Avainsana: Jag

Nutid

Jag

Johans sondotters sonsons dottersons sonsons sondotter

   Helenas dottersons sondotters sonsons sonsons dotter

   Annas sonsons dottersons sonsons sondotter

   Christians sondotters sonsons sonsons dotter

Johannas sonsons sonsons dotter

   Karls dotterdotter

   Gretas dotter

   Perspiros anmoder

Igen en gång står jag vid min ytterdörr. Den här gången tittar jag tillbaka på min tomma lägenhet och de väggar, som under många år har skyddat mig mot världens ondska. Lägenheten är nu endast ett skal längre, utan möbler, inredning och annat innehåll, som en människa behöver för att trivas. Lägenheten innehåller bara mig just nu, och jag är på väg bort.

Mina viktigaste möbler och ägodelar har förts till ett tillfälligt förråd för långtids förvaring. Min tomma lägenhet väntar på en hyresgäst, som jag har skaffat och godkänt. Lägenheten förblir min även om jag flyttar bort. Min avfärd till det nya landet blev fördröjd med två veckor, då det oväntade skedde. Men nu är jag på väg, och mitt flygplan lämnar landet om några timmar.

Avresan fördröjdes, när min mor Greta dog. Hennes bortgång kom inte helt oväntat, för hon hade levt de senaste åren på ett hem för åldringar. Hon led av Alzheimer, och hennes medvetande blev långsamt nedbrutet. Som arbetslös borde jag kanske ha blivit hennes egenvårdare, men det kändes som om jag inte hade tillräckligt med kännedom om sjukdomen. Dessutom ville jag undvika att ha några hinder för en arbetsintervju, när en sådan inbjudan äntligen skulle komma. Den hade dock aldrig kommit och jag träffade inte min mor särskilt ofta heller. Vi hade inte varit särskilt nära under de senaste åren och jag tror att ingendera saknade varandra särskilt mycket heller. Det hade varit konstigt om jag skulle besöka henne oftare bara för att hon var sjuk.

En natt hade hon bara somnat in. Under sjukdomens sista fas, Alzheimerns djupa fas, hade hon inte kunnat sköta någon syssla normalt längre. Även hygienen hade varit katastrofal utan ständigt närvarande vårdpersonal. De sista spillrorna av hennes minne hade försvunnit i oändligheten.

Samtalet hade kommit några dagar innan jag hade tänkt åka iväg till det nya landet för att leta efter avlägsna släktingar. Först hade telefonsignalen skrämt mig, då jag trott att jag skulle kallas till en arbetsintervju strax innan min avfärd mot nya utmaningar. När jag väl hade förstått att samtalet gällde min mors död, hade det varit en lättnad. Det kändes så inte bara därför att hennes förvirrade tillstånd och lidande äntligen tagit slut. Jag skulle också hinna arrangera alla formaliteter utan att behöva åka tillbaka hem från det nya landet. Istället skulle jag bara fördröja min avfärd. Med god lycka skulle min nya hyresgäst förstå att min lägenhet blev ledig två veckor senare än väntat, när bouppteckning och begravning väl var undanstökade. Av någon orsak ville mamma bli begravd i sin mammas och pappas grav trots att hennes mans grav var annanstans. Min pappa är begravd i den ståtliga grav, där min farfars farfars mor Johannas namn stoltserar högst upp. Alla dessa tankar flög genom mina sinnen under samtalet.

Formaliteterna kring mammas död hade verkligen gått väl, och mitt nya liv i det nya landet väntar nu.  Jag är på väg till det förflutna. Till släktingar som inte ens vet om min existens. Det är lätt att åka, för det finns egentligen inget som håller mig kvar längre i mitt forna hemland. Jag är på väg framåt genom att åka till det förgångna. Den här gången gör jag det på riktigt, och inte bara via historisk forskning, dammiga kyrkböcker, digitaliserade personregister och komplicerade släktträd. Jag kommer att fysiskt förflyttas till det förflutna, som om jag steg in i en tidsmaskin. Min resa behöver dock inte vara definitiv, för jag har lärt mig av mina förfäder att man alltid måste ha en reservplan ifall något går snett. Man behöver inte göra svartvita beslut utan återvändo och min reservplan är mitt eget hem i mitt hemland.

På liknande sätt som min resa, var min mammas sista år en enda lång resa i det förflutna. Minnessjukdomen blockerade hennes minnen från hennes vuxna liv och hon pratade bara om sin barndom och ungdom. Det verkade som om något hade hänt i hennes ungdom, eftersom alla minnesbilder efter det hade blivit skörare. Hennes demens hade rensat bort även mig från hennes minne, och hon brukade titta på mig som om jag vore en främling. Alzheimern gjorde henne ömtålig som ett litet barn. Hon var också ett grälsjukt och ett bortskämt litet barn, åtminstone när hon levde tillbaka till sin barndom. Jag hade aldrig trott att min morfar Karl hade uppfostrat henne så, men tydligen speglade hennes beteende det som varit normalt i hennes barndom.

Vem hade trott att den bortskämda lilla flickan senare i livet skulle bli en pionjär inom sitt område? Hon hade varit en av de första kvinnorna, som studerade näringskemi. Hon hade studerat näringsämnenas kemiska struktur och gjort stora upptäckter inom en lära, som jag tyvärr inte vet särskilt mycket om. Hennes namn är omnämnt i många forskningstidskrifter inom ämnet men jag har aldrig varit särskilt insatt i de kemiska formlerna. Även om hon var framgångsrik blev hon aldrig särskilt rik och hon fick ingen bra arbetsposition heller. Det hade inte stört henne, för hon forskade hellre än levererade färdigtuggade svar till livsmedelsindustrin. Så brukade hon säga, då hon fortfarande mindes vad hon sysslade med. Hela hennes karriär var dock som bortspolad ur hennes medvetande under de senaste åren.

Hennes vuxna liv hade inte särskilt många andra vittnen än jag. Hennes make och föräldrar är döda och jag var hennes enda barn. Begravningen besöktes endast av några avlägsna släktingar och hennes få vänner. Mina minnen om henne är det enda som finns kvar av henne, om man bortser från några kemiska formler i vetenskapliga tidskrifter. Det känns som om hennes liv har varit en illusion, som falnar när historien glömmer ens existens.

Om man gjorde en släktforskning nu om min mor, skulle man naturligtvis hitta hänvisningar till de vetenskapliga upptäckterna inom kemin. Jag ville dock ge mina efterkommande något mera om henne innan minnena om henne försvinner från världshistorien. Då sjukdomens hemska realiteter uppdagades för mig, var jag tvungen att förstena mig för att klara av att förlora henne bit för bit. Varje gång jag träffade henne hade jag förlorat henne igen en gång, då igen en del av hennes minnen visat sig vara bortspolade. För att klara av sådana förluster måste man förstena sig. Nu, när allt är slut, kan jag äntligen släppa den förstenade känslan.

Under den senaste veckan har jag antecknat så många av mina minnen om henne som möjligt. Jag har laddat upp henne i hennes låda i det virtuella släktträdet. Där finns roliga historier, gemensamma reseminnen och små detaljer som annars aldrig skulle bli avslöjade. Jag har dessutom försökt att öppet berätta om hennes sista bittra år så neutralt som möjligt, även om Alzheimern var en omfattande del av henne under den tiden. Även om hon inte själv var medveten om sin situation.

En dag kommer man att hitta ett botemedel mot Alzheimer? Kanske mina historiska skrifter om ett typiskt Alzheimer-öde kan vara av nytta för framtida forskare? Kanske kemister såsom min mor kommer att leta efter den felande länken och kanske den finns i erfarenheter snarare än i kemiska formler? När minnesblockaderna en dag bryts med ett kemiskt ämne, kommer en massa minnen att låsas upp. Det blir spännande dagar. Eller skrämmande.

Eftersom det kommer att ta en lång tid innan det hittas ett botemedel mot minnessjukdomar, måste jag förbereda mig på det värsta. Jag måste göra antagandet att Alzheimer är smittosamt och att även jag kommer att drabbas av sjukdomen. Det betyder att jag måste leva till fullo nu, medan jag ännu kan. Jag måste minnas så mycket som möjligt nu, medan det ännu är möjligt. Jag måste skapa nya minnen nu, innan det är för sent.

Mina tankar flyter iväg mot konstiga mål som om någon annan styr dem än jag själv. Tanken är absurd. Vem annan skulle styra mina tankar, som alstras av min hjärnas impulser? Ändå känns det som om jag inte alltid kontrollerar mina egna tankar, eftersom de följer en annan logik än den som är förnuftig för mig. Vad i min hjärna väljer att föra tankarna mot ett visst ämne om jag inte själv koncentrerar mina tankar på just det? Om en sådan anarki bland mina tankar blir värre med åren, är det början till en minnessjukdom? Jag erinrar mig olika drömmar, där jag själv har deltagit och diskuterat med andra personer. Vem är den andra personen i sådana drömmar? Eftersom jag inte själv väljer vad min motpart säger åt mig i drömmen, vem bestämmer hans eller hennes ordval? Någon utomstående, som styr mina tankar? Är hela detta grubblande en dement människas paranoia?

Om mammas Alzheimer är ärftlig, betyder det att mina tankar kommer att gå i samma spår som mammas? Om hon mindes enbart sin barndom, kommer det också att bli mitt öde? Kommer även jag att glömma min dotter? Frågorna och tankarna är många, men jag kan inte göra annat än koncentrera mig på nuet. Det är mitt största ansvar.

När jag låser dörren bakom mig och går mot världen utanför min lägenhet, lämnar jag min arbetslöshet bakom mig. Den försvinner ingenstans, men arbetslösheten kedjar mig inte till stället längre. När jag låser fast min dörr, låser jag samtidigt upp min framtid. De tunga minnena släpps fria som när brevduvor släpps ut ur sina burar. Jag är inte förstenad längre och nya utmaningar väntar. Jag är viktig.

Nutid

Jag

Henriks sonsons sonsons dotter?

   HGr-334Ks anmoder

”Jag ger upp”

De orden har rullat fram och tillbaka i mitt medvetande otaliga gånger under den senaste tiden. De tre orden är bekanta från dueller, där förloraren erkänner sin besegrare. Men vem kämpar jag egentligen emot, då jag upprepar samma ord om och om igen? Kämpar jag mot samhället, mot myndigheterna eller rentav mot mig själv? Om jag håller på att duka under min arbetslöshet, är det då arbetsmarknaden som vinner? Eller är det mina konkurrenter bland alla arbetssökande eller är det arbetsförmedlarna eller arbetslöshetsstatistiken eller vem?

Om jag ger upp mitt arbetssökande, betyder det att jag har förlorat hoppet att hitta ett nytt jobb. Jag helt enkelt slutar med att skicka in arbetsansökningar, för det tjänar inget till längre. Jag får helt enkelt njuta av mitt sysslolösa liv istället för att varje dag långsamt förlora mitt hopp, då den ena ansökan avslås efter den andra. Eller njuter jag verkligen? Någon sade en gång att ett förlorat hopp betyder att man ger efter för bitterheten. När bitterheten sköljer över ens inre, finns det ingen återvändo, för något inom en har dött för evigt.

Kan det verkligen vara så? Om man erkänner sig vara bitter, erkänner man att hoppet om en bättring är förlorat. Man stänger dörrarna för ett bättre liv. Man ser inte ens ett bättre liv som en möjlighet även om det mot förmodan dök upp.  Även om ett underverk skulle förbättra situationen, vågar man inte längre känna glädje av rädsla att den senare tas ifrån en. I det skedet är man bitter och man har gett upp. Man lever, men ändå erkänner man att döden har vunnit.

När jag ser mina förfäders dödsdatum i släktträdet, vet jag naturligtvis inte om de dog bittra eller inte. Ett hårt liv skulle säkert rättfärdiggöra ett bittert sinne. De gamla, svartvita fotografierna av buttra människor verkar sannerligen understöda den teorin. Innerst inne tror jag dock att de inte var bittra trots de buttra ansiktsuttrycken. Tvärtom. De var fulla av liv, och de letade ständigt efter nya möjligheter och nya vägar att hitta det som de behövde för sina livsvillkor. Det kan ju inte betyda att de skulle ha gett upp.

Halta Johanna och hennes släktingar smyger sig in i mina tankar igen. Det känns som om de nyfunna dokumenten bränner mina händer och bländar min syn.

När jag följde halta Johannas liv i staden via stadsförsamlingens kommunionbok, upptäckte jag snart att hon fick en son. Han i sin tur gifte sig och fick fem barn, men han fick aldrig några syskon. Hans mor, som jobbade på badhuset, fostrade honom ensam och det fanns ingen annan i familjen. Men när jag följde halta Johannas liv i staden innan hennes son föddes, kom överraskande fakta i dagen. Innan sonen föddes hade hon fött fyra andra bebisar, som alla dog som spädbarn. Som dödsorsak anmäldes ”magplågor”.

I en ung och snabbt växande stad var nybyggen ruckliga skjul, där arbetarna bodde tätt och sjukdomar drabbade nästan alla. För små barn var de ofta dödliga. Då dödsorsaken anmäldes som ”magsjuka” eller ”magvärk”, betydde det oftast i praktiken att spädbarnet dog av undernäring. Jag kan inte låta bli att undra hur halta Johanna som en ensamstående mamma skulle ha vetat hur spädbarn skall skötas för att de skall överleva. Först vid femte försöket, med min förfader, lyckades barnet överleva det första året. Johanna upplevde säkert en stor press från arbetsgivaren att sköta arbetet väl, men hur skulle det då gå för hennes barn? Kanske de tidigare barnens näringsbehov helt enkelt inte blev uppfyllda av den arbetande mamman.

Men det förklarade inte varför hon födde så många barn, och så ofta. Rätt snart förstod jag hur naiv jag hade varit. Halta Johanna hade ju jobbat på ett badhus. I samband med nakna kroppar i en snabbt växande hamnstad fanns det naturligtvis möjligheter att göra extraförtjänster. Baderskorna sålde tilläggstjänster antingen med eller utan badhusets kännedom om saken.

När sanningen gick upp för mig, ville jag först avsluta hela min släktutredning. Det här var inte vad jag hade velat hitta! I hemlighet hade jag drömt om släktlänkar till adliga eller till och med kungligheter, men det enda rafflande jag kunde hitta var tecken på ljusskygga tilläggsinkomster. Jag förstod att Johannas arbete hade haft ett högt pris i och med de oönskade graviditeterna och barnförlusterna. Jag förstod också att Johanna och hela ätten hade överlevt tack vare hennes arbetsinsatser, så de kunde inte helt dömas. Kanske hennes arbete inte hade varit helt motbjudande om hon trots sin halta fot fått känna sig attraktiv av män. Kanske hon var så attraktiv att de till och med betalade för hennes sällskap? Jag önskar innerligt att jag hade haft en möjlighet att diskutera med henne, även om hon levde under ett helt annat århundrade.

Efter att mitt känslosvall kring Johannas nyupptäckta liv hade svalnat, förstod jag att stadsarkivet kunde ge en del intressant tilläggsinformation om hennes arbete.  Jag bor i samma stad som halta Johanna bodde i, och jag visste från tidigare att badhuset för några år sedan hade donerat hela sitt arkiv till stadsarkivet. Det arkivet omfattade bland annat en bokningsliggare och ett kundregister sedan 200 år tillbaka, ända tills dess verksamhet lades ned för några år sedan.

Naturligtvis måste jag bearbeta min avsmak att gå ut bland människor i staden. Det var det enda sättet att komma till arkivet för att bläddra bland badhusets register. Efter att ha suttit i timtal bland de otaliga mapparna med dokument, upptäckte jag snart att det hade varit värt besöket.

Under badhusets första år antecknades kundernas namn i en liggare ända tills någon högt uppsatt kund hade haft makt att förbjuda registret. Kunden hade antagligen använt sig av badhusets andra tjänster och ville inte att det fanns bevis för det. Men för tiden innan det förbudet fanns registren fortfarande kvar, och det var just den tid, då halta Johanna hade jobbat på badhuset.

När jag räknade nio månader bakåt från de datum, då Johannas fem barn föddes, hittade jag de dagar och de mäns namn, som varit Johannas kunder. Det var ett allmänt antagande att de namn som hade en stjärna bakom sig, var de som hade betalat extra för badhusets andra tjänster.  De initialer som följde efter stjärnan var enligt forskarnas antagande de baderskor som hade utfört de extratjänster som kunden hade betalat för. Johannas initialer fanns inte särskilt ofta, men de stämde väl in även i nio-månader-matematiken. Jag hade hittat namnen på de män, som hade använt sig av hennes tjänster. Där fanns även namnen på de män, som med stor sannolikhet var hennes barns föräldrar!

De brännheta papperen i min hand är utskrifter från en digitaliserad loggbok. Den kommer från den brigg som lämnade Johannas och min stad dagen efter att en Henrik hade besökt badhuset och betalat för Johannas tjänster. Nio månader senare hade Johanna fött ett barn – det enda barnet som blev äldre än några månader. Samma Henrik hade enligt denna logg rest till grannlandet. En annan loggbok avslöjade att den slutliga destinationen hade varit det nya landet på andra sidan av oceanen.  Jag är övertygad om att dokumenten berättar namnet på min förfaders hittills okända far. Ännu är jag dock inte beredd att uppdatera mitt släktträd.

Vad betyder den nya upptäckten? Som genom ett mirakel har jag kanske avslöjat faderns namn till en pojke, som enligt kyrkböckerna fötts faderlös för flera generationer sedan. Jag är övertygad om att min släkt inte har känt till Henriks namn innan nu. Mitt detektivarbete har uppnått något som för många släktforskare är omöjligt. Borde jag alltså leta efter ett arbete inom detektivbranschen eller borde jag bli en professionell släktforskare? Är det min berättelses lärdom? Är det lösningen på mitt problem att hitta ett arbete?

Något säger mig att allt inte är bara en fråga om att hitta ett arbete längre. Alltsedan jag fick veta vad halta Johannas arbete egentligen gått ut på, har arbetets värde minskat i mina ögon. På samma gång har också avsaknaden av arbete minskat i betydelse. Borde jag bry min hjärna med något helt annat än arbetssökande? Borde jag ta lite ledigt från mitt aktiva arbetssökande innan jag blir bitter?

När jag sitter med släktträdet utskrivet och utvikt i mina händer, känns det som ett facit. Skulle en förfader ha gjort andra val i sitt liv, om han hade sett vad det ledde till flera generationer senare? Eller ens om han såg hur det skulle gå för de närmaste familjemedlemmarna? Skulle halta Johannas far ha låtit bli att flytta till stenbrottet, om han hade vetat att hans dotter en dag skulle bli halt och få en faderlös son? Skulle min mor ha gjort abort om hon vetat att hennes dotter en dag skulle bli arbetslös utan hopp om att få ett nytt arbete? Har även jag ett ansvar för kommande generationers välbefinnande? Borde jag bestämma att mina gener inte får gå vidare om det upptäcks något riskfyllt i dem?

Det är tydligt att mina förfäder helt enkelt agerade och levde utan att fråga sig hur de borde leva. De hittade sina vägar utan att gå i terapi eller livsåskådningskurser. Nuförtiden är vi så vana vid att fråga och ifrågasätta att vi inte litar på våra egna instinkter och intuitioner längre. Vi kräver svar av utomstående på våra frågor istället för att fråga oss själva. Jag är övertygad om att när denna besvärliga tid är över, kommer framtiden att ge alla svar. Svaren kommer att kännas självklara utan att någon annan än jag själv förklarar dem för mig.

Efter att ha misslyckats med att hitta ett nytt arbete trots aktivt sökande, borde jag hitta nya sätt att använda min tid med. Det måste finnas förnuftigare sätt att använda min återstående livstid.  Jag har använt alltför lång, dyrbar tid med att ställa frågor. Två år har gått till spillo utan att jag har lärt mig hur man skall lyckas med sitt arbetssökande. På ett oproduktivt sätt har jag skyllt på samhället för att jag är utan arbete. Jag har skyllt på mina föräldrar, mina förfäder och till och med på mitt DNA för att det inte finns ett jobb i mitt liv. Jag tror att jag har hittat min utväg nu.

När Henrik hittade sin plats i den nya världen, gifte han sig och fick flera barn. En del av ättlingarna till dem lever fortfarande kvar i samma region. Hans släktnamn är rätt ovanligt och det finns inte många med samma namn kvar, men de lever där som om de har väntat på mig under alla dessa år. I det nya landet. Hur skulle de ställa sig till mig, om jag dyker upp på deras trappa? Om jag berättar att jag är en ättling till den kvinna som deras förfader haft ett betalt förhållande med för flera generationer sedan? Att jag är deras avlägsna släkting från den gamla världen?

Det känns som om jag vore redo att använda mina sista besparingar till en lång flygresa över oceanen. Det okända som väntar mig där kan inte göra mig illa, och det är ett välbehövt äventyr. När Henrik gjorde samma resa för länge sedan med en brigg och ett ångfartyg, hade han heller ingen aning om vad som väntade honom. Allt gick dock bra till slut. Henrik skulle inte ha kallat min några timmars flygresa för en särskilt lång resa. Jag är inte lika ovetande som Henrik om destinationen. Priset på min resa är inte en hel årslön såsom den hade varit för honom, så därför borde jag inte oroa mig på förhand om hur resan kommer att arta sig.

Jag behöver bara lämna mitt hem och mitt land för en tid, och sedan återvända till vardagen om allt går fel. Varför skulle det gå på tok? I en främmande miljö kan jag få inspiration till att satsa på något nytt. Jag kommer att lägga min energi på något annat än jobbsökande eller kanske jag kommer att hitta en helt ny väg i mitt liv. Jag skall lämna mitt land. Det är rentav en livsförutsättning. Jag skall bli en flykting, då mitt eget land är obeboeligt utan arbete. En arbetsflykting.

En inre röst varnar mig och jag känner igen den som mitt förnuft. Jag känner dock mig själv. För första gången på åratal har jag fått ett entusiastiskt känslosvall av en möjlighet. Då vinner känslan solklart över förnuftet. Jag vill inte göra ”det rätta”, ”det tråkiga” eller det förnuftiga, utan det galna som sväller av livslust. Min dotter skulle avråda mig men det bryr jag mig inte om. Hon har inte hört av sig på länge och även hon njuter av ett främmande land med ett rutinlöst studerandeliv. Då hon som rebellisk tonåring skämdes över sin mamma, är det nog självklart att hon skulle skämmas över mig nu också. Under hennes pubertet hade jag ju trots allt ett arbete till skillnad från nu. Det är nu eller aldrig som jag bör bryta mina egna gränser till förmån för mitt välmående. Innerst inne tror jag nog att min dotter skulle bli stolt över att hennes mamma tar sitt liv i sina egna händer. Jag hoppas att hon tänker att jag äntligen tar steget mot stora beslut, som borde ha tagits långt tidigare. Stora, riskfyllda beslut är bättre än inga beslut alls.

Någon frågar sig naturligtvis om jag inte har fått tillbringa tillräckligt med tid med mina föräldrar och farföräldrar som liten. Varför skulle jag annars nu plötsligt längta efter nya släktingar? Visst upplevde jag härliga sommardagar som liten på min mormors och min redan då avlidna morfars lantställe. Visst förundrade jag mig över deras berättelser om hur simpelt allt hade varit förr när de hade varit unga. Visst förundrade jag mig över mina föräldrars enkla förslag till problemlösningar när jag stod inför en övermäktig motgång. Och naturligtvis överträffar aldrig något bakverk farmors härliga småbröd. Jag fick njuta av alla dessa släktingar under en lång tid innan de dog bort, en efter en. Därefter fanns det inga möjligheter längre att fråga dem om deras ungdom, om deras liv och om deras erfarenheter.  De finns inte kvar längre och även minnet om dem håller på att falna. Alla utom min mor, vars eget minne har nästan gått upp i rök.

Eftersom jag har bestämt mig för att göra den långa resan, återstår ännu frågan om jag skall besöka min mor eller inte innan jag åker iväg. När jag senast träffade henne för ett år sedan, kände hon inte igen mig. Min egen mor, som skötte mig när jag var liten, kunde lika gärna ha varit en främling. Min egen mor, som matade mig, när jag var hungrig och hon, som grät förtvivlat, när jag flyttade hemifrån. När hon i servicehemmet tittade frågande på mig, blev jag som förstenad. Det kändes omöjligt att erbjuda min famn åt henne på samma sätt som hennes famn hade erbjudit mig tröst och trygghet när jag var liten. Min åldriga mor vårdas i ett hem i min stad. Jag litar på att hon har det bra där även om jag inte besöker henne eller övervakar vårdens kvalitet. Eftersom mina besök inte ger henne något och eftersom mina besök gör mig ledsen och deprimerad, har jag undvikit dem.

När min mor diagnosticerades med Alzheimer, var min första tanke att jag borde göra något. Borde jag studera genetik för att lära mig hur ärftlig minnessjukdomen är? Kommer även jag att drabbas av den? Kommer jag att glömma allt som jag har lärt mig under mitt liv? Alla de erfarenheter som mina förfäder har gett mig via släktforskningen? Kommer Alzheimer att bryta ned hela min genetik också tills allt som återstår är ett skal utan innehåll? Men kanske man i framtiden kommer att kunna bekämpa Alzheimer och andra minnesblockader med hjälp av genterapi.

En dag kommer jag att vara i samma situation som min mor, alltså oförmögen att ge information som någon önskar. Det är min plikt att dela med mig så mycket som möjligt av allt det som jag vet så länge jag kan. Jag skall skriva berättelser och berätta om mina minnen så långt jag minns. Det finns otaliga möjligheter att publicera dem så att de finns tillgängliga även för kommande generationer. Det är en uppgift som går att utföra även om jag inte har ett arbete.

Ett sätt att samla information om mig och min släkt är att besöka det nya landet där det troligen finns okända släktingar. Genom att hitta tillägg i vår släkts historia finns det en chans att jag lyckas ge viktig data åt min dotter eller hennes efterkommande. Vem vet om de en dag av någon orsak är i desperat behov av just den informationen. De nya bekantskaperna i det nya landet kommer inte att förmörka allt det som jag en gång hade med mina far- och morföräldrar eller mina föräldrar. Förhoppningsvis kommer de snarare att komplettera mina erfarenheter.

Min resa till det nya landet behöver inte vara dramatisk och slutgiltig, men den får ändå gärna bli en vändpunkt i mitt liv. Jag känner mig som en gammal elefant, vars instinkter får den att lämna sin flock för att inte längre bromsa flockens framfart. Dessa stora, gamla djur letar efter elefanternas kyrkogård för att sälla sig till sina förfäder. Ironiskt nog tros elefanternas kyrkogård vara fylld av omåttligt värdefulla elefantbetar. Dessa åldrande elefanter har alltså ingen aning om hur värdefulla de blir efter att de med eget beslut har lämnat sin värdefulla plats i flocken. Jag har själv alltid tänkt att elefanternas kyrkogård är en vacker plats istället för en sorgfylld plats fylld av död. Min egen elefantkyrkogård är fylld av hopp för oss medelålders flockbromsare. Jag lämnar min flock i mitt hemland för att hitta ett nytt liv i det nya landet.

Jag känner ett starkt déjà-vu. Någon annan har varit i samma situation som jag och känt lika, sett lika och upplevt lika. Eller också har jag sett samma sak under min sömn tidigare, och sedan bara glömt bort drömmen.  Min upplevelse är fylld av optimism och jag känner mig upprymd. Det känns som om alla mina förfäder viskar i mitt öra att mitt beslut är viktigt och rätt. Både Henrik och Johanna samt alla deras förfäder vill sina efterkommandes väl och jag skall inte göra dem besvikna. Jag skall motarbeta bitterheten, och kommer aldrig att ge upp.

Nutid

Jag

Johans sondotters sonsons dottersons sonsons sondotter

   Helenas dottersons sondotters sonsons sonsons dotter

   Annas sonsons dottersons sonsons sondotter

   Christians sondotters sonsons sonsons dotter

Johannas sonsons sonsons dotter

   Karls dotterdotter

   HGr-334Ks anmoder

I min släktforskning stötte jag på halta Johanna. Jag började kalla henne så, eftersom det finns flera kvinnor med namnet Johanna i mitt släktträd. I statens bokföring fanns det en notis bredvid hennes namn som sade att hon var halt. Kanske det hade någon betydelse i statsbeskattningen. Ibland undrar jag om hon blev mobbad för att hon var halt. Då blir jag samtidigt lite osäker på om det är korrekt att jag stämplar henne som ”halta Johanna” i min forskning.

Jag skriver som bäst hennes biografi i hennes avdelning av mitt virtuella släktträd och kursorn blinkar i textbehandlingsprogrammet. Resan i hennes liv har varit tröttsam men berikande.

Varje gång jag återvänder till hennes livs historia, känner jag ett stygn i mitt hjärta. Det känner jag inte för att jag skulle tycka synd om henne eller hennes åkomma, utan av helt själviska orsaker. Trots att jag är frisk har jag aldrig lyckats åstadkomma så mycket som hon. Trots att hon hade alla odds mot sig, blev hon framgångsrik i livet, och hon levde till 85 års ålder!

Som en ung och ogift flicka flyttade hon från en liten fiskeby till en närliggande stad och började livnära sig som tvätterska. Det måste ha varit ett tungt arbete för en halt flicka, men hon gjorde det ända tills hon var åldrig. Hennes beslut att lämna fiskarfamiljen som ogift måste ha varit en förskräckelse för hennes mor och far, men hon gjorde det ändå.  Det visar antingen på ett stort mod eller på en vilja att uppnå något som vanligtvis inte hade varit möjligt för ogifta, halta kvinnor. I min släktforskning finns det inget som skulle visa på något avstötande i fiskarfamiljens liv och som skulle ha fått henne att vilja flytta bort. Borde jag då dra slutsatsen att det fanns något i staden som lockade henne från den lilla fiskebyn? Eller hade hon bara fått nog av fiskelivet, när hennes lillasyster drunknade?

Vad är det som håller mig kvar i denna stad och i denna bostad? Om mina dagar är rutinfyllda och motbjudande, varför söker jag mig inte till en bättre plats såsom Johanna gjorde? Då det inte fanns arbete för en halt kvinna i en fiskeby, sökte hon sig till staden där det fanns bättre möjligheter till sysselsättning. Om det inte finns arbete för en medelålders, ensamstående kvinna i denna stad, finns det kanske andra möjligheter någon annanstans. Vart skall jag bege mig och vad skall jag göra för att min vardag skall bli mera intressant?

Efter några år i staden fick Johanna en son. I kyrkboken har sonens far antecknats som okänd. Det betydde troligtvis att hennes band till familjen bröts och att hon inte längre njöt av dess stöd på något sätt.  Det måste ha varit svårt att livnära ett nyfött barn, då det var svårt att skapa bröd för dagen ens åt sig själv. Hur orkade hon bära sin pojke, när hon var halt? Vem skötte barnet när Johanna jobbade? Mitt antagande är att pojken sköttes av ägaren till det lilla hus utanför staden, där Johanna bodde. Johanna betalade nämligen hyra åt ägaren. Kanske ägarens hustru helt enkelt såg sig förvalta ägarens inkomster, då hon skötte om hyresgästens pojke?

Den faderlöse pojken fostrades alltså väl och som vuxen blev han en relativt framgångsrik köpman. Han var också den första i min ätt som blev student och fick en utbildning. När min förfader senare gifte sig, flyttade hans åldriga mor in i hans hem och halta Johanna fick leva välförtjänta vilofyllda dagar där. Hon fick till och med se tre barnbarn innan hon somnade in i en evig vila. Enligt kyrkböckerna blev hon knuffad mot stadens kullerstenar av den tidens modernaste påfund, en cykel. En ung pojke, som just hade fått en cykel och lärt sig att använda den, hade i ren oerfarenhet kört på henne och han fick bära hennes gamla liv på sitt samvete.

Johannas gravsten hör till stadens äldsta gravstenar och ibland hittar jag mig själv på begravningsplatsen vid den. Stenen står vid en enorm lönn, som är så gammal att den fanns redan när Johanna levde. Dess massiva grenar med stora löv skymmer gravstenen från solen så att den står i ständig skugga. Jag är full av beundran över hennes namn som är inhugget i stenen tillsammans med hennes son, hans hustru och deras två barn med äkta makar. De nämligen levde och dog i samma stad som jag bor i, så det tyder på att vi inte flyttar särskilt långt i min släkt.

Johannas framgångar borde vara en inspiration för mig. Istället blir jag bara ännu mera irriterad över min oförmåga att göra något med mitt liv. Till min förfäran märker jag att min irritation och negativitet börjar sprida sig, och den går ut som förargelser i oväntade situationer. I livsmedelsaffären klagar jag på oväsentliga småfel och med vrede tittar jag på dåligt televisionsutbud istället för att byta kanal. Fastän jag klagar på en massa saker, känner jag inte tillfredsställelse när de rättas till eller åtgärdas. Istället blir jag bara mera förargad, då rättelserna inte har gjorts utan uppmaning av konsumenten.

Mitt eget beteende väckte mig en morgon, när jag väntade på en postförsändelse. Ett efterlängtat svar på en av mina arbetsansökningar hade låtit vänta på sig. Varje morgon väntade jag med spänning på att svaret skulle komma ända tills brevbärarens steg hördes i korridoren utanför min ytterdörr. En dag slet jag upp dörren för att låta honom veta vad jag tycker om postleveranser, som dröjer ända till eftermiddagen. Till min förvåning var brevbäraren en utvecklingsstörd flicka, som tittade på mig med stora, frågande ögon.  Jag blev så häpen att jag bara tackade för posten.

Det kändes som om jag blivit berövad min rätt att klaga! Postverket kan väl inte förvänta sig att jag skall ge negativ kundrespons åt en utvecklingsstörd? De har väl bara skolats att bära posten till rätt adress och inte att behöva bemöta människor? I samma ögonblick som jag tänkte så, insåg jag att det är ju jag som inte vill bemöta människor. Det är ju jag som alltid har något negativt att säga åt dem. Samtidigt förargade jag mig också över att till och med utvecklingsstörda verkar få arbete. Till skillnad från jag själv.

Å andra sidan är det ju faktiskt så att det är jag som är offer för arbetslösheten. Samhället borde ha förståelse för mig och min missnöjdhet även om mina reaktioner drabbar märkliga delar av den vanliga dagen. Till och med en utvecklingsstörd borde förstå att om jag öppnar min ytterdörr mitt under dagen, betyder det att jag är arbetslös. Det i sin tur borde vara en förklaring åt dem varför jag reagerar bittert på dagens motgångar, såsom försenade postleveranser.

Ju mera jag märker att mitt beteende inte är normalt, desto mera desperat blir jag. Ju mera jag märker att jag förändras till något som jag inte känner igen, desto mera övertygad blir jag att något måste göras. När jag blåser upp minimala motgångar till stort drama, har mina grundvärden rubbats på något sätt som måste åtgärdas. Hur skall jag starta om mitt liv så att det går på rätt spår igen? Vilken roll har arbete i det livet? En viktig roll eller ingen roll alls? Något måste jag göra och snabbt, för min mentala hälsa klarar inte längre av allt detta. Det blir för mycket av all den negativitet och hopplöshet som jag alstrar.

Genom att vara elak testar jag motpartens benägenhet att tåla mig. För mig är det viktigt att bli accepterad så som jag är. Samhällets arbetslöshet har gjort mig elakare och då är det samhällets uppgift att acceptera mig som en produkt av vad det är. Efter att jag blir tilldelad samhällets välvilja, kan jag visa mina mindre elaka sidor igen.

Naturligtvis har jag förfäder som drunknat. Johannas syster drunknade. De har dött i det enda material som de har haft i överflöd av. Under dödsögonblicket har vattnet omringat dem och slukat dem levande. Ett annat sätt att tänka är att det är den drunknande som slukar vattnet och blir ett med det. Deras anhöriga måste ha avskytt vattnet för att det rövat bort deras nära och kära. Ändå förblev de anhöriga ofta nära vattnet, som om de respekterade det ämne som tagit ifrån dem allt de hade. Kanske det fungerade på samma sätt som prästerskapet som övertalade bygdens medborgare att älska Den Allsmäktige hur mycket Han än prövade deras tro?

Eller kanske mina äldsta förfäder inte såg allt så svart och vitt? Kanske de inte ville slösa bort energi på att hata det som tagit ifrån dem allt som de borde ha? Kanske de svalde sin olycka och gick istället vidare mot nästa katastrof? Kanske de såg den kalla snön som en vit symbol i vinterns svarta mörker? Kanske de såg en massa gråa färger i kampen mellan det vita och det svarta? Om den vita snön färgas grå och det är en bra sak i kampen mellan svart och vitt, har jag alla möjligheter att se positivt på snön omkring mig. Stadens snö får utan undantag gråa nyanser i en omgivning, där föroreningar är vardag. Snön smälter ändå bort varje vår, och lämnar efter sig stora pölar av smältvatten. Som i sin tur fräschar upp allt.

Jag tittar genom fönstret på alla de byggprojekt som symboliserar dynamik och utveckling. Bakom de högsta tornen skymtar jag havet, som var utgångspunkten för att staden överhuvudtaget började utvecklas två århundraden tidigare. Havet fungerade som en grundsten för min stad även om dess framgång beror på helt andra saker nuförtiden. Min framtid och framgång har inte en lika genomskinlig grundsten som min omgivning har. Mina äldsta förfäder skapade en framtid, då havet fortfarande stod för fara och död. För dem gällde det att tygla det mörka okända och dyka in i en våt framtid. För vissa av dem var vattnet iskallt. För andra värmde vattnet deras händer till en ljum och behaglig tillvaro på samma sätt som jag njuter av vattnet i mitt badrum ibland.

Halta Johannas virtuella levnadsbeskrivning flimrar på datorskärmen och jag återgår till att fördjupa mig i allt källmaterial som jag har samlat om henne. Om jag inte har annat i mitt liv, så har jag åtminstone min släktforskning.

Plötsligt får jag en oförklarlig lust att koka fisksoppa. I en glasburk har jag torkad kamomill, som väntar på att få krydda fisksoppan. Helt enligt min fars hemliga recept, som han i tiden lärt sig av sin pappa.

Nutid

Jag

Johans sondotters sonsons dottersons sonsons sondotter

   Helenas dottersons sondotters sonsons sonsons dotter

   Annas sonsons dottersons sonsons sondotter

Christians sondotters sonsons sonsons dotter

   Karls dotterdotter

Många anser att jag är en lyckans ost, då jag får sova länge på morgonen. Ingen väckarklocka stör min nattsömn på samma sätt som samhällets byggstenar störs då de förväntas förflytta sig till sina arbetsplatser. Faktum är dock att när jag vaknar, känner jag mig lika trött som om jag sovit färre timmar under den gångna natten. Under nattens lopp har jag vaknat flera gånger och vakat i timmar innan sömnen smugit sig på igen.

När jag vaknar på morgonen, har de flesta arbetstagare redan jobbat i timmar. När jag stiger upp från sängen och när jag gjort mina morgonsysslor, börjar de flesta arbetstagare redan förbereda sig för lunch. När jag har läst morgontidningen, har jag igen en gång blivit besviken på de lediga arbetsplatserna. Därefter planerar jag städning eller diskande precis som under tidigare dagar. Om jag vill göra något utöver mina rutiner, betyder det oftast att jag måste lämna min bostad. Det är ett problem.

Visst kunde jag besöka ett bibliotek eller en konditionssal. Parkens grönska vore rogivande och fönstershoppande vore inspirerande. Naturligtvis skulle en kort kvällsutbildning stimulera mina hjärnceller och det är klart att en utflykt till en annan stadsdel skulle bredda mina vyer. Men allt det betyder också att jag måste röra mig bland människor i öppna utrymmen. Det i sin tur känns inte bra, eftersom okända människor är obehagliga. Ju längre jag är arbetslös, desto svårare är det för mig att handskas med okända situationer och att kommunicera med andra människor.

Då det blir svårt att gå bland människor på gatan, är det lättare att stanna hemma. Jag behöver inte trängas bland stressad kontorspersonal efter arbetstid i affärer. Jag behöver inte stämplas som arbetslös om jag går mållöst i staden under normala arbetstider. Hemma tillåter jag mig att följa eftermiddagens såpopera-utbud på TV. Hemma får jag ha dåligt samvete för att jag inte tillbringar samma tid på en arbetsplats. Jag vet att ju längre detta fortsätter, desto svårare blir det att återvända till en arbetsplats igen. Då det nu är svårt för mig att möta människor i staden, är det självklart att det blir svårt att möta kunder och nya arbetskamrater igen.

Har jag då redan gett upp? Om det är solklart att det blir svårare att få ett nytt jobb ju längre tid som förflyter, betyder det att allt är förlorat? Har jag då överskridit en gräns där det är rentav omöjligt att få ett nytt jobb? Nej. Om det blir svårt för mig att integrera mig till arbetsvärlden igen, måste jag naturligtvis kämpa mera. Jag kan inte påstå att jag har en hög arbetsmoral om jag inte förmår mig själv att kämpa för att ens få använda mina egenskaper.

För en tid sedan insåg jag att jag klarar mig med mindre inkomster. Det går att spara genom att äta billigare och genom att välja förmånligare intressen. Arbetslöshetspenningen är naturligtvis mindre än en lön, men den kompenseras med mindre utgifter. När jag trots en oförändrad inkomst-utkomst-balans fortfarande längtar efter ett jobb, förstår jag att arbetet hämtar med sig även något annat än inkomster. Arbetet ger mig en självkänsla som är försvunnen när jag är arbetslös. I mina tidigare arbeten har jag gjort något värdefullt som inte går att skapa som arbetslös.

Kunde jag förverkliga mig själv på andra sätt än genom att arbeta? Det känns svårt att hitta alternativ till arbete. Betyder det att min höga arbetsmoral står i vägen för ett alternativt självförverkligande? Om det är så, vad är det egentligen som jag vill göra? Vad vore en bra och en helt ny lösning som jag inte har tänkt på tidigare?

Jag sitter på min soffa och tittar på mina fyra väggar. Jag sitter helst i vardagsrummet för i mitt sovrum påminner en obäddad säng om sin existens. Jag bäddar faktiskt bara under de få tillfällen då jag får gäster. Naturligtvis borde jag titta på något annat än mina väggar, men det finns en hög barriär som hindrar mig från att gå ut för att leta efter något annat. Jag måste bryta det hindret. Jag måste testa mig själv om det överhuvudtaget är möjligt att utmana mitt välbehag. Om jag gjorde långa promenader ute i frisk luft skulle min hjärna arbeta bättre och hjälpa mig att hitta nya utvägar.

När jag var yngre, gillade jag sport och jag hittade många grenar som var lämpliga för mig. Trots att jag hade familj, hem och arbete, hittade jag alltid lite tid att idka sport. Min kondition var på hög nivå och det är självklart att den hjälpte mig att orka med vardagens andra pyssel och motgångar. Efter att jag blev arbetslös skulle man tro att jag hade mera tid att utöva motion, men praktiken visar på det motsatta. Jag bröt min träning i alla mina favoritgrenar, en efter en. Det kändes för jobbigt att klä mig i de kläder som behövdes för just den grenen. Jag rymdes inte i alla de kläder som jag tidigare hade använt i respektive gren. Det kändes motbjudande att köpa nya kläder för något som inte var behagligt längre. Ett hinder uppstod då jag var tvungen att lämna mitt hem för att utöva sport, och det blev allt större hela tiden. Till slut orkade jag inte ens göra lätta gymnastikrörelser hemma längre.

Ju sämre min kondition har blivit, desto sämre mår min kropp och jag har blivit orolig för min hälsa. När jag ser mitt ansikte i badrummets spegel, ser jag ett uppblåst ansikte med dålig hy. Under huden sväller slaggprodukterna från sötsaker och skräpmat som jag tröstar mig själv med. Jag bryr mig inte om att dölja skönhetsfelen med smink, för vem skulle se mig här hemma? Jag har försökt läsa må-bra-litteratur, som försöker intala oss att älska oss själva som dem vi är. Jag försöker låta bli att konstgjort förbättra mitt självförtroende med smink. Det illamående ansiktet håller mig sällskap i badrumsspegeln och hon måste lära sig att må bättre med den enda vän hon har – mig själv.

Om kvällarna brukar jag unna mig själv en avkopplande dos med alkohol. Med den känner jag mig alltid lite gladare. Visst är jag medveten om farorna kring en eller två drinkar per kväll. Jag har hört att med tiden behöver man allt flera och allt större och allt starkare drinkar för att uppnå samma glädjekänslor. Snart är man fast i ett beroende som leder till fördärvet. Jag tror dock att jag kan motstå ett alkoholberoende för jag har redan erfarenhet av att motstå tobaksfrestelser. Som ung flicka smakade jag på tobaksrökning och blev faktiskt en aktiv rökare. Mitt rökande fortsatte ända tills jag väntade barn och jag lyckades sluta med en gång utan hjälp av några konstgjorda surrogatpreparat. Om min egen viljeförmåga räckte för att förmå mig att lyckas då, kommer den att vara tillräcklig även nu. Om min alkoholanvändning tar oönskade proportioner i fortsättningen, kommer jag nog att kunna handskas med den.

En dag började jag grubbla på meditation som ett sätt att använda min överflödiga fritid. Meditationen kändes också som ett sätt att komma i kontakt med mina förfäder. Någon har sagt att man med hjälp av meditation kan bli av med bördor som härstammar från det förflutna. Kan mina bördor gå längre bak i tiden än till tiden innan min födelse? Eller räcker det med att jag begrundar mitt livs historia? Kanske jag trots allt borde leva i nuet. Vid behov finns det annan terapi att satsa på än meditation.

Kanske historien har blivit min egen fånge. Ju mera jag undersöker hur svårigheter har bearbetats av mina förfäder, desto mera känns det som om jag binds av dem. Tittar jag för mycket på färdiga modeller som finns i det förflutna? Borde jag lämna min släktforskning? Hitta något helt nytt, som bättre speglar framtiden?

Min instinkt säger att dessa tankar är fel. Jag borde inte vända ryggen mot det förflutna. Även om mina förfäders val och modeller inte direkt fungerar idag, finns det en hel del som jag kunde lära mig av dem. Deras attityder och handlingskraft är det som består. Även om dessa egenskaper speglar situationer århundraden tillbaka är de fulla av visdom. Med den handlingskraften klarar jag av vadsomhelst, även om det inte finns andra färdiga lösningar till förfogande.

När jag känner att min egen instinkt är min egen fiende, frågar jag mig själv om det finns olika personligheter inom mig. När utvecklas instinkten så självkritisk att den erkänner sig ha fel? Planteras den kritiska tanken av någon utomstående kraft? Alltsedan jag blev arbetslös har jag varit som paralyserad och jag har förlorat all min handlingskraft. Är det någon utomstående vilja som hindrar mig från att fungera förnuftigt? Jag vet ju att jag borde göra något åt min situation istället för att bara vänta som en förlamad patient, men ändå förmår jag inte göra någonting. Vad är det stora okända som jag borde dyka in i? Det som min instinkt avråder mig från?

Min förfader Christian var en lyckosam man. Med det menar jag inte att han levde till hela 74 år eller att han fick 8 barn. Jag menar inte heller att han avancerade i ett litet järnbruk från vanlig springpojke till en respekterad finsmed, utan något helt annat.  Han vågade lämna ett jordbruk för att börja jobba i ett järnbruk, vilket var tidens melodi just då. Under hela hans livstid blomstrade bruket och han fick njuta av allt det goda som utvecklades under största delen av det århundradet. Bruken förde mycket gott med sig, men baksidan var att medborgarnas besvikelse och bitterhet blev stor, när brukens nedgång började. Allt det skedde långt efter att Christian hade dött.

Bruken var små samhällen, som oftast ägdes av en enväldig brukspatron.  Med hans kunskaper och erfarenheter växte bruken till stora framgångshistorier och han ansvarade för brukets medborgares välfärd. När allt gick bra, var han en uppskattad ledare, som förde med sig en massa gott till samtliga undersåtar. Men när det gick sämre, och bruksborna började må dåligt, stod en snabb nedgång ofta nära till hands som en snabb kedjereaktion. Bruket var speciellt utsatt om svårigheter drabbade just den bransch som det specialiserat sig på. Järnbruken hade få möjligheter att söka stöd från andra branscher om just järnets pris var lågt och dess efterfrågan liten.

Arbetarna hade en speciellt hög tillhörighetskänsla i ett bruk. De jobbade hårt från tidig morgon till sen kväll, och deras yrkesstolthet var extrem. Förmånerna för en gjutare kunde vara helt annorlunda än en finsmeds förmåner. Förutom en konkurrenskraftig lön fick bruksborna också njuta av brukets egna tjänster. Man var självförsörjande och behövde sällan köpa varor utifrån brukets gränser. Brukspatronen såg till att det fanns närliggande jordbruk som försåg bruket med livsmedel. Arbetarna fick till och med polletter att köpa livsmedel med. Pengar behövde inte bytas och löner behövde inte användas för det ändamålet.

Det är lätt att anta att bruken var slutna samhällen, dit varken nya varor eller nya människor kom. Det är fel, för bruken behövde ständigt nya arbetstagare. De företagsamma brukspatronerna var också intresserade av ny teknik, vilket gjorde att ugnar, verktyg och transportmedel ständigt förnyades. Kompetensen utvecklades med skolning. Man lovade till och med specialförmåner åt yrkeskunniga utlänningar för att de skulle komma till orten. Målet var att tekniken och kunskapen skulle behållas på en aktuell nivå. Bruken stod som grund för många framgångsrika industriföretag, som idag är stora börsbolag.

Jag känner mig verkligen tudelad då det gäller utländsk arbetskraft. Som arbetslös är det lätt att sympatisera med en opposition, som högljutt påpekar myndigheternas inkompetens. Det sägs att myndigheterna inte gör tillräckligt för att hindra utlänningar från att kapa våra få arbetsplatser. Samtidigt visar brukens exempel att fräscha idéer och nytänkande från utlandet behövdes för att bruket skulle ha en framtid. Innerst inne vet jag att jag behöver idéer utifrån det egna reviret för att jag skall få en arbetsplats. Det är dock mycket enklare att se till det förgångna och inrotade vanor. Även om det i sin tur utgör ett hinder för mina mål.

Efter att Christian hade varit företagsam nog att flytta till järnbruket, behövde han inte bry sig om sin framtid längre. Brukspatronen gjorde alla stora beslut för hela brukets del och något arbete ordnades alltid. Bruket tog hand om änkor även om dessa inte skapade ny välfärd åt bruksägaren längre. När skolor för små barn spred sig över landet, såg brukspatronen till att en lärarinna anställdes i bruket.

Var något av Christians 8 barn hans favoritbarn? Hur valde han vilka barn som skulle få bättre förutsättningar att klara sig i livet? Det fanns inte kängor åt alla barn, så de kunde inte gå i skolan samtidigt. De turades om att använda skorna och de allra yngsta barnen hade tur om kängorna ännu var i användbart skick när det blev deras tur. Lyckligtvis fanns det mat åt alla, eftersom inget av barnen dog som ung. Med tiden blev det kanske lättare att försörja barnen. Den äldsta flyttade ju faktiskt ut när den yngsta föddes, så deras hem var inte helt fullt hela tiden.

Vem skulle bli min brukspatron? Vem skulle dirigera mitt vilseledda liv? Vem skulle ordna ett arbete åt mig? Ett arbete som jag troget skulle sköta tills ett nytt arbete hänvisades åt mig? Det är tydligt att alla arbetslösa skulle behöva en brukspatron. Han behövs speciellt i det skede då man förlorat sin tro på att ens egna färdigheter räcker till för att få ett jobb. Kanske en mentor borde hänvisas åt oss arbetslösa?

Tills jag får ett arbete borde jag kanske lära mig att njuta av de rutinartade, långsamt framskridande dagarna. Min nuvarande fritid kommer en dag att betraktas som en lyxvara, då arbetet fyller största delen av min dag. Den fritiden är något som mina förfäder inte överhuvudtaget kände till. Deras vilodag var helgdagen och även den var fylld med plikter såsom obligatoriska kyrkobesök. Semester var dessutom ett okänt begrepp under den tiden.

Borde jag skaffa mig en hund? Den skulle föra med sig ännu mera rutiner. När jag en dag har ett jobb, skulle hundens rutiner omfatta min förkortade fritid. Det skulle visserligen begränsa mitt liv, men å andra sidan skulle det också föra med sig spänningsmoment. Jag skulle vara tvungen att röra mig ute i frisk luft med hunden och bli tvingad att agera med andra hundägare i staden. Det i sin tur skulle få mig att överskrida mina begränsningar kring sociala kontakter och jag skulle bli tvungen att umgås med andra människor. Det vore nyttigt för mig. Dessutom skulle jag få värme och närhet av en annan levande varelse. Det är något som jag inte har känt sedan jag gav min dotter en farvälskram, då hon flyttade utomlands.

Kanske är det min egen lathet som hindrar mig från att köpa en hund. Jag har bestämt mig för att inte binda mig vid en hund under minst ett årtionde. Så här under mina sista arbetsår innan pensionen vet jag inte var min framtida arbetsplats kommer att finnas. Jag måste vara beredd på att flytta och det är inte behagligt för hunden. Det är kanske för lätt att påstå att mitt beslut är för djurets eget bästa. En hund lever inte ett hundvärdigt liv om den skall vänta hemma hela långa dagar på att dess matte skall komma hem från jobbet.

För i framtiden kommer jag att ha ett arbete.

Nutid

Jag

Johans sondotters sonsons dottersons sonsons sondotter

   Helenas dottersons sondotters sonsons sonsons dotter

Annas sonsons dottersons sonsons sondotter

   Karls dotterdotter

När jag forskade i min anmoder Annas liv, upptäckte jag snart att hon hade varit gift och fått två barn innan hon gifte om sig med min förfader och fick nya barn. Ett av dessa nya barn fick senare i sin tur ett eget barn och det går att följa den ättelinjen ända till mig. Annas föräldrar och far- och morföräldrar är mina direkta förfäder på samma sätt som hennes andra makes föräldrar och far- och morföräldrar är. Annas första make dog i ett kortvarigt krig. Hon lyckades med något som jag tycks vara oförmögen till. Hon startade ett nytt liv, när det gamla gick snett.

På många sätt verkar Annas nygifte vara en vändpunkt i vår släkts historia. Hon flyttade bort från den trakt där våra förfäder innan henne hade bott i århundraden. När jag försökt spåra platsen, där de bodde innan flyttningen, har jag upptäckt att den måste ha varit mycket nära den plats där jag bor just nu. Det går inte att se exakt var deras stuga fanns, för när staden senare byggdes och utvecklades, försvann en massa landmärken.

När jag tittar ut genom mitt fönster, leker jag med tanken att stugan fanns nära det våningshus som man för tillfället river ner mittemot mitt fönster. På den platsen där det till hälften rivna våningshuset står, fanns under århundraden traktens bästa hallonsnår. Det var innan betong och grus fyllde hela fältet. Det har jag fått reda på via gamla urkunder om markfördelningen i trakten. Eftersom jag älskar hallon, hoppas jag att mina förfäder bodde nära hallonsnåret.

Jag har en känsla av att Anna bröt totalt med sitt förflutna, för enligt flyttningslängderna återvände ingen av hennes barn eller barnbarn till hennes gamla trakter. Det verkar rätt konstigt, eftersom familjerna och släkten höll ihop under den tiden, och man besökte varandra till och med utanför byarnas gränser. På den tiden tog dock resandet en betydligt längre tid än det gör nu, men det är ingen uttömmande förklaring. Hon flyttade inte så långt bort att det skulle ha varit ett betydligt hinder. Här uppe i våningshuset har jag en utsikt, som vetter tiotals kilometer mot kusten. Jag tror att jag med en blick kan se både platsen varifrån hon flyttade till platsen där hon stadgade sig.

För mig är det lätt att förstå henne, eftersom inte heller jag har särskilt mycket kontakt med släkten. Under den tiden var moralfrågor och samhällstrycket mycket strikta. Jordbrukssamhället och familjen hade en strikt kontroll över vad individen fick göra. Kyrkan dirigerade allt med predikan om vad som var rätt och vad som var fel. Bara med hårt arbete och enligt utstakade regler hade man en chans att fylla magarna.

Dagstidningens nyheter för mina tankar till u-länderna. Ett inbördeskrig har startat i ett avlägset fattigt land igen. Stora resurser mobiliseras till krig då parterna kämpar om de minimala resurser som finns i landet. Istället för att satsa allt på att mätta landets många magar väljer man att investera i krigsmaterial. Även mina förfäder har fått sin del av liknande oroligheter. Krig har präglat flera generationer och stora beslut har gjorts på grund av konflikter.

Mitt land har fått njuta av fred en längre tid redan. Jag känner mig trygg i min stad trots att jag ogärna promenerar bland människor. Deras blickar avslöjar att de tycker synd om mig, samhällets arbetslösa bottenskikt, och det gillar jag inte. Jag har aldrig upplevt fysiskt våld, men ibland önskar jag till och med att någon skulle vilja råna mig. Om det skedde, skulle min omgivning och jag själv ha bättre förståelse för mitt osociala beteende. Jag skulle få krypa in i min lya utan att behöva förklara mitt tillbakadragna liv för släkt, vänner eller myndigheter.

Samtidigt förundrar jag mig ofta över att jag klagar på småsaker. Jag har det ju trots allt riktigt bra, då det egentligen inte är något annat än arbetslösheten som irriterar min vardag. Det måste också vara ett tecken på att det går alltför bra, då man rentav längtar efter att ett rafflande rån skulle ske. På filmduken sker de största kärlekssagorna ofta i bakgrunden av ett krig. Det är tydligt att stora konflikter bäddar för en fräsch start när freden äntligen kommer. Efter världskrigen var det positiva uppsvinget påtagligt även om alla fått underkasta sig stora förluster. Borde även jag få uppleva en konflikt av stora proportioner innan jag slutar upp med att förarga mig över min banala arbetslöshet?

Om jag vill det, kan jag när som helst få en försmak av krigets fasor. Efter det kunde jag sluta upp med att romantisera det. Till mitt välfärdsland kommer nämligen en ström av flyktingar från världens oroliga hörn och oftast betraktas de som en börda för vårt samhälle. Även om vi har det bra, anses de knipa av oss en del av den välfärd som borde tillhöra oss. Det är ju trots allt vi som står för deras uppehälle.  Kanske det finns en prislapp på deras existens i mitt land, men det är uppenbart att de i gengäld kunde ha mycket att ge åt oss. Ett exempel vore just att lära oss att det med alla tänkbara mått vore lönsamt att undvika krig in i det sista. En mera konkret lärdom vore att visa oss hur man överlever i ett verkligt krissamhälle. Våra egna förfäders svett och lärdom på den fronten finns ju inte kvar i oss längre. I varje fall inte i mig.

Är det då fel att vara revirmedveten? Tillhör vårt land oss bara för att allt pekar på att mina förfäder i alla dessa århundraden har bott inom en radie på 100 kilometer? Är gränserna bara konstgjorda eller visar de på en större kulturell skillnad? Om en gräns förflyttas på grund av att ett krig släpper in främlingar, är det en naturlig utveckling eller är det något som absolut måste motarbetas? Om min kropp utgör gränsen för mitt fysiska liv, betyder det att ingen borde få komma in på min kropp? Att det är det sista som jag har självbestämmelse över längre?

Ibland leker jag med tanken att en vild natt med en passionerad älskare skulle få mig att slappna av på ett sätt som jag inte gjort på årtionden. Eftersvallningarna skulle få mig att sova så skönt att jag skulle vakna upp som en ny människa. En yngre, vackrare och ambitiösare kvinna än vad jag någonsin har varit. När jag vaknar upp skulle den heta älskaren vara försvunnen från min sida. Jag skulle vara överlycklig över att han försvinner utan komplicerade avskedsdiskussioner.

Det är uppenbart att jag inte ens längtar efter ett nytt stadigt förhållande längre. Det behovet dog efter min skilsmässa. Min framtid måste innehålla ett arbete, inte en karl. Jag vet att jag är underlig, för alla människor borde längta efter någon att dela sin tid med. Kanske min oförmåga att hitta ett arbete har något att göra med det att jag inte vill dela mitt liv med någon speciell. Kanske jag verkar så osocial att det påverkar arbetsgivarnas syn på mig som arbetstagare.

På sätt och vis borde mina förfäder förstå mitt ointresse för romantik. De gamla romantiska historierna om kärlek vid första ögonkastet och ett härligt ”de levde lyckliga tillsammans återstoden av sina liv” är rena rama sagorna. Unga män och kvinnor hittade varandra för att de skulle fortplanta sig och för att omgivningen förväntade det av dem. De skulle skapa barn för att dessa skulle ta hand om dem när de var gamla. Samhället hyllade par och föraktade ensamstående. Samhället behövde många barn för många av dem dog som små. De unga orkade utföra de tunga arbeten som samhällena var fulla av under den tiden. Änkor och änklingar gifte sig trots att de hade bara några levnadsår kvar för att de inte skulle behöva dö ensamma. Praktiska arrangemang gick förbi alla romantiska illusioner.

Eller är det så? Vad vet vi egentligen om våra förfäders känsloliv? Vi känner till stora kärlekshistorier ur världshistorien så som de har tolkats av stora författare. Vi kan ju inte veta vad Kleopatra verkligen kände för Caesar eller Marcus Antonius, eftersom vi inte kan bekanta oss med hennes känsloliv via brev eller dagböcker. Bäst vore ju förstås om vi kunde resa tillbaka i tiden för att diskutera med henne, men det är naturligtvis inte möjligt. Vi kan däremot läsa författares biografier om henne, men de är fyllda med antaganden om hennes känsloliv. Dessa känslor går inte att påvisa. Om en författare som William Shakespeare skriver en kärleksberättelse om ett par som levt i Verona hundratals år tidigare, finns det många som tror att paret har funnits i verkligheten. De tros ha känt för varandra exakt så som författaren beskriver deras känslor. När jag ser mitt släktträd fyllt med namn och årtal känns det kallt och känslolöst. Namnen och årtalen saknar känslofyllda berättelser om ett liv mellan födelse och död. Jag har ingen rätt att lägga till antaganden om kärlek och andras känslor.

Visst känner jag mig rörd av romantiska berättelser. Ibland leker jag med tanken att det beror på att kärleksparet upplever något så fantastiskt som jag själv inte kommer att uppleva. Eller menar jag att jag inte vill uppleva den känslan igen, hur härlig den än har varit? För visst har jag fått uppleva min andel av den även om det inte finns en ranson till av romantiken. Kanske den vetskapen får mig att koncentrera mina känslor på något helt annat, såsom arbete och arbetslöshet?

För miljoner år sedan, men dock efter min födelse, var jag ännu fylld av kärlek. Jag var inte oerfaren när jag träffade min blivande make. Det är orsaken till att jag kände igen den unika känslan när jag var med just honom. Alla tidigare förhållanden hade nämligen varit annorlunda, mera trevande och mera rusfyllda. Det fanns kärlek när vi gifte oss och det fanns kärlek när vår dotter föddes. Det fanns kärlek när vår samvaro blev vardaglig och när våra arbeten slukade vår energi. Men något hände när vår dotter växte upp och blev självständig.

När både min man och jag ungefär samtidigt hade lyckats minska våra arbetsbördor, hade vi plötsligt ovanligt mycket tid för oss själva. Samtidigt tillbringade vår dotter allt mindre tid med oss i hemmet. Våra gemensamma kvällar blev pinsamt tysta och sysslolösa. Vårt liv hade tills dess varit oerhört hektiskt. Vi förstod inte att ett liv utan tidtabeller och program inte är samma sak som ett förhållande i kris. När vår dotter flyttade utomlands för att studera, var min man och jag plötsligt redo för ett beslut. Det baserade sig på en kort tänketid. Vi separerade bara därför att vi ville pröva på något nytt, även om vi inte visste vad det nya kunde vara. Vi gjorde det i ett tryggt gemensamt samförstånd, precis som man bör göra i ett förhållande fullt av kärlek. Jag menar det verkligen. Vår kärlek hade inte falnat, när vi beslöt att vi bör separera.

Vårt beslut om skilsmässa kom ironiskt nog under en gemensam utlandsresa till en romantisk destination. Under resan hade vi tid att diskutera och alla samtal ledde till samma lösning. Bland exotiska färger i ett varmt land, bland gudomligt god mat och vackra byggnader, bland nyförälskade par och glada ansikten beslöt vi oss för att skiljas. Även om det inte var en bitter skilsmässa har jag avskytt sirapssöta filmer och romantiskt vackra resemål efter det. Jag förstår deras existens och jag förstår behovet av dem, men för mig är de bara en symbol för misslyckande.

Själva kärleken dog först en kort tid efter separationen. När jag hade varit ensam i några månader efter att skilsmässan trätt i kraft, tröttnade jag på min tillvaro. Jag tog kontakt med min ex-make igen. Min önskan att återgå till vårt normala förhållande igen fick inget gensvar. Min man var inte redo för det när jag ville det, och för första gången kände jag mig sviken. Vårt beslut var inte ett gemensamt beslut längre. Känslan var så svår att smälta att något dog inom mig i det ögonblicket. Det var då som vår skilsmässa trädde i kraft i mitt hjärta och det var först då som kärleken dog. Visst var vi medvetna om att vår formella skilsmässa var definitiv men innerst inne hade jag aldrig sett det som något oåterkalleligt. Under en tid då bröllop och skilsmässor är vardag och en formalitet, har jag innerst inne inte sett dessa operationer som särskilt viktiga. Annat var det förr när äktenskap var eviga och skilsmässor inte fanns.

Visst har jag talat med min ex-make efter vår skilsmässa. Vi har dock inte diskuterat om det hade funnits ett alternativ till vårt beslut om en separation. Dessutom har han en ny kvinna i sitt liv nu. Det finns viktigare saker än kärlek. Jag tror att Anna tänkte lika när hon gifte sig igen med en ny man. Men det är bara mitt antagande och jag får inte kalla det för obestridliga fakta. Det är inte sanning på samma sätt som jag ser hennes levnadsår som en serie med nummer i mitt släktträd.

Idag behöver man inte dela sitt liv med någon bara för att det är praktiskt. Jag har slutat intala mig själv att ett liv med en man är romantiskt, när det jag vill ha är ett liv för mig själv. Jag vet att en man skulle tröttna på mig under nolltid om jag som en surpuppa sitter hemma alla dagar i väntan på ett arbete. Den stressen behöver jag inte som ett tillägg på det obehag som arbetslösheten redan har utlöst. Ensamheten är i själva verket den romantiska klimax som jag faktiskt har uppnått tack vare arbetslösheten. Men här har mitt sömnlösa grubblande och min dimmiga logik sänt mig till en återvändsgränd.

Om jag trots allt skulle få ett arbete, betyder det då att jag skulle börja längta efter ett kärleksförhållande igen? Att när ett behov uppfylls så vaknar istället andra behov som tidigare har varit helt undertryckta? Om romantiska behov dyker upp i ett senare skede, skulle jag då ha mindre chanser att lyckas med att uppnå ett sådant förhållande? Jag är ju trots allt äldre då och mindre attraktiv än vad jag är nu. Eller är jag överhuvudtaget attraktiv nu när jag tillåtit mig själv att vara osocial?

Jag tittar ut genom fönstret på kvällsmörkrets halvmåne. Jag undrar om månen har sett likadan ut när mina förfäder har betraktat den. Eller om den har ändrat form eller storlek med tiden. Det är uppenbart att månen har varit den enda ljuskällan för mina förfäder under många långa vintrar. Utanför mitt fönster kämpar gatubelysningen och billyktorna med lätthet mot årstidens mörker. En nattbuss kör mot förorter, där det inte ens funnits vägar ännu för bara ett tiotal år sedan. Ljusen från stadens våningshus och belysta husfasader skär upp kvällens svarta bakgrund. Allt detta skulle se futuristiskt obegripligt ut i mina förfäders ögon.

En dag kommer någon att läsa mina födelse- och dödsår i vårt gemensamma släktträd. Kommer mina efterkommande att förstå hurudant liv som levts mellan dessa år? Kommer min mans andra gifte att avslöja att jag upplevde en skilsmässa? Det är möjligt att mina efterkommande kommer att hitta uppgifter om min utbildning och mina arbetsförhållanden och i vilket ålderdomshem jag tillbringade mina sista år. De kommer kanske att se våra lyckliga ansiktsuttryck från fotografier tagna på julafton eller under våra semesterresor. De kommer att göra antaganden om oss genom att tolka våra miner.

De kommer dock inte att veta hur jag kände när min dotter föddes och de kommer inte att veta hurudan sorg jag kände när min far dog. Om jag vill att de skall bekanta sig med mitt inre, måste jag berätta det för dem på något sätt. De kommer ju inte att kunna tränga sig in i mitt medvetande och läsa mina upplevda känslor. Jag måste skriva min berättelse så som jag vill det i form av en dagbok eller dikter eller en självbiografi. Mina upplevelser kan vara ett värdefullt arv som överträffar en kort notis om mina levnadsår. Om jag vill det.

Nutid

Jag

Johans och Helenas och Karls efterkommande

Om man frågar mig vad mitt livs hittills upplevda höjdpunkt är, svarar jag nog min dotters födsel. Det låter säkert som en kliché för många, men att hålla ett nytt liv i sina armar är verkligen en magisk upplevelse. Om man själv är ansvarig för att det nya livet har skapats, är känslan ännu större. I flera månader har man med sin egen kropp burit ett foster som utvecklats till en liten människa. Med sin kropp har man gett det lilla fostret den näring som det behöver.  Efter att det sprängande behovet av att släppa ut den nya människan från sin egen kropp är över, och allt har gått väl, är den matta men lyckliga känslan obeskrivlig. Man känner sig så uttömd som man aldrig varit tidigare, och det skrikande knytet är inget mera eller mindre än en fröjd.

När min dotter föddes, gick allt lugnt och sansat till, utan några komplikationer. Många ser barnafödandet som en välplanerad rutin även om det numera inte kommer så många nya medlemmar till en familj som förr. En annan synpunkt är att barnafödseln var en större rutin förr, när kvinnorna var gravida vartannat år. Förr var förlossningen dock en betydligt farligare procedur än nu. Det fanns större risker för komplikationer både för modern och för barnet.

Till en början var min dotters babyskrik en fröjd för örat. Det kändes som en bekräftelse på att hela den långa väntetiden hade burit frukt. Efter en tid började skriken dock irritera. Oljudet hördes dag och natt, i långa eller korta perioder, men alltid med en gruvlig intensitet. Varje gång snyftandena började, kände jag en ängslan byggas upp inom mig. Börjar det igen? Vad hade jag nu gjort fel? Om jag serverade mat, fortsatte skriken och om jag försökte underhålla barnet med leksaker, fortsatte skriken. Frisk luft hjälpte inte, och inte heller ett lugnande gungande i famnen.  Inga läkarundersökningar visade på att något skulle vara fel eller onormalt i flickan. När jag såg andra mammor i parken, såg deras små barn irriterande lugna och glada ut.

Det kändes verkligen som om jag gjorde något fel. Eller som om instruktionsboken innehöll felaktigheter när alla knep hade använts utan att de ljudliga gråten slutade. Det verkade som om min dotter var olycklig i mitt sällskap och att jag var otillräcklig för henne. Jag var en dålig mamma då jag var oförmögen att tillfredsställa min lilla dotters behov. En referensgrupp med andra nyblivna mammor antydde dock att vårt fall inte var särskilt unikt och att jag inte borde känna mig otillräcklig.

Med tiden slutade skriken utan att vi någonsin fick veta vad de hade berott på. Lugnet återvände till vårt hem och snart var skrik-episoden en glömd parentes. Även om den tunga perioden hade existerat under min dotters första år, vidhåller jag att hennes födsel var mitt livs höjdpunkt.  Gråten förmörkar inte den upplevelsen.

Under den senaste tiden har jag dock i tankarna ofta gått tillbaka i tiden till min otillräckliga känsla då min dotter var nyfödd. Om man går arbetslös i flera års tid, känner man sig inte bara otillräcklig utan också oduglig. Borde jag göra mera för att få ett jobb? När har jag gjort tillräckligt mycket för att det skall ge resultat? När slutar mitt babyskrik av sig självt?

Samtidigt har jag begrundat min bakgrund och upptäckt att min otillräcklighetskänsla har följt mig under hela mitt liv. När jag blev arbetslös kände jag mig naturligtvis otillräcklig. Varje gång min dotter var rebellisk och förargad på mig, kände jag mig som en otillräcklig förälder. När min man och jag gick skilda vägar, var jag otillräcklig som hustru. Det kommer alltid någon förälder, partner, arbetstagare eller medborgare som är bättre än jag och det går inte att undvika det. Men varför blir jag ledsen av detta faktum och den känslan? Finns det något i världen som jag är bäst på och därmed tillräcklig? Borde det finnas?

Då jag antyder att det förutsätts ett superlativ för att man skall känna sig tillräcklig, är det naturligtvis på samma gång ett erkännande att tanken har gått på fel spår. Många känner sig alldeles tillräckliga utan att ha höga ambitioner. Borde jag då bli lyckligare om jag nöjde mig med mindre? Borde jag slopa mina drömmar om ett arbete för att känna mig nöjdare med mitt liv? Nej, jag borde istället bearbeta min känsla av otillräcklighet så att den inte är en börda för mig längre. Men var skall jag hitta exempel på framgångar – dessa sällsynta fenomen som skulle ge mig den självkänsla som jag behöver?

När jag var liten var det lätt att få beröm. Hemma blev jag hyllad då jag åt grönsaker eller tvättade snällt mina tänder. Som baby räcker det med att man skrattar framför kameran för att man skall få beröm. Ännu i skolan var det lätt att bli belönad, då läxläsningen gick bra och goda poäng glänste på betyget. När jag kom till tonåren förebråddes jag över försenad hemkomst och alltför avslöjande klädesplagg. Under studietiden blev det svårare att få återkoppling till försämrade studieprestationer. I universitetet blev vi till och med lärda att ställa oss kritiskt till fenomen istället för att hylla dem. Visst blev min avhandling klar på nolltid och visst fick jag en examen i biologi, men vad ledde det till?

Som liten hade jag blivit van vid att man uppnår resultat genom att följa regler och utstakade råd. Senast universitetet borde ha lärt mig att själv staka min väg. Om jag studerade väl och förtjänade en examen, betydde det dock inte längre att jag automatiskt skulle förtjäna nästa steg, en arbetsplats. Jag lärde mig snabbt att det inte finns särskilt många arbetsplatser för biologer. De flesta fungerar som forskare i antingen universitet eller i företag, som tangerar biologin. Kampen var hård om de arbetsplatser som motsvarade en biologs utbildning.

När jag fick en praktikplats med en minimal lön borde jag ha varit nöjd. Jag hade fortfarande en fot i studielivet medan den andra foten letade efter möjligheterna efter examen. Jag kände mig dock otillräcklig för jag visste att jobbet inte skulle ha funnits om dess lön inte hade varit så förtvivlat liten. Det kändes som om jag inte var värd den arbetsplatsen. Visst trivdes jag på jobbet, men det kändes inte värt alla de långa studieåren. Det var dock under en studiefest som jag träffade min blivande man!

Visst var det kärlek och visst hade jag fjärilar i magen och visst var det underbart när vi lärde känna varandra. Han var dock ambitiös och han var van vid att hitta sina egna vägar. När jag följde hans planer, tankar och dagliga rutiner, verkade allt så lätt för honom. Om något behövde göras, ringde han bara upp en kontakt, som sedan fixade saken åt honom. Om han behövde ett jobb, ringde han några samtal och så hade han ett nytt arbete med en högre lön än tidigare. Jag i min tur var van vid att bli erbjuden en lösning som belöning för att jag hade utfört förberedelserna väl. Det är tydligt att vi var rätt olika personligheter.

Det sägs att omaka par dras till varandra och kanske det var vårt öde. I längden blev det allt svårare att handskas med våra olikheter. Kanske det var min känsla av att vara otillräcklig som började irritera oss båda. Om min man är ambitiös och jag nöjer mig med smulor, betyder det att min man är en brödsmula eller att jag är en drömkvinna? Eftersom jag hade svårt att tro på mig själv, blev jag övertygad om att min man en dag skulle hitta en kvinna som var mera intressant än jag. Om han som en ambitiös människa ofta bytte arbetsplats, varför skulle han inte få en intressantare kvinna när han blev trött på mig?

Som genom ett under fick jag en arbetsplats strax efter att min dotter nådde skolåldern. Min lön var inte särskilt stor men det var en intressant, samhällsstödd sysselsättning som assistent på en biologisk institution i ett universitet. Mina dagar varvades med arbete, hemsysslor, uppfostran av ett barn i skolåldern och ibland även lite avkopplande ledighet. Även om allt verkade vara i sin ordning, utan större dramatiska händelser, hade jag hela tiden en känsla av att något var fel. Först nu efteråt har jag lärt mig att det inte var något annat fel i mitt liv än mitt bristfälliga självförtroende.

Jag kan inte låta bli att undra om någon av mina förfäder någonsin led av dåligt självförtroende. Kände de överhuvudtaget till vad det var? Förstod de att ett bra självförtroende var viktigt för deras framtid och framgångar?

Strax efter att vår dotter flyttade hemifrån för att börja studera i ett främmande land, beslöt min man och jag att vi skulle skiljas. På sätt och vis var det en lättnad, för jag hade alltid en känsla av att någon annan vore bättre för honom. Dessutom fick jag koncentrera mig på andra saker än att försöka vara honom till lags. Efter att vi skiljde oss, sov jag gott i två veckor. Varje natt sov jag djupt i 12 timmar, för det kändes som om jag inte hade sovit på årtionden. Den euforiska känslan ersattes dock snabbt med en längtan efter det gamla. Det var dock för sent. Våra steg mot skilda håll fick ingen gemensam riktning längre.

Med både dotter och man utflugna blev arbetet snabbt det viktigaste i mitt liv. Därför var slaget hårt när universitetets sparkrav gav mig sparken. Efter avskedandet sov jag knappt alls under två veckor. Sömnlösheten har ännu inte helt släppt greppet om mig även om jag inte ligger helt och hållet vaken om nätterna längre.

Ibland önskar jag att jag skulle förstå min nuvarande situation och vilka åtgärder som krävs för att förbättra den. Nu efteråt förstår jag ju mitt äktenskap bättre och att mitt självförtroende var dåligt. Om jag då hade förstått att det måste åtgärdas med professionell diskussion, hade mitt liv kanske blivit annorlunda. Borde jag även nu förstå något som efter ett årtionde ses som en självklar lösning? Skulle jag därmed möjligen undvika något problem som ännu väntar bakom dörren?

Hur upplever man framgångar i min ålder? Om man utesluter att jag förälskar mig igen och om man vet att jag inte får ett nytt barn? Om allt pekar mot att det inte blir ett nytt arbete heller, vad skulle det då kunna vara? Alla säger att framgångskänslor kommer från små källor såsom en donerad slant till välgörenhet. Det kan vara en vacker kruka, som man har drejat själv, eller ett leende från en gammal tant, som man växlar några ord med.  Mina tankar går tillbaka till min mor. Borde jag besöka henne? Kunde en åldrig kvinna med minnessjukdom ha svaret som jag letar efter? Om hon blir glad över att få en chokladplatta som gåva, varför gör samma produkt inte min dag till en succé?

Det skulle kännas overkligt att assistera min mamma. Som om jag plötsligt skulle ge råd åt mina förfäder istället för tvärtom. När jag var liten berättade min mor hur man använder kniv och gaffel samt hur man tolkar tiden med hjälp av en klocka. Hon visade hur man knyter skosnören. Nu skulle jag få undervisa allt det igen, men åt min forna lärare. Jag skulle lära min mor hur man kopplar på TV-apparaten och vilken tid dagstidningen förväntas anlända. Min dementa mor skulle vara mycket förnärmad på mig och hon skulle säga: ”Ägg lär höns att värpa”.

Eller borde jag börja studera igen? Innerst inne vet jag att mina kunskaper i biologi är föråldrade och att även det kan vara ett hinder för att få ett arbete. Men om jag började studera igen, skulle jag ha en ny examen först då min pensionsålder är mycket nära. Jag kommer inte att kunna betala tillbaka mitt studielån med en liten arbetspension. Men om det inte är en ny examen utan snarare fortsättningsstudier till det som jag tidigare har studerat? Vad skulle det kunna vara?

Jag har faktiskt funderat en del på genetik den senaste tiden. När jag studerade biologi stod genetiken för en futuristisk forskning, som knappt nämndes i undervisningen. Nuförtiden är genetiken det som rentav dominerar biologin. Man kan knappast nå framgångar inom naturvetenskaperna om man inte har blivit insatt i genetik. Nuförtiden kan man till och med kombinera genetik med släktforskning. Det känns skrämmande, eftersom tekniken kommer säkert att köra över min släktforskning, vars metoder ses som löjligt tidskrävande och banala. Det genetiska studieområdet är också alltför omfattande för att man skulle kunna bli självlärd med några tilläggskurser.  Om jag bara vore yngre!

Under den senaste tiden har man gjort framsteg då det gäller identifiering av riskfyllda gener. Man kan till och med räkna ut sannolikheten att insjukna i en ärftlig sjukdom på basen av genteknik. Ur släktforskningen har jag inte hittat någon gemensam nämnare, såsom en ofta återkommande dödsorsak. Tänk om man hittade något farligt i mina gener. Skulle man fördöma mig för att jag skapat en fortsättning på risken via min dotters födsel? Skulle hon bli kallad för ett misstag? Om risken hade upptäckts innan jag fick ett barn, skulle jag kanske ha blivit tvungen att göra det tunga beslutet att ätten borde stanna med mig. Det vore höjdpunkten i en onödig existens. Min oduglighet som arbetslös skulle vara en småsak jämfört med att jag vore oduglig som mor och människa.

Det mest verkliga i mitt liv är min dotter. Även om alla mina motgångar och framgångar vore bara min egen upplevda sanning, råder det ändå ingen tvekan om att min dotter är verklig. Hennes blotta existens visar på att allt har haft en betydelse. Min ätt slutar inte med mig även om jag är en förlorare. Kedjan fortsätter via min dotter och hennes existens gör att vårt släktträd fortsätter att existera. Vårt arv fortsätter och våra erfarenheter fortsätter att utvecklas i nya, klokare generationer.

Det sägs att ens barn är ens kött och blod. Själv skulle jag inte tala om kött och blod, utan om gener. Min dotter har mina gener vare sig hon vill det eller inte. Det minsta jag kan göra för henne är att utforska generna så grundligt jag kan. Hennes kött och blod är på sätt och vis mitt ansvar. Allt detta känner jag trots att min dotter inte ens bor i samma land som jag och trots att vi inte har någon kontakt. Mina gener lever i henne. Jag har delat med mig av mina erfarenheter och kunskaper åt henne så att hon har blivit mogen nog att göra stora beslut i sitt liv. Tyvärr kan jag inte studera genernas komposition för henne, men släktforskning lyckas nog.

Någonstans i ett av husen mittemot min lägenhet tänder någon en elektrisk ljusstake även om julen är fortfarande avlägsen. Mina tankar går till min dotter i utlandet. Kommer hon att återvända hem till julen? Eller blir jag tvungen att fira julen ensam? Julen närmar sig utan att jag har hört något av henne. Sannolikheten blir allt större att hon ringer med en förklaring till varför hon inte tänker komma. Vad skall jag göra under julen? Titta på TV ensam? Kocka en enorm julmiddag bara åt mig själv? Besöka en julmässa? Delta i en offentlig julmiddag för fattiga? Alla alternativ känns som sorgliga andrahandsalternativ och just julhögtiden intensifierar den känslan.

Även om vi nuförtiden identifierar ödet med oss själva, var det inte så förr. Förr var man tvungen att följa ägare, ledare eller herrskap som man kallade dem. Då man inte ägde något själv, måste man underkasta sig regler som herrskapet utstakade. Annars fick man inte fungera på den mark och jord, där man ville arbeta eller bo. För att få njuta av en gemenskap måste man följa gemensamma regler, som utstakades av ägare, stat och kyrka, ofta i samarbete sinsemellan. Den plats man hade fått i den gemenskapen eller i det samhället var sällan ett resultat av egna bedrifter, utan man var född till det. Det var ödets vilja. Om man drabbades av olyckor eller något annat som inte gick att förklara, kallades också det för ödets vilja.

Kyrkan ville förstås att befolkningen skulle kalla ödet för Gud. Genom att lära ut gudsfruktan under söndagarna ville man få undersåtarna att lyda utstakade regler. Innan tron på Gud var inrotad, litade medborgarna ännu på skogens andar och på helbrägdagörarens förmåga att med trolldom bota åkommor. Man trodde också att förfäderna levde vidare i föremål och i utrymmen. Deras erfarenheter hjälpte efterkommande i deras motgångar.

Nuförtiden försöker man ständigt göra det klart för oss att vi är vår egen herre. Vi har alla möjligheter att skapa vår egen framtid med de egenskaper som vi fått av historien, våra familjer, samhället och vår bakgrund. Till skillnad från våra förfäder behöver vi inte underkasta oss samhällets krav utan vi har möjligheter att gå våra egna vägar. Vi behöver inte vara så rebelliska som mina förfäder var, då de ville skapa en egen framtid. Men även om alla står för sitt eget öde, kan vi hjälpa varandra och även ta emot hjälp.

Jag undrar fortfarande hur mina erfarenheter kunde hjälpa min dotter och om hon ville ta emot de råden.

Nutid

Jag

   Johans sondotters sonsons dottersons sonsons sondotter

   Karls dotterdotter  

När jag började släktforska, kändes det som om jag plötsligt fick en massa släktingar att umgås med. Det hände trots att jag har ett skapligt antal släktingar i mitt hemland. Till och med i samma stad där jag bor.  Jag har dock inte hållit kontakt med dem. Jag skulle inte stå ut med att tala med dem, för samtalet skulle med all säkerhet gå in på mitt misslyckade äktenskap eller min arbetslöshet. Jag har inga gemensamma intressen med någon av dem. Eftersom vi som jämnåriga barn inte brukade leka tillsammans, vore det ännu svårare att hitta samtalsämnen nu som vuxna. Men mina döda förfäder behöver jag inte diskutera med. Jag njuter av att inbilla mig att de uppskattar mig. Oavsett hur osocial och odräglig jag än är.

När min pappa begravdes för åratal sedan, deltog en massa släktingar vars existens jag inte ens vetat om i jordfästningen. Det var långt innan jag blev intresserad av släktforskning. Under sorgetiden var jag inte intresserad av att höra dem berätta om gamla minnesstunder som de hade upplevt med min far. Nu skulle jag gärna be dem dela med sig av minnen om min far. Varför dök de upp enbart till en begravning? Jag misstänker att något obetydligt gräl eller missförstånd hade orsakat en brytning mellan dem. Att ett litet smågnabb hade medfört svalare relationer och lett till en tystnad som påverkat hela generationer. Kanske det är lättare att ur Internet försöka hitta opersonliga dokument, som på något sätt är relaterade till min far. Kanske det är lättare att dra slutsatser om pappas liv utgående från dem än att umgås med släktingarna.

När jag matar in en avlägsen förfaders födelse- och dödsårtal i släktträdet, förstår jag att de är så mycket mera än enbart en nummerföljd. En livslängd, som ser kort ut med dagens mått, kunde vara fantastiskt lång för flera hundra år sedan. Flera år av arbetslöshet i nutid kunde kanske jämföras med en kort tids lättja i forna tider. Kommer min medelålders kris att se ut som en tonårings problem i mina efterkommandes ögon, då de kommer att leva dubbelt längre än vad genomsnittsmänniskan gör nu?

Tvättmaskinens tumlande ljud ekar till mitt vardagsrum trots att badrumsdörren är stängd. Kläderna kändes smutsiga efter att jag burit dem tredje dagen i rad och jag tvättade mig grundligt under duschens rinnande vatten. Nu sitter jag i vardagsrummet och väntar på att badrummet har skött sina uppgifter. Badrummets luftfuktighet är nu så hög att jag förargar mig över husbolagets inkompetens att göra något åt saken. När jag tittar på torkande kläder upptäcker jag ofta att materialet har slitits så tunt att det snabbt blir hål i tyget. Dagens kläder är engångsvara, vilket förfäderna absolut inte skulle ha förstått. De skapade kläder av hög kvalitet som skulle användas under flera generationer. De brukade säga att en fattig människa inte har råd med att spara i klädernas kvalitet.

Tvättmaskinens centrifugering ylar i takt med stormen som viner mot våningshusets ytterväggar. Jag vrider på min värmeapparats termostat och känner snart att min svala lokal blir hemtrevligt varm igen. Att skapa värme med en knappvridning skulle ha varit total hokus pokus för mina förfäder. De eldade vedklabbar och skogens ris för att hålla den mordiska kylan på avstånd. Lika konstigt skulle de ställa sig till mitt kylskåp, som håller den förödande värmen borta från livsmedel som annars skulle ruttna. Mina förfäder kände till de mest uppfinningsrika medel att konservera och förvara livsmedel långt inpå den näringsfattiga vintern.

Borde jag skämmas över allt det som utvecklingen fört med sig? Välutvecklade manicker har skapats för att förenkla vardagen, men ändå verkar de inte stilla mina bekvämlighetsbehov. Skulle de förfäder som jobbat hårt för att överleva vilda omständigheter anse mig vara bortskämd när mina problem är av helt annan natur än deras? Knappast. Tvärtom. De skulle anse att deras ansträngningar har burit frukt. Det är uppenbart att de skulle vara nöjda över att jag har det bättre ställt än vad de hade haft. På samma sätt skulle jag göra vad som helst för att min dotter inte skulle behöva utstå samma problem som jag haft under mitt liv.

Från kvartersaffären har jag köpt ett färdigt mål med pulverpotatismos och färdigt skivad korv i brun sås. Jag värmer upp min middag i mikrovågsugnen. När jag tänker på mina förfäders kost, är jag nöjd över att min måltid är så näringsrik. Jag minns från historielektionerna att potatisen inte var en viktig del av kosten förrän upptäcktsresandena hämtat den till mitt hemland. Och det var överraskande sent i historien. När jag tittar på innehållsförteckningen till min måltid, förskräcks jag av att min pulverpotatis inte innehåller potatis överhuvudtaget.

När jag smuttar på min macchiato, tänker jag på de beska brygder som mina förfäder njutit av som surrogat till te och kaffe. Det är ingen tvekan om att deras tinkturer var vattnigare och mera illasmakande än nutidens sockerrika modedrycker.

Hur lite inkomster jag än har som arbetslös, har jag inte behövt svälta. Det finns billig mat i butiken. Jag är tillräckligt företagsam att kunna trolla fram en måltid med en minimal budget. Om pengarna inte räcker till finns det matköer för fattiga, men dessa har jag inte behövt söka upp ännu. Mina måltider är dock oftast av dålig kvalitet, eftersom jag föredrar billig färdigmat med gammal sista förbrukningsdag. Dessa värmer jag snabbt upp i mikrovågsugn. Ibland undrar jag vart jag har bråttom, men behovet av snabbt utförda hemsysslor är djupt inrotad. Färska grönsaker är alltför dyra och de mättar inte särskilt bra. Men ibland undrar jag nog vad man förr skulle ha sagt om våra exotiska matvanor, då vi får tag på råvaror från världens alla hörn. Vad skulle de säga om de visste att vår måltid blir uppvärmd på en ynka minut i våra specialugnar? Speciellt då förfädernas magra soppor puttrade i timtal i grytor över öppen eld?

Mina förfäder var inte heller särskilt medvetna om den optimala kostcirkeln som innehåller grönsaker, frukt, spannmål, fett och protein. Likt mig åt de vad som var lättillgängligt men mättande och till ett rimligt pris. De fick vara glada om de överhuvudtaget hade något att äta. Eftersom många av dem dog av undernäring, borde kanske även jag vara orolig för min egen del. Leder de utförliga innehållsförteckningarna på måltidsförpackningarna trots allt till en näringsbrist? Trots att det finns information tillgänglig, väljer jag att ignorera den. Då det öppet deklareras att en produkt är praktiskt taget oätlig, verkar det som om jag övertygas om att den är lämplig att äta!

Nuförtiden är det lättare att få mat på bordet. Även som arbetslös har jag råd med råvaror och livsmedel att trolla fram mat med. Om mina inkomster inte räcker till, har jag också möjligheten att få ett tillskott till mat via hjälporganisationer och kyrkan. Men till skillnad från förr finns det inte tillräckligt med arbete att göra längre. Förr fanns det alltid någon som var villig att betala en minimal slant för arbetsinsatser, men nu finns det helt enkelt inte tillräckligt med arbetsplatser. Visst kan man starta ett litet företag, men inom många branscher behövs övermänskliga insatser för att göra det lönsamt. Förr var det just fråga om övermänskliga insatser när de jobbade för att få sina näringsbehov fyllda.  Med den tanken i bakhuvudet känner jag mig ännu mera skyldig i min arbetslöshet. Är jag helt enkelt för lat för att skapa min egen arbetsplats och stå för mina egna inkomster?

Jag tittar på mitt köksskåps burkar och påsar med exotiska såser och kryddor, som mina förfäder aldrig ens hört talas om. En bit möglig leverkorv åker från kylskåpet i en kartong med bioavfall. Korvens plastförpackning får samsas med en massa annat skräp i blandavfallet.  Att slänga iväg livsmedel är irriterande och jag känner mig skyldig igen. Det är inte bara u-ländernas barn som gärna hade ätit maten, utan även mina egna förfäder. Om mina förfäder hade känt till ens en del av dagens möjligheter att konservera råvaror, hade de kunnat samla och behålla råvaror som näringstillskott allt längre.

Det klara vattnet rinner från kranen och värmer upp mina händer. Det känns skönt, som om jag vilade mina händer i ett tryggt bo, där ingen kyla skadar dem. Jag vrider om kranen och vattnet blir snabbt kallare. Jag fyller mitt glas och dricker det goda, kalla vattnet i stora klunkar. Vatten är något som alltid har funnits i överflöd både åt mig och åt mina förfäder. Kallt eller varmt, sött eller saltigt, klart eller grumligt, forsande eller lugnt vatten har funnits nära till hands. Det har existerat i alla former, både som vätska, is och ånga. Ofta känns det som om jag inte uppskattar vattnet tillräckligt mycket. Nyheterna och TV-programmen påminner ständigt om sådana delar i världen, där vatten är en bristvara. Det blir snabbt en tillgång värt att starta krig för.

Alltsedan jag blev arbetslös har jag sovit dåligt. All logik pekar på att det borde vara tvärtom. När man har ett arbete, följer dess utmaningar med till sängen om kvällarna. När man har ett arbete, har man svårt att hitta rätt tidsfördelning mellan hemsysslor och fritid och därmed blir det mindre tid för sömn. Men för mig var det inte så. Jag sover nu några timmar på natten, vaknar och vakar i några timmar och sover igen. Min sömn är av sämre kvalitet och jag grubblar över de mest triviala saker. Medan jag ännu jobbade, löste jag helt enkelt de triviala problemen istället för att grubbla hur jag skall tackla dem. Det är ingen tvekan om att mina förfäder sov tungt och snarkade högljutt efter att ha jobbat hela dagen. Kanske de inte ens var medvetna om vilka problem de kunde ha, då de inte grubblade på annat än de akuta motgångarna.

Förutom sömnlöshet har jag haft en hel del andra hälsoproblem den senaste tiden. Vissa dagar har min huvudvärk varit så svår att jag inte stigit upp ur sängen överhuvudtaget. Ibland har jag haft en oförklarlig snuva som kan visa på att en överkänslighet eller allergi håller på att utvecklas i mig. Om jag vaknar under natten är det troligtvis för att min stressade mage är så sjuk att jag måste rusa till toaletten.

När symptomen drabbar mig, känns de så totala att jag håller på att stupa under dem. Efteråt stönar jag naturligtvis åt mig själv och mina överdrivna känslor. Med medicin är det lätt att lindra smärtor. Annat var det förr. Mina förfäder dog sällan av hög ålder och alltför ofta av sjuk mage. I kyrkböckerna nämns ibland bröstvärk som dödsorsak. Hur fruktansvärt sjuk kunde bröstkorgen vara när den ledde till döden? Hade de kunnat undvika döden om de hade ätit smärtstillande medel? Naturligtvis inte. Det är uppenbart att bröstvärk var en definition för någon sjukdom som vi idag kallar för något annat. Men i varje fall vill jag lyfta fram mina symptom. Om hundra år kanske man ser att min huvudvärk, snuva och sjuka mage lätt hade kunnat undvikas. Eller att de var symptom på någon sjukdom som borde ha varit alldeles uppenbar.

Jag vet också att om jag gick med mina besvär till en läkare, skulle det inte heller leda till någonting. Antagligen skulle man ordinera någon symptomlindrande medicin och därefter blir jag beordrad att vänta och se hur allt utvecklar sig. Det är uppenbart att mina symptom inte är tecken på en allvarlig sjukdom. Ibland leker jag ändå med tanken att det är fråga om något som skulle hindra mig från att arbeta. Det skulle också vara en godtagbar förklaring till min arbetslöshet.

Inom mig vet jag naturligtvis att mina symptom inte leder till döden. Jag blir inte befriad på länge ännu, för statistiskt sett har jag flera årtionden med aktivt liv kvar ännu. Men vad kommer det livets innehåll att vara? Har jag på allvar förlorat tron på att jag ännu kommer att få arbeta? Eller kommer jag att vara av nytta för någon via något annat än arbete? Hur många av mina förfäder hann uppleva samma onyttiga tillstånd som jag innan de dog? Eller dog de alla av ett livslångt arbete? En djupdykning i förfädernas liv ger svaret.

Tystnaden i min bostad känns tillfredsställande. Stadens buller bedövas effektivt av husets tjocka väggar, som har byggts av byggnadsarbetare såsom mina förfäder. Mina förfäders arbete skyddar mig från omvärldens faror. Tidigare har jag njutit av musik från radion, men under de senaste månaderna har tystnaden varit en bättre vän. Musiken påminner mig om människor som lyckats få sysselsättning, medan tystnaden bedövar saknaden av ett jobb. Jag önskar att det kunde finnas flera platser, där jag är fri från ljud. Speciellt ljud som är skapade av människor. Jag bestämmer mig för att promenera till mitt närbibliotek, som staden av någon orsak har döpt till biblioteket Skuggsidan. Där finns flera intressanta böcker om stadens lokalhistoria. Dem får jag bläddra i under tillfredsställande tystnad.

Nutid

Jag

   HGr-334Ks anmoder

Vad har jag för rätt att klaga på mitt liv? Det finns så mycket som kunde fylla mina dagar, men ändå är det bristen på ett arbete som gör att allt känns meningslöst. Hur kan jag tänka så? Efter alla umbäranden som mina föräldrar, mina farföräldrar, min mormors farfar och alla mina förfäder har fått stå ut med – vad har jag för rätt? Skulle jag ha mera rätt till det om jag inte lärt känna mina förfäder? Om jag vore lyckligt omedveten om hurudana deras liv har varit?

Så många frågor. Mitt liv har varit fyllt av frågor så länge jag kan minnas. Bara en bråkdel av dessa frågor har formats av mina läppar. Hur länge skall jag ännu fråga innan svaren börjar tillfredsställa mig? Även det är en fråga. Om en medelålders kvinna fortsättningsvis frågar, betyder det att hon är dum eller att hon fortfarande är nyfiken på livet? När har jag nått en så hög ålder att frågorna börjar sina? Eller finns de uttömmande svaren kring mitt liv först efter min död? Är det bara mina efterkommande som kan granska mitt liv utan att nya frågor kring mig dyker upp?

Det började med ett litet häfte dit min mor i tiden skrivit sina föräldrars, morföräldrars och farföräldrars födelse- och dödsdatum. På Internet hittade jag en virtuell släktträdstjänst, dit jag lätt byggde upp ett träd med uppgifter om mina förfäder. Efter att jag matat in datumen från häftet såg allt ännu rätt patetiskt och bristfälligt ut. Snart var jag dock inspirerad att leta upp mera uppgifter att skriva in i det virtuella trädet.

Det fanns en hel del uppgifter om mina förfäder på Internet. Sidor från gamla kyrkböcker var skannade och upplagda på nätet. Kyrkböckerna hade i tiden skapats som ett register på vuxna och barn och hur väl dessa utförde sina kyrkliga plikter. Nu var de en guldgruva för släktforskare för de innehöll födelseår, uppgifter om vigsel, barn och dödsår. Det fanns också uppgifter om insamlingar av skatter från medborgare och med dessa filer kunde jag följa vem som flyttat vart.

Jag hittade vaccineringsförteckningar samt uppbådsregister av unga manliga förfäder som gjort armétjänst. Riksarkivets nättjänster berättade vems jordbruk som hade varit de mest produktiva för århundraden sedan. En lista berättade vem som avlidit dag för dag under en kort men dödlig epidemi. En annan lista berättade vem som stupat under ett förödande krig. Jag hittade en förfader bland studentmatriklarna. Fartygs passagerarregister avslöjade förfäder som emigrerat utomlands. En söktjänst för gamla dagstidningar avslöjade brottsfall, köpmäns erbjudanden och födelseannonser. Intressanta namn fanns till och med bland listor på strejkbrytare under en tid då fackföreningar regerade. Ett register på gravar visade allt från vackert graverade gravstenar till höga järnkors med förfäders namn inristade. Dödsdatumen på gravstenarna antyder när lokaltidningen kan innehålla en dödsannons med de anhörigas namn. Det fanns möjligheter att göra fynd i många olika databaser då jag byggde släktträdet.

Visst berättade registren lite om mina förfäder och vad de gjort, men i praktiken blev de ändå inte mycket mera än namn med levnadsår. Vem var de egentligen? Vad annat hade de åstadkommit än en ättelinje som ledde ända fram till mig? Jag märkte att de blev mera intressanta om jag lärde mig mera om den plats eller om den tid som de verkat. Ju mera jag lärde mig om lokalhistorien, desto lättare var det att förstå dem. Via lokalhistoriska arkiv grävde jag fram gruppfotografier över arbetare från lokala storarbetsgivare. Utan namnförteckningar kunde jag dock inte mera än gissa vem i arbetstagargruppen som var min förfader.

Med släktforskningen väckte jag dem till liv igen efter att de hade slumrat i glömskan i århundraden. Ibland undrar jag om någon kommer att finna min historia intressant. Kommer någon att undersöka staden som jag bor i eller den tid jag lever i? Vill någon försöka förstå varför gumman i hennes bästa medelålder förblev arbetslös? Kommer någon att vilja förstå mig på samma sätt som jag vill förstå mina förfäder? Kommer de att anse att min arbetslöshet var mitt eget fel, eller stadens eller den ekonomiska recessionens fel? Kommer de att hitta mitt namn i register på arbetslösa? I databaser över produktklagomål? Förteckningar med besvärliga kunder? I kundregister på den nätbutik som säljer blomfrön? I släktforskningsorganisationens medlemsregister? Kommer de att hitta mitt alias i det diskussionsforum dit jag skrivit surt med färggranna ordval om politikernas oförmåga att åtgärda arbetslösheten? Kommer mitt fotografi att fiskas upp ur blindträfftjänsten?

När jag tittar ut genom fönstret över stadens hustak, förundrar jag mig över hur många av mina förfäder som stannat inom närområdet. Få reste till andra delar av landet där bördigare jord gav möjligheter till säkrare levebröd. Få reste över haven till rika, nyfunna länder. De hade hittat allt de behövde inom det område som omfattar mitt synfält. De hade hittat jord att bruka, skog att fälla, vatten att fiska i och städer att bygga. Vad har jag hittat eller skapat? Vad har jag åstadkommit? En liten lägenhet? Ett barn som jag har fostrat och som nu studerar i ett främmande land? Några keramikkärl som jag format under en hantverkskurs?

En helikopter kretsar över hustaken i stadens centrum. Den ser malplacerad ut. Vem hade trott för hundra år sedan att metallfåglar skulle flyga över våra hus? Att mina förfäder i tiden såg fåglar segla fritt i luften och att de bara kunde drömma om att även de skulle få flyga vart de än ville fara? Stadens gatubelysning har tänts och lamporna ger ifrån sig ett svagt orangefärgat sken. När tusentals orangefärgade ljuskällor samlas mot den mörka horisonten, ser det ut som om staden skulle brinna. Det ser ut som om tusentals arbetslösa själar skulle brinna i helvetet.

En tanke ger mig mycket tröst för tillfället. Om jag har hittat mycket intressant om mina förfäder på Internet, betyder det kanske att man kommer att hitta mycket om mig också. Mina förfäder existerade ju trots allt innan Internet ens var uppfunnet. Sannolikheten är därmed nog stor att även jag kommer att finnas i Internet långt efter min bortgång. Kanske det är ett mått på ett innehållsrikt liv? Att man registreras på något sätt i Internet? Och då räknar jag inte med människors egna inlägg i sociala forum eller deras blogg-texter. De överlever så länge de uppdaterar sina nätprofiler med nya texter och nya bilder.

Förr fick man jobba på helt andra sätt för att överleva. Hur lyckades de? Var de lyckliga? Vad hade de som jag inte har? Frågorna samlas i mitt medvetande. När de surrar i hjärnan som värst, blir jag osäker på om de stannar där eller om de strömmar ut ur min mun. Pratar jag för mig själv? Tystnaden i min ensamma lägenhet är så påtagande att jag ibland överraskar mig själv med att prata med väggarna. Eller talar jag med någon? En fantasivän? Mina döda förfäder? Förväntar jag mig verkligen ett svar av dem?

Nutid

Jag

”Jag ger upp”

Orden ekar inom min skalle som om det inte finns något annat i mitt ordförråd. Allt jag tänker, gör, ser, känner, luktar och hör bygger på en ordlös kamp mot hopplösheten. Det känns som om två viljor inom mig grälar sinsemellan om jag borde ge upp eller fortsätta kämpa. Är det en kamp mellan känslan och förnuftet eller är det helt enkelt fråga om min självbevarelsedrift? Är kampen inbillad eller borde jag bara koncentrera mig på att leva för dagen? Skall jag sluta bry min hjärna med tankar om något är hopplöst eller inte? Under den senaste tiden har jag dock stött på information som oundvikligen har blossat upp alla dessa funderingar.

Fönsterglaset speglar mitt ansikte, men jag undviker att se på mig. Jag försöker också att låta bli att se det smutsiga glaset, för jag har ingen energi att börja tvätta fönster. Min blick vilar på staden utanför mitt rum även om både det smutsiga glaset och den förorenade luften gör stadens silhuett otydlig. Stadens centrum skymtar i horisonten och där glittrar flera torn med nyskapta kontorsutrymmen.

Mittemot mitt fönster har ett åttio år gammalt våningshus just börjat rivas för att ge vika för nyare, högre och modernare byggnader än min stadsdels typiska arkitektur. Det rivna huset har under de senaste åren varit i dåligt skick och är en hälsorisk för dess invånare. Mina tankar går till husets ursprungliga byggnadsarbetare. Resultatet av deras hårda arbete bestod inte för evigt, men deras välförtjänta löner skapade levnadsförutsättningar åt många individer. De små barnen i byggnadsarbetarnas familjer har vuxit upp och kanske de fortfarande lever ett gott liv som vuxna. Förstår de hur mycket de har att tacka sina föräldrar för alla deras insatser?

Med hårt arbete förtjänade våra förfäder sitt uppehälle, och därmed blev mycket möjligt även för deras efterkommande. De fostrade sina barn som fick alla förutsättningar att överleva och att fortsätta släktens utveckling. Det låter som en drömkarriär över århundraden, men just nu känns det som om karriären har nått sitt slut.

Vad skulle mina förfäder säga om flera generationers hårda arbete kommit till ett bittert slut just nu? Då de alla mötte sina motgångar med att arbeta hårdare, hur skulle de ställa sig till min situation? Om ens egna insatser påverkar ens möjligheter att klara sig, är arbete ett sätt att förbättra sina kort. Vad skulle de göra om spelets regler inte fungerade längre? Om arbete inte nyckeln till framgången längre?

Jag tittar med avsmak på min spegelbild i det smutsiga fönsterglaset. Jag ser en misslyckad varelse. Spegelbilden visar inte enbart en medelålders kvinna, vars vuxna dotter har flyttat ut. Ansiktet tillhör en kvinna, som inte har hittat en ny man efter en skilsmässa. En kvinna, vars vänner inte ringer längre och vars hem och hela egendom omfattar två rum i ett våningshus i en anonym stad.

Jag ser ett ansikte med en potatisnäsa, som är ett arv från min mammas sida. Hon i sin tur har fått generna från sin far, för jag har sett fotografier av min morfar Karl med hans breda, runda näsa. Borde jag vara tacksam över arvet? Min näsa är inte vacker, men jag har aldrig haft som mål att vara vacker. Olika arbetssökningskurser har gett mig rådet att försöka hitta de egenskaper som får min ansökan att skilja sig från mängden. Kanske min näsa gör mig annorlunda? Nej. Hur jag än ser på min spegelbild så är min näsa inte en fördel.

Min enda vän är den bleka, surmulna kvinnan i spegelbilden, men hon tycks inte kunna ge mig det jag behöver mest, ett arbete. Enligt samhället är min två år långa arbetslöshet inte mitt eget fel, för mitt land har befunnit sig i en ekonomisk depression under en lång tid redan. Då det inte finns tillräckligt med arbetsplatser för landets medborgare, är det oundvikligt att det blir offer. Samtidigt hyllar samhället dem som med egen kapacitet lyckas i en svår situation. Det finns faktiskt unga, ambitiösa lejon som får ett arbete. Men inte jag.

Då mina förfäder var vana vid hårt arbete, får jag inte samma möjlighet att visa mina klor, för jag lyckas inte med att överhuvudtaget få ett arbete. Min sinnesstämning har varierat mellan frustration och förtvivlan, hopp och besvikelse. Emellanåt har jag hittat ett intressant jobb att söka och då har mitt hopp stigit i höjden. Då har jag alltid blivit övertygad om att alla misslyckanden har skett för att just detta perfekta jobb har väntat på sig. Tills besvikelsen har tagit över igen.

Det är lätt att begrunda alternativen till arbetslöshet. Om och om igen. Jag borde skola om mig. Jag borde starta ett småföretag. Jag borde hitta de rätta kanalerna för att söka ett jobb. Jag borde vara mera aktiv i mitt sökande. Jag borde fundera vad jag verkligen vill av mitt liv och satsa allt på att uppnå just det. Jag borde ge upp för det är då som de bästa möjligheterna dyker upp av sig själva. Jag har noggrant begrundat alla råd och alla alternativ. Jag har till och med försökt med de flesta av dem. Men mest av allt funderar jag på alternativet att ge upp.

Vad betyder det att ge upp? Jag låter bli att söka längre? Jag sitter och väntar på att något annat kommer in i mitt liv, eftersom jag inte tillåter arbete att vara ett alternativ längre? Att ge upp hoppet är att göra något oåterkalleligt. Att ge upp tanken på att få ett arbete betyder i praktiken att jag inte är kapabel att ta emot ett jobb längre. Jag skulle inte kunna ta emot det även om det serverades på ett silverfat. Det är så definitivt att jag är tvungen att om och om igen neka till den frestande tanken att ge upp. Jag skulle inte behöva stå ut med besvikelserna längre. Jag skulle vara fri. Jag skulle inte behöva känna mina förfäders anklagande förflutna längre. Deras uppoffringar skulle inte pressa mitt samvete längre. Mitt liv utan arbete skulle vara lättare att förstå om jag inte söker ett arbete längre. Det enda som behövs vore att jag ger upp.

Den mörka sidan av mig leker med tanken om hur framtidens samhälle skulle se på mig och mitt liv. Vad skulle framtiden skriva om mig i släktträdet? Hon dog ensam och arbetslös i sin lilla bostad? De skulle notera mitt dödsdatum utan att känna mig likt jag antecknar födelse- och dödsdatum för mina förfäder. Om jag skulle dö som medelålders, skulle jag åtminstone väcka frågor i forskarna. Varför dog hon så ung? De som lever till normal ålderdom väcker inga frågor alls. De bara antecknas i släktträdet och ålderdom antecknas kortfattat som dödsorsak. Men nej, jag är verkligen inte redo att dö ännu.

En konstig idé börjar formuleras i mitt huvud samtidigt som jag funderar på att ge upp. Eftersom jag ofta kritiserats för att se på saker alltför svart eller vitt, försöker jag aktivt hitta de gråa alternativen. Varför skulle jag helt sluta upp med att leta efter ett jobb bara för att jag inte satsar hela min själ på att försöka hitta ett arbete? Det gråa området kunde vara att låta alternativa tankar samlas i mig samtidigt som jobbsökandet finns kvar.  Under en längre tid redan har mina grubblerier fört fram vissa tankar.

Gång på gång har jag jämfört mig själv med mina förfäder. Det är uppenbart att de klarade sig bättre än vad jag har gjort. De hittade alltid ett sätt att överleva. Med ett aktivt grepp hittade de möjligheter i allt och de gick vidare utan att grubbla alltför mycket över om deras val var rätt eller fel. Även om de dog unga eller fick stå ut med svårigheter klarade de sig och förde släkten vidare. Till skillnad från jag. Eller är det bara ett antagande om mina förfäder? Vad vet jag egentligen om dem? Var de nöjda med sitt liv när det närmade sig slutet?

Det är så lätt att säga att allt var bättre och lättare förr. Mina föräldrar brukade säga det och jag minns att mina farföräldrar sade det även under min barndom. Ändå vet jag inte något om generationerna innan min morfar och väldigt lite om mina farföräldrar som dog när jag var ung. Det känns profetiskt att min morfar dog samma dag som jag föddes. Det är svårt att med fakta försvara påståendet att allt var bättre förr. Tanken att jag skulle krossa påståendet är fascinerande. Mina förfäders präktighet måste krossas innan jag är redo att ge upp.

Det är därför som jag har börjat med en släktforskning om mina förfäder. När jag lär känna dem, upptäcker jag nya sidor i mig själv. Det är ingen tvekan om att mitt liv känns rikare nu när min bakgrund blir kartlagd. Trots det har mina verkliga problem inte försvunnit någonstans. Vad skulle mina förfäder göra i min situation?

Min blick vilar över staden utanför mitt fönster. Jag hör bara lite av stadens ljud genom det täta fönstret. Trafikens ljud hörs inte med undantag av något alarmfordon bortom broar och tunnlar. Det gråa vädret bleknar stadens färger så att husväggar, balkonger, parker och växter falnar under ett drömlikt skimmer. De flesta människor på gatan långt nedanför mig klär sig grått. Eller har det gråa vädret slukat alla färggranna paraplyer och röda kappor? Det känns som om hela hus har byggts med stora arbetsinsatser men att något ändå fattas. I sista stund har någon beslutat att spara pengar genom att neka färger till husväggarna.

Det till hälften rivna huset mittemot mitt fönster ser olycksbådande ut. Vilka berättelser lämnar det bakom sig och vilka berättelser blev aldrig fullbordade? Vad kommer istället? Den gnagande känslan stiger i takt med att det gråa vädret blir allt intensivare. Kvällsmörkret börjar falla på och allt det gråa blir snart svart.