som ett träd och han förstod inte varför. Instinktivt ville han stiga upp igen men hans lemmar lydde inte hans vilja. Orsaken till fallet var okänd och ovissheten fick en fruktan att välla upp inom honom.
Karl var en gammal man och han var beredd på att döden skulle komma en dag. Han hade dock alltid inbillat sig att han skulle känna till sin dödsorsak på förhand. Nu låg han på golvet och såg framför sig en helt ny värld. Han förstod att det var mycket som han inte skulle hinna få veta om livet innan det var slut. Karl låg på mage och såg brödsmulor, köksbordets ben samt golvplankor med dammfyllda skarvar. Dörröppningen såg ut att vara fruktansvärt långt borta. Därifrån skulle hjälp strömma in i köket, där han befann sig, men när?
När smärtan vällde upp inom honom, började paniken klättra ut mot fingertopparna. Med ett tafatt skrapande försökte han tvinga naglarna att dra honom närmare dörröppningen, men det gick inte. Naglarna förmådde inte ens få grepp om golvplankornas skarvar. Han kunde inte röra sig. Han kunde inte göra någonting för att lindra smärtan. De strömmade som vågor i hans kropp.
Han visste inte om det var smärtan, ovissheten eller chocken från fallet som oroade honom mest, men han kände att han snyftade. Eller var det okontrollerbara spasmer? Betydde skakningarna att han inte var helt förlamad, även om han inte kunde röra sig med egen viljekraft? Något vått strömmade längs kinden och för ett ögonblick trodde Karl att han börjat gråta. Han hade inte gråtit sedan han varit en liten pojke för sextio år sedan, och han ville inte gråta nu heller. Kanske det inte var tårar. Kanske situationen var så stressfylld att han helt enkelt svettades. Kanske det var stressdroppar som strömmade längs kinden.
Sekunden innan han föll, hade han känt att något var på tok inom hans kropp. Något slutade plötsligt att fungera. Eller något i honom började plötsligt gå på högvarv. Innan han ens hade hunnit känna var i kroppen den konstiga känslan befann sig, hade han sett golvet närma sig med overklig hastighet. Det hade känts som om hans egen kropp plötsligt hade attackerat honom. Smärtan kom först nu när han låg på golvet och den var intensiv.
Karl var rädd för att smärtan skulle bli utdragen. Situationen skulle bli olidlig om han inte kunde göra något åt smärtorna. Han hade hört om åldringar som legat hjälplösa i sina hem i flera dygn innan de hade fått hjälp. Han var övertygad om att han inte skulle klara av denna smärta i flera timmar. Inte utan att förlora förståndet. I så fall ville han hellre dö.
Var han överhuvudtaget döende? Hade hans liv nått sitt slut här på golvet till det kök, som han hade byggt för trettio år sedan? Visserligen hade han levt ett långt liv, men han hade ändå trott att han skulle ha många aktiva år framför sig ännu. Han bar ju trots allt inte på någon allvarlig sjukdom och han kände sig relativt frisk för sina år. I hans släkt dog man inte heller av någon speciell ärftlig sjukdom. Det hade grannen gjort, vars cancer hade varit typisk för hela den släkten.
Många var rädda för att dö av just den orsaken att döden associerades med smärta. Karl hade alltid trott att hans död skulle bli fridfull och att han skulle somna in med ett lätt sinne. Nu verkade det som om han skulle dö i obegripliga plågor. Han var orolig för att smärtorna skulle få honom att kissa ner sig. Han ville inte heller att han i dödsögonblicket skulle ha en smärtsam grimas. Den skulle säkert i all evighet spöka för den person som slutligen hittade honom på golvet. Karl hoppades innerligt att han inte skulle hittas av någon nära anhörig, för det skulle traumatisera honom eller henne.
Om han verkligen var döende, vad skulle i praktiken hända? Skulle smärtan paralysera hans andetag så att dog av syrebrist? Skulle han kvävas? Skulle någon vital livsfunktion bara sluta att fungera? Skulle han helt enkelt somna in för evigt eller skulle han hitta sig i en helt ny dimension? Skulle han träffa sin fru igen?
Hans hustru hade varit död sedan fyra år tillbaka och han hade lärt sig att leva utan henne. Karl visste inte om han ens ville träffa sin hustru längre. Om han dog nu, skulle han kanske helst vilja återgå till sina problemfria, livliga år som en ung man. De hade varit åren innan han träffat sin blivande hustru, som hade gett honom härliga, annorlunda år. Mest saknade han all den vitalitet som han hade haft, när hela livet fortfarande var framför honom. De hade varit åren då hela världen ännu svarade honom när han ropade högt mot havet, himlen eller bergen.
Karl tvingade sina lungor att trycka ut luft genom strupe och mun. Ingenting hände. Han ville ropa högt på hjälp men inget ljud strömmade ut mellan hans läppar. Han hoppades att tystnaden berodde på att han blivit döv under fallet. Innerst inne visste han dock att han inte kunde tala, skrika eller ropa längre. Han kunde inte ens klämma ut en viskning. Hans smärtor fick inte utlopp ens som en klagan.
Han var inte en särskilt religiös man, men i det ögonblicket bad Karl till Gud om hjälp. Han tittade mot dörröppningen och bad en kort bön utan att röra på läpparna. Han koncentrerade sina tankar på de ord som han ville be så att de skulle låta som sagda ord. Gud kunde säkert läsa hans tankar lika lätt som om han hörde dem i väl valda ord. Karl bad att det var den organiserade hemhjälpen som skulle komma genom dörröppningen och att den hittade honom istället för hans dotter. Han ville inte något annat än att hans dotter skulle besparas synen av honom hjälplöst liggande på golvet.
Karls dotter var gravid och hon skulle föda ett barn vilken dag som helst. Om hon fick för sig att besöka sin far innan förlossningen började, skulle hon kanske bli farligt chockad av att se honom på golvet. Det fick inte hända. Inget fick drabba hans dotter och inte heller hans blivande dotterson eller dotterdotter.
Det kändes som om oron höll på att förlama hans fysiska smärtor. Om han fick välja, skulle han dock hellre välja de fysiska smärtorna än oron för dotterns välbefinnande. Karl försökte tänka klart. Han försökte koncentrera sig på fakta. Han visste att han låg på golvet och att han inte kunde röra sig. Han var förlamad och kunde inte göra något åt saken. Han hade inget annat val än att vänta. Vad han än ville, skulle han inte ha någon möjlighet att påverka det. Han befann sig i ett tillstånd, där han var praktiskt taget död, men hans tankar fungerade.
Vad visste han egentligen om döden? Kunde han verkligen identifiera sin situation så att han var döende? Om döden betydde att kroppsfunktionerna slocknade och medvetandet somnade bort, var han då bara delvis död i sitt nuvarande tillstånd? Borde han försöka somna för att döden skulle befria honom från smärtorna och hans skräckfyllda tankar? Karl försökte tvinga ögonlocken över sina seende ögon med hans egen vilja. Dörröppningen, golvet och bordsbenet befann sig trots allt framför hans synfält.
I den stunden blev Karl verkligen rädd. Inget i hans långa liv hade någonsin skrämt honom så mycket som hans följande, panikartade tanke. Tänk om döden trots allt inte förutsatte att man somnade in? Om tankarna och medvetandet fortsatte leva även om alla kroppsfunktioner slocknade? Om döda människor inte kunde tala, hur kunde någon levande människa med säkerhet veta om den dödes tankar hade slocknat eller inte? Var Karl död trots att han fortfarande tänkte? Låg han på golvet som ett lik eller som en förlamad människospillra? Skulle han bli begravd trots att hans tankar fortfarande fungerade och trots att han kände smärta och fruktan?
I samma ögonblick som Karl förstod att han hade hamnat i helvetet, strömmade trösten in genom dörröppningen.