Avainsana: HGr-334K

Framtiden

HGr-334K

Johans och Helenas och Annas och Christians och Johannas och Henriks och Karls och Gretas och min efterkommande

När han såg sin spegelbild, såg han ett ansikte, som åldrades stund för stund. Det var som i de uråldriga skräckfilmerna, där en människa med evigt liv förlorar sin egenskap och förmultnar på nolltid. HGr-334K åldrades inte på grund av att en förbannelse bröts, utan på grund av en kemisk reaktion. Tårar rann längs hans kinder och åldrade honom märkbart. Ironiskt nog var tårarna våta, men ändå torkade de hans hud till pergamentliknande rynkor. Tårarna innehöll salter på samma sätt som det svett som han alstrat i mängder av när han tillverkade Förfäders Svett. Svettandet hade ändå fått honom att känna sig lättare, medan tårarna gjorde honom allt tyngre inombords.

Gamla berättelser hade sagt att gråtandet gör själen lättare, men för HGr-334K kändes det tvärtom. Så mycket hade skett under en kort tid, och gråtandet var helt tydligt en oväntad kemisk reaktion av det. Det som hade skett var både positivt och negativt, och det började kännas som om han behövde en stund för att smälta det. Allt det övermäktiga fick honom att gråta lite till. Han snyftade som ett litet barn trots att han hade slutat med det för 60 år sedan, när hans uppfostrare hade tillrättavisat honom. De hade sagt att gråtandet och snyftandet gjorde kroppen svag och mottaglig för bakterier och virus. Det var viktigt för både honom och de andra överlevandena att vara medvetna om den stora farsoten, som hade dödat nära och kära. De hade nekat sig själva sörjandet, för det kunde minska på deras motståndskraft.

HGr-334K återvände till glasampullerna och kokkärlen, som han packade i behållare. Dessa ställdes på varandra i större lådor för att transporteras till återvinningscentralen. Där förstörde maskiner dem eller återvann dem till nymaterial. Konditionscykeln var redan inpackad och väntade vid dörren. HGr-334K snyftade till, då han tittade på motionsredskapet. Han hade blivit nära bekant med konditionscykeln under den tid, som den hjälpt honom att alstra litervis med svett. Projektet var nu slut och det fanns ingen återvändo.

Nederlaget var bittert, för orsaken till det var förödande. Förfäders Svett hade orsakat något så fruktansvärt att hans ånger aldrig skulle bli helt tillfredsställd. Det han hade gjort kunde inte förlåtas. Även om det som hänt inte hade varit medvetet eller ens förutsebart. Det enda han kunde göra var att begrava sitt projekt och försöka ge en förklaring åt sina överordnade. Han hade ingen annan råd än att lämna över sitt öde åt dem och hoppas på att de hittade en lösning.

När HGr-334K hade rest till sin anmoder Gretas ungdom, hade han plötsligt upptäckt att han ”landat” i en sovande människas medvetande. I själva verket var det en fantastisk slump att han inte tidigare hade besökt en sovande förfäder, för sovandet var ju en avsevärd del av förfädernas dygnsrytm. Nu hade det dock skett och resultatet var grymt.

Först hade erfarenheten varit klaustrofobisk. I Gretas medvetande hade han sett sig falla mot ett oändligt botten och även om det hade varit en mardröm, kändes den lika verklig som förfädernas vakna minnesbilder. Fallet var lika obehagligt som om han själv hade fallit mot ett oändligt djup. Det hade känts som om han sög i sig själv hela Gretas undermedvetande på ett sätt som han inte hade upplevt under sina tidigare tidsresor. I själva verket hade det känts som om han under det skrämmande fallet hade fysiskt tömt hennes minnen och medvetanden för ett ögonblick. När han besökte hennes dröm eller mardröm, besökte han en annan verklighet än hennes egen verklighet. Det hade medfört ett obehag som han omedelbart hade känt att hade förödande följder.

När det skrämmande fallet upplevdes av både honom och Greta samtidigt, hade han instinktivt och av självbevarelsedrift signalerat åt henne att vakna. Till sin överraskning märkte han att hon reagerade på hans befallelse. Hon hade vaknat, då hennes undermedvetande hade tvingat henne att vakna. Samtidigt hade hennes hjärna dock på sätt och vis startats om på ett sätt som HGr-334K inte hade upplevt tidigare. Hennes minne hade tömts på samma sätt som när man vaknar från en ond dröm utan att riktigt minnas det. Men nu, när han var ansvarig för uppvaknandet och hjärnans undermedvetande, var känslan annorlunda. Även om Greta var nöjd över att hon hade vaknat, kände HGr-334K att hennes hjärnas omstart inte var helt som den borde vara. Och det var hans tidsresa till hennes sömn som var orsaken till det. Det syntes som om Greta inte skadats av hans besök i henne, men HGr-334K visste tyvärr bättre.

HGr-334K hade via biografier av sin släktforskande anmoder, Gretas dotter, upptäckt en skrämmande detalj ur Gretas senare liv. Som åldring hade Greta lidit av Alzheimer, en minnessjukdom, och HGr-334K var övertygad om att han omedvetet hade planterat sjukdomen i Greta. Under tidsresan till Gretas minne hade han råkat besöka henne under en mardröm, och i det skedet hade fröet till sjukdomen såtts. Under Gretas hela vuxna liv hade sjukdomen vilat i henne, och den hade börjat urarta sig först under ålderdomen. Trots den långa inkubationstiden var HGr-334K ansvarig för minnessjukdomen via minnesresan. Det var han övertygad om.

Han skulle aldrig kunna förlåta sig själv för att han var ansvarig för en så hemsk sjukdom. Han skulle aldrig kunna ta risken att göra samma misstag igen under en liknande tidsresa. Även om det gick att förädla Förfäders Svett så mycket att det inte ens var möjligt att göra tidsresor till en sovande förfader, skulle HGr-334K inte göra flera tidsresor. Det var otänkbart att han skulle utsätta sin förfader för en liknande fara igen. Tidsresandets nyttor skulle inte balansera dessa risker.

Till hans lättnad hade släktträdet inte avslöjat Alzheimer som dödsorsak för andra förfäder. Den minnessjukdom, som han hade lämnat efter sig, hade inte varit en ärftlig sjukdom. Det lättade hans sinne så mycket att han fick tårar i ögonen igen. HGr-334K önskade ändå att han aldrig hade gett sig in på dessa vanvettiga experiment.

Genast efter den förödande tidsresan hade HGr-334K besökt sina föräldrar igen. Det var andra gången på en kort tid, och han hade varit orolig över att de skulle vara irriterade på honom. Första gången hade de gjort en tidsresa med honom och bekräftat synupplevelserna som identiska med hans. Samtidigt hade de haft trevliga diskussioner, vilket hade gett dem alla en trevlig efterkänsla. De hade knutit ett band sinsemellan, som de inte hade vetat att existerade. De hade njutit av varandras sällskap på ett sätt som endast gamla släktband hade gjort i det förflutna.

Till HGr-334Ks lättnad hade hans föräldrar tagit emot honom med öppna armar även under det andra besöket. De hade inte visat några tecken på att de skulle vara besvikna på honom ens när han hade berättat om det stora bakslaget. De hade stött honom på ett sätt som han inte var beredd på, men i sitt totala nederlag tog han emot allt de hade att ge honom. Och det kändes tröstande, en känsla som han hade upplevt bara under sina tidsresor. De hade påpekat att det inte gick att entydigt påvisa att hans tidsresa var ansvarig för Gretas Alzheimer. HGr-334K förstod sina föräldrars försvar, men själv ansåg han att det inte gick att entydigt påvisa att hans tidsresa var oskyldig till Gretas Alzheimer. Tills det gick att bevisa det motsatta, var han skyldig. Men hans föräldrars ord hade gett tröst, vilket han aldrig hade trott att skulle kännas viktig eller ens värma honom.

Han kände tårarna välla upp inom honom igen. Han tyckte inte synd om sig själv, och han var inte orolig för att han skulle bli arbetslös. Han kände bara bitterhet över att hans ambitioner hade fört honom till detta nederlag och till ett ansvar över en annan människas hälsa. Han kände sorg över Greta och hennes anhöriga. Men han kände också en stor tröst och värme från sina föräldrar, och det var en unik känsla. När alla känslor samlades inom honom, kunde han bara gråta. Salta tårar, som påminde om saltig svett. Förfäders Svett.

Han hajade till. Kunde det vara möjligt? Var salterna i tårar bättre katalysatorer för tidsresande än vad svettens salter var? Han svalde en snyftning och försökte tänka logiskt. Visst var det möjligt. Men trots detta ville han inte undersöka saken närmare. Det var alltför farligt att använda de egna förfäderna som försöksdjur i nya tidsresor. Det var alltför riskfyllt även om han kanske kunde rätta till den förödelse som han redan hade skapat. Han slog snabbt bort den önsketanken. Man hade ännu inte hittat ett botemedel mot Alzheimer. Och även om man hade ett medel, skulle han inte kunna transportera den tillbaka i tiden för att bota en förfader.

Han förstod dock att han höll på att förhindra hans efterträdare att använda sig av hans upptäckter. Hans uppdragsgivare hade inte befallt honom att göra sig av med experimenten, vilket han nu gjorde. Borde han trots allt låta lådorna stå kvar ännu? Innerst inne visste HGr-334K att han inte fick göra det som han nu gjorde, och att han borde låta laboratoriet stå orört. Men ifall hans efterträdare skulle följa upp hans upptäckter med tårar istället för svett, betydde det att nya råvaror måste hittas någonstans.

HGr-334K tittade på sin konditionscykel. Den hade hjälpt honom att alstra svett, men vad skulle alstra tårar? Hans eget känsloutbrott hade öppnat portarna till en hel del tårar, men känslor kom inte på beställning. Utom om man lade ett ämne i ögonen som irriterade dem. Och var tårarna från ett kemiskt ämne likadana som tårarna från en känslostorm? Allt det var frågor som han inte skulle befatta sig med längre. Allt verkade peka på att den moderna människan måste lära sig att lösa upp sina förstenade känslor för att kunna gå vidare i utvecklingen. Framtiden var beroende av deras kapacitet att känna sig rörda eller inte.

När han såg sig själv i laboratoriets spegel, kände han avsky. Även det var en känsla, och dess existens var positiv även om den var nedbrytande. Han var en mördare. Han var inte en fånig nummerserie, som var ofelbar. HGr-334K var en nummerserie, som hade gjort ett dödligt misstag även om han borde ha varit kall och beräknande exakt i sina ageranden. Han ville inte vara ett signum längre, utan han ville bära ett namn, som visade vad han var. Han ville ha en ständig påminnelse om det utdragna mord, som han hade begått.

Spegelbilden visade hans fuktiga 76-åriga panna och han förstod att laboratoriets ventilation var fortfarande i olag. Med en gång förstod han vilket stigma och vilket kors han ville bära. Hans namn skulle påminna om hans misslyckande, Förfäders Svett. Svett var på nylatin perspiration och det var hans val.

Ur HGr-334Ks aska och svett steg Perspiro upp.

När Perspiro väl slutade gråta, skulle han samla ihop de erfarenheter som han fått av förfäderna under sina få tidsresor. Han visste inte vad han skulle göra med dem ännu. Det skulle inte bli nya liknande reseupplevelser än dem han redan hade fått av Johan, Helena, Anna, Christian, Johanna, Henrik och Greta. Med de existerande pusselbitarna skulle han kunna hitta mycket matnyttigt ännu. Nu hade han i varje fall fått något helt nytt. Sina egna föräldrar. En framtid.

Framtiden

HGr-334K

Johans och Helenas och Annas och Christians och Johannas och Henriks och Karls och min efterkommande

Den slanka, bleka mannen sträckte på sina ben och styvheten lättade. Han kände sig betydligt äldre än sina 73 år, en man i sina bästa år. Arbetet hade tyngt HGr-334K och han började vara redo för lite ledighet. Annars skulle han inte orka med ytterligare lika många år som han redan hade förbrukat. I så fall skulle den moderna vetenskapen och näringsrekommendationernas löften om ett långt liv inte stämma. Hans levnadsstil skulle inte hjälpa i strävan efter ett långt, rikt liv. Hans liv kunde till och med bli lika kort som hans förfäders genomsnittsliv hade varit. All utveckling och allt, som hans ätt hade uppnått under århundradens lopp, skulle gå till spillo. Om han inte förvaltade sitt liv till fullo.

De hade kommit så oerhört långt under århundradena trots att krig, svält och fattigdom hade bromsat deras utveckling. Människan hade uppnått så mycket även om den stora farsoten hade gallrat dem med hård hand. Eller kanske just därför. Efter kriget mot bakterien hade mänskligheten fått möjligheten att verkligen begrunda vad som var viktigt. Man hade fått välja i vilken riktning man ville utvecklas. En nyhet hade varit namngivandet.

När människorna hade börjat uppskatta opersonlig inställning till allt, hade människornas namn blivit mera informativa och praktiska. Identiteten hade blivit mera teknisk än personlig, vilket människors förnamn hade varit i årtusenden, då föräldrarna valt namn åt sina barn. HGr var en kod för vilken släkt han tillhörde och vilken stad han bodde i. 334K hänvisade till den månad och det år som han var född samt till vilket register det hade matats mera uppgifter om honom. Hans namn var alltså samtidigt ett sorts personsignum.

HGr-334K log för sig själv. När man hade beslutat att övergå till ett namnsystem enligt dessa koder, hade man samtidigt tagit ett steg tillbaka till det forna namngivandet enligt patronymikon. Förr berättade släktnamnet vilken fars son eller vilken fars dotter personen ifråga var. Namnen hade varit mera informativa förr och det hade man velat återgå till. Det hade blivit möjligt, då allt byggdes upp från början igen efter den stora farsoten.

HGr-334K blickade över det omfattande virtuella släktträdet som hans anmoder hade skapat långt innan den stora farsoten. Hon hade intresserat sig för släktforskning under en längre tid av arbetslöshet, och resultatet av hennes utredningar fanns upptecknade på Internet.  HGr-334K hade kompletterat forskningarna med det som han med modern sökteknik hade hittat i de virtuella informationsnätverken. Han hade också fyllt i information om hennes efterkommande ända fram till honom själv. Han hade även uppdaterat uppgifterna om anmodern själv. Märkvärdigt nog hade hon inte antecknat stora händelser ur hennes eget liv i släktträdet.

Som medelålders hade hans anmoder plötsligt emigrerat till ett avlägset land. Även om han inte visste det med säkerhet, anade HGr-334K att orsaken var hennes arbetslöshet. Hon hade rest långt för att hitta sysselsättning och lycka, precis som vissa av deras förfäder hade gjort århundraden tidigare. Hon hade lyckats med det, för i det nya landet jobbade hon i över ett decennium i en liten stads kvartersbutik. När hon blev pensionär, flyttade hon tillbaka till sitt hemland och där bodde hon ända till sin död. Enligt flyttningslängderna levde hon under sina sista år i samma hus, där hon bott innan hon flyttat till det nya landet. Hennes önskan hade varit att bli begravd i samma grav som hennes farfars farfars mor Johanna. HGr-334K hade faktiskt hittat hennes gravsten på kyrkogården invid massgravplatsen, som skapats efter den stora farsoten.

En tid efter hans anmoders död hade den genetiska släktforskningen gått framåt med stormsteg. HGr-334K kunde nu efteråt bekräfta en del av de antaganden som hade gjorts om vissa släktband. En hög framkomst av en viss DNA-kedja i ett visst område kunde ge hänvisningar om varifrån en viss släktgren hade kommit. Det gick också att spåra okända pappor med hjälp av genetiska prov.

HGr-334K hade besökt minnet av den förfader, som hade befruktat Johanna med en son. Johanna hade anmält sin sons fader som okänd och namnet hade inte avslöjats i HGr-334Ks anmoders släktforskning heller. Med Förfäders Svett hade HGr-334K besökt Johannas tillfälliga partners minne och Henrik hade därmed avslöjats. Genom att ytterligare gräva i olika informationsdatabaser hade HGr-334K gjort ytterligare upptäckter om Henrik. Det hade visat sig att Henrik hade emigrerat till ett avlägset land omedelbart efter att han hade befruktat Johanna. Henrik hade levt ett långt och intressant liv i det nya landet.

I samband med denna information hade HGr-334K stött på en märkvärdig slump. Henrik hade bosatt sig i en liten stad, som livnärde sig på skogsbruk i det nya landet. Han hade gift sig och fått fem barn, varav alla fick barn och släkten hade stannat i århundraden på samma ort i det nya landet. Där hade de levt ända tills den stora farsoten hade ödelagt hela staden. Genkartorna påvisade att släkten verkligen hade haft inflytelse över området under en lång tid. Det konstiga var att HGr-334Ks släktforskande anmoder som medelålders hade rest till precis samma stad som Henrik hade flyttat till århundraden tidigare.

Inga anteckningar påvisade att hans anmoder skulle ha känt till släktbandet till Henrik. Under hennes tid var den genetiska forskningen inte så väl utvecklad ännu. Hon hade knappast kunnat få kännedom om saken via den tekniken. Hade hon varit synsk? Hade hon anat sig fram till sanningen om Johannas och Henriks gemensamma barn? HGr-334K var övertygad om att han inte skulle få veta sanningen kring den fantastiska slumpen.

En annan konstig slump gällde den lilla kvartersbutiken i det nya landet, där HGr-334Ks släktforskande anmoder jobbade ända fram till pensionsåldern. Butiken ägdes av en man som var Henriks efterkommande och han hade tillsammans med sin nya arbetstagare skött butiken i tio år. De hade bott i samma fastighet, där butikens utrymmen hade funnits. HGr-334K rynkade på näsan över det konstiga sammanträffandet. Visst måste hon väl ha vetat att hennes arbetsgivare var hennes avlägsna, obekräftade släkting? Efter hans död hade butiken lagts ned och HGr-334Ks anmoder hade flyttat tillbaka till det land, varifrån hon hade kommit. Varför hade hon aldrig uppdaterat släktuppgifterna i det virtuella trädet? Varför hade hon inte gjort några anteckningar om sitt liv i det nya landet? Hade hennes dotter någonsin besökt henne i det nya landet?

HGr-334K måste acceptera att alla frågor inte skulle bli besvarade. Han visste också att han inte skulle få svar genom att besöka sina förfäders genetiska minne. Deras upplevelser under det vuxna livet hade nämligen inte registrerats i minnesbanken. Det genetiska minnet omfattade bara minnen från tiden innan den efterkommande hade fötts. Eftersom hans släktforskande anmoder hade fött sin dotter i relativt ung ålder, berättade anmoderns minne enbart om hennes barndom, ungdom och studietid. Det var också möjligt att besöka hennes upplevelser tillsammans med den unga, trevliga man, som hon gift sig med.

Trots att hans släktforskande anmoders minne skulle erbjuda upplevelser begränsade till enbart hennes ungdom, hadee han ändå gärna besökt hennes tankar. Det fanns också en möjlighet att han i något arkivs innehållsregister skulle hitta hennes dagbok, ifall hon hade skrivit ner sina tankar i en sådan. Han var övertygad om att hon hade lämnat efter sig något viktigt som var ämnat åt honom eller någon annan efterkommande. Hans instinkt sade att det fanns något som gjorde henne viktig. Det måste finnas mera än förstaintrycket av hennes liv i det sparade släktträdet. Det behövde inte vara ren information, utan det kunde lika gärna vara en beskrivning av hennes upplevda känslor.

Varför skulle HGr-334K vara intresserad av en sedan länge död anmoders känslor? Då det överhuvudtaget inte var modernt att behandla känslor, varför skulle han vara intresserad av en avlägsen släktings känslor? Hans intuition sade dock att inställningen till känslor möjligen borde förnyas. Det var möjligt att de hade varit onödigt åsidosatta sedan den stora farsoten. Borde mänskligheten behandla känslor på ett nytt sätt? Hade de varit inlåsta i ett onödigt tryggt utrymme efter farsoten? Varför ville ingen undersöka känslors betydelse längre?   Chocken av kära anhörigas död under farsoten behövde väl inte frysa känslor längre?

I årtionden hade de levt goda liv utan närhet av varandra och utan kärlek och vänner. HGr-334K var medveten om att ett liv utan känslor hade varit otänkbart under den tid som hans förfäder hade levt. Under hans egen tid hade det dock varit en förutsättning för att deras saknad av döda anhöriga inte skulle skada dem. Hans förfäder skulle säkert ha kallat honom förstenad, men själv trivdes han med tanken att han var harmonisk.

När han somnade in på kvällen saknade han inte sällskap i sin bädd. Han hade sig själv. När han vaknade på morgonen var han full av energi utan att han behövde fundera vem han kunde dela energin med. Han visste att avsaknaden av kärlek och en efterlängtad partner hade för århundraden sedan gjort människan deprimerad och rotlös. De hade känt sig otillräckliga utan att riktigt veta på vilket sätt kärleken skulle förbättra deras liv. Redan innan den stora farsoten hade allt flera människor accepterat tanken att ett singelliv inte behöver vara otillräckligt. Ett liv utan kärlek behöver inte vara olyckligt. Tanken hade blivit allt mera omfattande och människan hade blivit mera härdad. De hade dock inte varit tillräckligt hårda för att klara av den stora farsoten, när den svämmade över dem alla.

HGr-334K kände sig illa till mods. Resorna till det förflutna hade verkligen rört upp gamla instinkter, vars existens han inte ens vetat om. Tydligen hade de vilat inom honom hela tiden. Naturligtvis visste han att historien innehöll många berättelser där känslor var inblandade. Han visste att de hade existerat på samma sätt som människan visste att det en gång hade funnits dinosaurier på jorden. Var det farligt att gräva fram känslor igen? Var det farligt att gräva fram utdöda dinosaurier? Eller behövde de grävas fram bara därför att livet inte erbjöd andra utmaningar längre?

Om allting hade blivit för lätt, var man tvungen att hitta huvudbry med konstgjorda medel? Människans evolution hade lett dem till en punkt, då näring fanns åt alla, alla hade sysselsättning, alla var friska, det rådde fred och alla var välmående. Det fanns inte buller längre och frisk luft hade ersatt lukter. Det fanns inga meningsskiljaktigheter eller konflikter längre. All teknik och innovation låg på en så hög nivå att mänskligheten hade en strålande framtid. Alla frågor höll på att bli besvarade.

Priset var att vardagen började bli rutinartad. Om allt var grått, sterilt och diplomatiskt, fanns det då en risk att mänskligheten började leta efter farliga utmaningar igen? Ingen verkade för tillfället ha ett behov av att skapa konst eller kultur. Det verkade som om allas behov av självförverkligande var bedövat, men kanske det var bra. Brister i möjligheterna att förverkliga sig själv retade dem inte längre på samma sätt som förr. Det var dock ett känt faktum att källan till historiens alla stordåd, karisma och eldsjälar låg i brinnande passion. Kanske mänskligheten äntligen var redo att försöka tygla riskerna kring känslor igen?

Plötsligt slogs han av en skrämmande tanke. Han förstod med en gång att han måste ta kontakt med sin mor och far. Innan dess kunde han inte vara säker på att Förfäders Svett fungerade. De var hans släktingar och de hade tillgång till samma genetiska minne i sina hjärnor som han hade i sin hjärna. Han måste förmå dem att besöka samma minnesfragment som han för att kunna jämföra upplevelsen. Om deras upplevelse var annorlunda än hans, betydde det att Förfäders Svett inte skapade vetenskapligt felfria minnessyner. HGr-334K var orolig för att minnena kryddades av åskådarens eget liv och egna upplevelser så att synerna inte var objektivt lika för alla som var involverade. Det i sin tur kunde lamslå uppdragsgivarnas intresse för uppfinningen. Han måste verifiera att det minne som lagrades i generna var lika för alla.

Endast hans föräldrar kunde hjälpa honom med den saken. HGr-334K kände sig illa till mods.  Han hade inte träffat sina föräldrar sedan flera år tillbaka och ingen av dem hade känt något behov av det heller. Nu måste det ske och det skulle bli en pinsam stämning. Det skulle bli en tillställning, som ingen ville uppleva, men inom familjen kunde man inte neka deltagandet heller. Alla visste att det inte skulle bli en likadan uppsluppen familjefest som släktingar brukade uppleva sinsemellan århundraden tidigare. Han skulle bli tvungen att personligen vara i kontakt med det förflutna, föräldrarna, istället för att bara objektivt betrakta dem via det genetiska minnet. Det skulle bli svårt.

HGr-334K mindes sin förfader Johan som hade levt i skogsbrynet och livnärt sig med svedjebruk. Han mindes också sin förfader Henrik, som hade rest till ett nytt land för att leva på skogsbruk. Henrik hade nått framgångar genom att gå tillbaka i utvecklingen för att använda sig av en gammal sysselsättning i en ny miljö. Tankar och uppgifter som upplevdes som gammalmodiga kunde alltså vara nyckeln till nya framgångar. Hjulet blir åter uppfunnet och cirkeln sluts om och om igen. Utvecklingen går inte bara framåt, utan är ett kretslopp, där man emellanåt är tvungen att ta steg bakåt för att åter nå en utgångspunkt.

En stark déjà-vu-upplevelse övermannade honom när hans tankar återvände till förfädernas erfarenheter. Hade de alla emellanåt sökt hjälp av sina förfäder och av historien för att hitta en väg framåt? HGr-334K var inte överraskad av upplevelsen. Han hade redan gjort åtskilliga resor till förfädernas minne med hjälp av Förfäders Svett, så det var mera än naturligt att han drog med sig erfarenheter till sin egen tid. Människor hade under historiens lopp känt déjà-vu-upplevelser och ofta kombinerat dem med upplevelser från ett tidigare liv eller drömmar. Kanske de rentav kom från framtiden? Hade HGr-334K lämnat efter sig spår i sina förfäder, då han hade besökt deras minnen och upplevelser? Tolkades dessa spår som tidigare upplevda känslor?

Det började snurra i hans huvud. Betydde det verkligen att han kunde lämna spår i sina förfäders undermedvetande under ett besök hos dem? Om det var så, betydde det att även HGr-334Ks egna efterkommande besökte hans upplevelser just nu med hjälp av hans uppfinning? Lämnade även de ett spår efter sig? Vad skulle det spåret i så fall vara? Hade hans efterkommande rentav försökt leda honom i rätt riktning i letandet efter Förfäders Svett? På det sättet skulle de i så fall få möjligheten att utveckla en bättre version av uppfinningen senare. HGr-334K avslog snabbt tanken. Hans besök i det förflutna var som att titta på en film med näthinnan som biografduk. Det fanns ingen möjlighet att ändra på filmens innehåll bara genom att titta på den.

Ibland lekte han dock med tanken att han kunde föra med sig tröst eller råd åt sin förfader. När HGr-334K nästa gång befann sig i sin förfaders minne eller tankar, skulle han försöka viska något i förfaderns undermedvetande. Han ville hoppas att det han sade förankrade sig på något sätt. Det budskap han hade skulle kanske hjälpa honom eller henne att klara sig bättre i livet. HGr-334K skulle försöka leverera en erfarenhet åt sina förfäder istället för att bara ta emot deras erfarenheter som deras efterkommande.

Han skulle viska i sin favoritförfaders eller sin mest intressanta anmoders öra:

”Du är viktig”.

Framtiden

HGr-334K

Johans och Helenas och Annas och Christians och Johannas och Karls och min efterkommande

HGr-334K tittade genom fönstret på människorna som gick i likadana kläder i samma takt på gatan. Ingen sprang, men alla promenerade en smula stelt, som om ingen hade bråttom. En handikappad person gled framåt sittande i en magnetisk rullstol. Synen var en uppfriskande avvikelse från den förutsägbara rytmen. Fastän alla var olika på varierande sätt, hade alla samma värde, för ingen behövde längre kämpa om de resurser som fanns. Alla fick näring via de syntetiska pillren och alla fick vilken hjälp de än behövde. Ingen tyckte sig behöva något mera än andra. Då inga pengar och inget ekonomiskt mått värderade tjänster och varor, fanns ingen ojämlikhet längre. Istället för pengar fanns värdetransaktioner, som egentligen inte betydde något i praktiken. Eftersom alla kunde använda så mycket värde som de behövde, behövde ingen kämpa för det som de ville ha. Tiderna hade förändrats enormt sedan halta Johannas tid.

Halta Johannas genetiska minne hade varit intressant och HGr-334K hade gjort ett antal resor till hennes upplevelser. Speciellt intresserad var han förstås av att resa till de sista månaderna som hon hade att erbjuda i den genetiska kedjan. Det var stunden då hennes oäkta son befruktades och nio månader framöver tills han föddes. Det var den stund då den genetiska minneskedjan fortsatte med babyns bidrag. Under den stunden som Johannas son befruktades, kunde HGr-334K få en ledtråd till vem Johannas sons far var. Hittills hade han inte velat resa till babyns fars och farföräldrars genetiska minne, där svaret skulle finnas. Det kändes för enkelt att göra den tidsresan istället för att långsamt leta sig fram i mysteriet via utstakade ledtrådar.

Släktforskningarna som baserade sig på skrifter och uppladdade dokument i virtuella nätverk var beroende av berättad andrahandsinformation. Släktforskningen som HGr-334Ks anmoder hade gjort för många generationer sedan, hade utförts på basen av uppgifter i kyrkböcker. Släktforskning med hjälp av genetiska prov var vid den tiden ännu bara i barnskorna. Därför hade släktforskarna fått finna sig i att förfäders namn inte kom i dagen, då kyrkböckerna meddelade att fadern till oäkta barn var okänd. Men med de genetiska möjligheterna kunde hela släktträd dock skrivas om, och det hade lett till kontroversiella situationer. Vissa släktforskare hade till och med börjat göra parallellträd. De upprätthöll ett träd som baserade sig på skrifter och invaggade uppfattningar och ett träd som baserade sig på genetiska, kalla fakta.

HGr-334K var överraskad över hur felfritt hans eget släktträd var. Hans tidsresor till enskilda förfäders minnen hade inte ännu medfört överraskningar. Upptäckterna var hittills identiska med det han förväntade sig utgående från den släktforskning som han hade till hands. Det betydde att den i kyrkböckerna anmälda fadern verkligen alltid var fader till det barn som fötts i hans ättelinje. Det betydde också att barnen i HGr-334Ks ättelinje även var biologiska barn och inte enbart fosterbarn. Fosterbarnens föräldrar var egentligen andra än de som uppfostrat barnet och de hade även annorlunda gener än ättelinjen hade.

Fönsterglaset speglade HGr-334K och han såg sitt ansikte blandat med konturerna från den moderna, rena staden. Hur fantastiskt långt deras ätt hade nått! Om de forna generationerna bara hade vetat vilka svårigheter mänskligheten skulle bli tvungen att klara av efter dem! Hur skulle de ha ställt sig till tanken att ättelinjen trots alla svårigheter faktiskt överlevde i framtiden? Då bara var hundrade människa överlevde den stora farsoten, betydde det att någon speciellt härdad egenskap fanns i deras släkt? Forskningarna efter epidemin hade inte avslöjat varför vissa hade överlevt sjukdomen, medan de flesta andra hade stupat.

Hade de helt enkelt bara beslutat sig för att inte ge upp, när de stötte på motgångar? HGr-334K tänkte på alla de gånger som han sagt inom sig ”jag ger upp”. Han tittade på ampullen med Förfäders Svett, som han utvecklat först efter många misslyckade försök.  Han tänkte på alla de sätt som hans forskargrupp hade försökt tackla möjligheterna att göra tidsresande. Hur många gånger hade de frustrerat sagt att de kanske borde ge upp? Även om frustration inte var en modern egenskap eller sinnesstämning längre.

Betydde det att varje gång man sade ”jag ger upp” och ändå fortsatte med att försöka, att man i själva verket samlade styrka? Att man byggde upp ännu mera krafter för att målmedvetet nå ett önskvärt resultat? Om man gav upp försöken med ett sätt att sköta ärendet, öppnades då nya möjligheter med andra medel? De sagda orden ”jag ger upp” registreras lätt av utomstående även om man inte menar det. Huvudsaken är väl ändå om man avser att fortsätta försöka med andra medel eller inte?

Vad betydde det då egentligen om man verkligen menar att man ger upp? Att man begår självmord? HGr-334K hade inte sett några tecken på att någon av hans förfäder skulle ha begått självmord. Å andra sidan var det en sådan tabu århundraden tidigare att man inte ens noterade det som en dödsorsak i kyrkböckerna. Han tänkte på de ofta använda orden ”så länge det finns liv finns det hopp”. Alla försökte skapa ett meningsfullt innehåll i sitt liv. Fastän en väg mötte en återvändsgränd, fanns det andra vägar att välja, där man inte behövde ge upp. HGr-334Ks förfäder verkade alltid ha strävat till att hitta en ny väg i sina liv då de möttes av svåra motgångar. Kanske det var nyckeln till en stark ättelinje?

Johan hade skapat nya barn, fastän skogen hade visat sig vara för hård för hans små barn. Anna hade hittat en ny bonde till make efter att hennes första make hade stupat i ett krig. Christian hade flyttat till ett järnbruk då det inte längre fanns tillräckligt med åkrar att börda. Johanna hade flyttat till en stad för att leva ensam, då livet i en fiskeby var för outhärdligt för en halt gammalpiga. Vad mera skulle HGr-334K hitta?

Ju mera HGr-334K gjorde resor i tiden och ju djupare han dök in i förfädernas liv, desto mera upptäckte han felaktigheter i den släktforskning, som hans anmoder hade gjort. Det var helt naturligt, eftersom hon hade haft enbart historiska skrifter till hjälp i sin forskning. Istället hade HGr-334K forskningsobjektet självt som ursprungskälla. Skrifter var ofta svåra att tolka och ibland innehöll de rentav felaktigheter. Vissa slutsatser var gjorda på felaktiga uppgifter i släktträdet och det kunde leda till fel i flera olika grenar. Det var rena rama turen att HGr-334Ks förfäder hade varit biologiskt korrekta och inte resultat av snedsprång eller fosterbarn.

Gjorde det någon skillnad om en upplevd sanning visade sig vara fel? Hur skulle man ställa sig till ett älskat barn som fostrats av en familj, om det visade sig att barnet biologiskt inte hörde till familjen? Även om barnet blivit en skaplig medborgare? Det skulle bli utmanande för HGr-334Ks generation att rätta till de släktträd, som var upplagda på fel grunder. De skulle istället bli tvungna att leta fram de rätta, biologiska ättelinjerna från det genetiska minnet. Det var dock svårare för de generationer som den uppdagade sanningen berörde, om den kom fram. Hur tacklade de sanningen? Om de levande barnen fick veta att föräldrarna inte var deras och om de levande föräldrarna fick veta att deras barn inte var deras eget barn?

Det var sannerligen inte bara HGr-334Ks släktforskande anmoder som ibland hade gjort fel slutsatser om förfäderna. Även han själv hade märkt att han ibland gjorde feltolkningar under sina tidsresor. När han såg och hörde något som hans släktingar eller vänner ville säga åt honom när han ”var” i sin förfader, var det inte alltid den absoluta sanningen. Släktingar och vänner kunde ljuga. Deras ansiktsutryck var ibland ett visuellt skådespel, som berättade en annan sanning än den som historien berättade. Även HGr-334K själv märkte ibland att han inte var ärlig. Fastän han kände att hans mungipor log glatt, när han ”var” sin förfader, kände han ibland en fruktansvärd ensamhet inom sig. Dessa falska upplevelser, när han besökte sin förfaders inre, var lika felaktiga som när en släktforskare tolkade falska skrifter.

HGr-334K var övertygad om att uppdagade sanningar inte var något större problem. Någon kanske förlorade sin tro eller bröt med sin familj, men livet gick vidare, och man gav inte upp för den skull. Förr var barnen nöjda över att någon ordnade föda åt dem, oberoende om de var släkt eller utomstående. Överlevnad var viktigast. Men kanske det var den stora farsoten som spökade i HGr-334Ks sinnen, om han tänkte så? Efter den stora dödligheten hade de överlevande fått klara sig utan släkt och familj. Det hade för en lång tid framöver stämplat deras tankar. Familjerna och släktbanden hade onekligen haft en annan betydelse under tiden innan mördarbakterien slagit till.

När HGr-334K hade besökt halta Johannas upplevelser och minnen innan hennes son hade fötts, hade han känt en intensiv ensamhet. När hon hade flyttat från sina föräldrars hem och fiskebyn till staden, hade det känts som om hon hade raserat sina föräldrars förväntningar. Hon skulle inte sköta om dem när de blev gamla, även om alla i hennes närkrets hade tänkt att det var hennes öde. Ingen av dem hade dock känt den ensamhet som hon hade känt, då hennes halta fot gjorde det omöjligt att skapa vänskapsband. Hon hade till och med blivit utsatt för glåpord. Det som slutgiltigt hade fått henne att fatta beslutet var förlusten av hennes enda vän, då hennes lillasyster drunknade. Familjen hade förstått att livet faktiskt kunde vara lättare för henne i staden, där hon kunde vara sig själv. Alla hade naturligtvis ändå varit oroliga för hur hon skulle klara sig praktiskt och ekonomiskt.

Halta Johannas arbete på badhuset måste ha varit en fullträff. Visserligen måste det ha varit tungt att som halt tvätta människor under långa arbetsdagar, men kanske det bara motiverade henne ännu mera. Om hon kände sig utomstående och om hon var en ensamvarg, måste arbetet ha fungerat som en bra balans. Om hon hade dåligt självförtroende för att hon var halt, måste hennes intima förhållanden ha känts som en fantastisk prestation. För att inte tala om födseln av hennes barn!

HGr-334K kände sig som en pervers voyeur, men han kunde inte motstå frestelsen att resa till Johannas stund, då hon låg med sin man. HGr-334K måste få psykiskt känna det som hon kände just då, för det måste ha varit något alldeles unikt. Att mot alla odds uppnå något som man upplevt som omöjligt! Dessutom visste HGr-334K inte särskilt mycket om kärlek och samlevnad. Kanske Johanna inte hade något emot att han tog emot hennes lärdomar på den fronten? Hela hans generation hade förlorat de erfarenheterna. Vem som helst skulle gärna dela med sig av sina upplevelser om någon visade intresse för ens liv. Johanna var knappast ett undantag. Hon hade knappast någonsin kunnat förutse att hon skulle bli en förebild för någon flera århundraden efter att hon dött!

Plötsligt insåg HGr-334K en störande tanke. Om han reste till Johannas medvetande när hon låg med en man, betydde det att han på sätt och vis själv låg med mannen. Det var ju alldeles fel. Varför hade tanken inte stört honom omedelbart då han funderat på det? Nej. Det måste finnas andra sätt att lära sig av halta Johannas självförtroende. HGr-334K var inte beredd på sexuella resor i det förflutna. Det skulle vara alltför svettigt. De virtuella upplevelserna var bättre.

 

Framtiden

HGr-334K

Johans och Helenas och Annas och Christians och Karls och min efterkommande

HGr-334Ks känslor rusade genom århundraden av förfäders svett och han kämpade för att snabbt komma tillbaka till sin egen tid. Paniken bubblade inom honom redan och han kippade efter andan som en fisk på torrt land. Samtidigt kändes det som om han höll andan under vatten, och att han med all viljekraft måste undvika att andas in det syre som inte fanns.

Han slog upp ögonen och på bråkdelen av en sekund förstod han att han var i sitt laboratorium igen. Instinktivt började han slicka sin vänstra överhand samtidigt som han grimaserade av smärta. Den brännande smärtan lindrades av hans våta tunga, som varken kände smaken av blod eller av saltigt svett. När han tittade på sin hand, såg han inga brännskador även om han ville skrika ut sin smärta.

Den här gången hade han varken sett eller hört det förflutna lika klart som han hade känt det fysiska förflutna. Förfäders Svett hade serverat HGr-334K en upplevelse via förfadern Christian, som jobbat vid en masugn under sina ungkarlsår. Under upplevelseögonblicket hade järnsmälta stänkt på hans oskyddade hand. Den fruktansvärda smärtan hade strålat så intensivt att den hade känts århundraden senare.

HGr-334 svor för sig själv. Det började kännas som om hans resor till det förflutna förde med sig den ena smärtan efter den andra. Han mindes fortfarande med avsmak graviditeten och alla smärtor i samband med födseln, när han hade bekantat sig med Helenas liv. Hennes smärtor hade dock inte kommit oförväntade såsom Christians plötsliga olycka.

När HGr-334K för en stund sedan tittat på ”sin” eller snarare Christians hand, hade den varit skrovlig och hård. Han hade haft svettiga fåror i pannan trots att han hade varit yngre än HGr-334K var nu. Händerna var inte en arbetares verktyg längre. HGr-334Ks händer var små och lena. Han kände sig mindre värdig än de hårt arbetande förfäderna, som han besökte med hjälp av Förfäders Svett.

Medan han instinktivt masserade sin hand, tänkte han att smärtan inte tar slut med döden. Många svårt skadade och döende tänker ofta förtröstansfullt att den eviga vilan hämtar med sig frid. Smärtan går dock över till nya individer och tar aldrig slut. Tanken var tröstlös, och lyckligtvis stämde den inte. HGr-334Ks resa till det smärtsamma förflutna var ett undantag.

HGr-334K tänkte tillbaka på sin oro över att besöken i det förflutna skulle hämta med sig något oönskat till hans tid. Det fanns rikligt med lukter, smärtor, bakterier och sjukdomar som helt enkelt inte fick komma över gränsen. HGr-334K visste att hans uppdragsgivare inte skulle tolerera ens en minimal risk att det kunde hända. Och om hans nervceller kände en fysisk impuls från det förflutna så gick det inte att utesluta att en minimal bakterie kunde göra en tidsresa heller.

HGr-334K tänkte med fruktan på mänsklighetens historia och på allt det fruktansvärda som människan hade lämnat bakom sig med tiden. Fanns det verkligen något skäl att gå tillbaka till allt det? Han tänkte på fattigdom och krig, på svält och tortyr samt på förtryck och katastrofer. Han tänkte på två världskrig och på det tredje som inte var ett krig mellan folkslag utan mellan människa och bakterie.

När jorden blev överbefolkad, levde människor tätt och i de fattiga delarna av världen levde människorna bland smuts och avfall. Samtidigt utnyttjades jordens miljöresurser i allt högre grad och planeten klarade helt enkelt inte av trycket från människan längre. Forskarna hade länge med fasa väntat på att jorden skulle skapa ett naturligt motdrag för att decimera människornas antal. Aldrig hade de väntat sig så kraftfyllda händelser. Man hade till och med väntat sig att överpopulationen skulle sköta sig själv som ett krig mellan människor. Det skulle bli en kamp om de knappa resurser som befolkningen behövde.  Men naturen var snabbare.

En ny, dödlig bakterie drabbade människan när befolkningsmängden översteg 12 miljarder och den svepte över planeten med en fruktansvärd snabbhet. Ett botemedel och en vaccination uppfanns först när katastrofen hade dödat nästan dem alla. Endast var hundrade överlevde. När farsoten var över, var inget sig likt längre.

Alla överlevande hade förlorat nära och kära. De överlevande var för svaga för att gräva gravar och hela planeten översköljdes av en äcklande lukt från människolik som antingen ruttnade eller brändes. Under det årtionde som följde, utvecklade de överlevande en speciell antipati mot lukter. Minnet av förfäderna både luktade, smakade och kändes äcklande. Det ledde till att man omedelbart efter farsoten slutade tänka på den smutsiga historien. Först en generation senare var man åter redo att tala om människans historia innan det tredje världskriget. Först flera årtionden efter farsoten var slaget mot bakterien psykiskt vunnet.

De försökte bedöva de smärtsamma förlusterna av familjemedlemmar, släktingar, barn, syskon, makar och föräldrar genom att utplåna minnet av dem. Förlusterna var så enorma att ingen verkade kapabel att minnas dem. Istället härdade mänskligheten sig för att kunna se framåt. De bedövade känslorna gjorde dem till uttryckslösa zombier, och det var det enda som höll smärtan borta. När inget var sig likt längre, skapade de överlevande en framtid utan att känna bördor från det förflutna.

Planetens överlevande hundra miljoner människor hade efter sjukdomen en unik möjlighet att skapa ett samhälle från början. Det fanns inga landsgränser som begränsade folkslag och det fanns inga religioner som förklarade det skedda. Det fanns inga ekonomiska system som gjorde vissa individer rika och vissa fattiga. Alla överlevande var plötsligt jämlika och när de förstod detta ofattbara, var det lätt att skapa system som förstärkte det.  Till människornas förfogande fanns alla uppfinningar från det förflutna som hjälpte dem med det målet. När alla verktyg och filosofier i tiden hade skapats, hade jämlikhet fortfarande varit en utopi, men inte längre.

De överlevande upptäckte att stora energibolag hade hemlighållit upptäckten av kärnfusion. Den tekniken möjliggjorde nästan gratis och obegränsad energitillgång utan att det blev farliga biprodukter av det. De energibolag som gjort stora vinster på utnyttjandet av begränsade naturtillgångar hade tagit över upptäckten. De hade förstört alla hänvisningar till kärnfusion. Detaljerna kring den upptäcktes dock åter när de ansvariga för hemlighållandet hade dött i farsoten.

På samma sätt hade en enorm livsmedelskoncern hemlighållit upptäckten av ett syntetiskt protein. Det proteinet skulle med en gång ha omintetgjort deras livsmedelsproduktion om upptäckten blivit offentlig.  Det konstgjorda proteinet var så lätt att skapa att koncernen samtidigt hade upptäckt även syntetiska vitaminer samt andra byggstenar som människokroppen behövde. Upptäckten hade varit för bra för att vara sann. Bolaget hade låst in formlerna i ett kassaskåp som öppnats först efter att farsoten hade eliminerat dess väktare. Först då hade proteinet tagits i bruk och människans kropp hade snabbt anpassat sig till de nya näringsintagen.

Den moderna människans näringsbehov fylldes av ett piller. Det innehöll alla de ämnen som man behövde för att fungera optimalt. Med tiden hade människans magsäck minskat, men kroppen var lika stark som förut och livslängden hade ökat markant. Människan behövde inte fysisk motion i samma mängd som tidigare, för kroppen behövde inte längre bränna onödiga kalorier. Dessutom hade luftens syrehalt ökat så fort befolkningsmängden hade decimerats. Det i sin tur hade förbättrat människokroppens förmåga att ta upp syre.

HGr-334K kände på sig att han snart behövde sin egen lilla stund för avkoppling. Alla moderna människor använde några timmar av dagen sittande i lotusställning med tankarna avkopplade. Det var inte samma sak som att sova, men det var ett sätt att vila under och efter arbetsdagen. Med yoga i absolut tystnad övergick tankarna från de begränsande behoven till gränslöst självförverkligande. Tankarna fick flöda fritt i processer som var fyllda av kreativitet och upprymdhet.

Den moderna människan behövde inte visuell stimulans från tv-program och reklam. Trots det fanns tredimensionella TV-program för dem som ville delta i programupplevelser som anonyma åskådare. Man behövde inte hitta kreativa hobbyer för att känna sig avkopplad och idérik. Man behövde inte mångfaldiga gourmet-upplevelser för att stimulera smaklökarna. Man behövde inte resa fysiskt för att uppleva främmande kulturer. Sport krävdes inte längre för att hjärnan och kroppen skulle hållas frisk och vital. Då de tidigare generationerna hade behövt allt det för att uppleva stimulans och avkoppling, glädje och samhörighet, kunde man nu koncentrera sig på annat. Det räckte för den moderna människan att man kopplade av med hjälp av yoga.

Människan fick alltså värme och energi samt obegränsad tillgång till information via öppna datanätverk. Då man dessutom hade garanterad näring varje dag, var det lätt att skapa ett nytt samhälle byggt på nya grunder. Ingen behövde kämpa om knappa resurser längre och allas energi gick åt att skapa likvärdig välfärd åt varandra. Alla ville arbeta och göra något nyttigt, för människan hade lärt sig av sitt vilda förflutna. Naturens läxa hade varit hård men nödvändig. Samtidigt som naturen långsamt tog över mänsklighetens ruiner, fick de överlevande en välfärd som de gärna ville förvalta väl. Och luften blev snabbt lättare att andas.

HGr-334K tittade på sin spegelbild i fönstret. Utanför fönsterrutan glittrade stadens ljus. De flesta hade återvänt från sina uppgifter hem till sina ensamma, trygga bostäder. Natten smög på och mot den mörka fönsterbakgrunden avtecknades hans ansiktsdrag speciellt väl. Han var nöjd över att han blivit påmind om mänsklighetens mörkare historieskeden. Det var så lätt att glorifiera de äldre generationernas enkla liv, men dessa individer hade varit enbart små spelpjäser. De hade varit komponenter i ett stort och grymt spel, som var det samhälle de hade levt i. Även om HGr-334K bekantade sig med enbart individer från det förflutna, fanns det en risk för att det vilda samhället skulle tränga sig på honom. Det förflutna kunde till och med hota allt det som den senare historien hade åstadkommit.

Han lyfte skålen med Förfäders Svett och undrade om han borde spola den till fördärvet. Det kändes dock alltför dramatiskt för det var ju skrattretande lätt att vid behov skapa ny svett. Svetten var också bara en katalysator, eftersom det egentliga farliga fanns inom varje individ. Det okända fanns gömt i varje människas genetiska minne. Det var förmodligen inte en tickande bomb längre om man inte aktivt försökte gräva i det förflutna.

Samtidigt kände HGr-334K sig lite sorgsen över att han inte borde titta tillbaka i sina förfäders liv, och han visste också varför det kändes så. Innan farsoten hade förfäderna upplevt mycket sådant intressant som de senare generationerna aktivt hade nekat sig själva. Med tiden hade dessa upplevelser och känslor till och med glömts bort. Alla hade ändå vetat att de fanns undangömda som minnen i de moderna människornas undermedvetande och i den skrivna historien. De var känslor som utan tvekan skulle ha medfört stora upplevelser och härlig samhörighet bland moderna människor som inte hade annat i sina liv. Det skulle de dock inte veta om, eftersom de inte begrundade förlusten av sina känslor. De var lyckligt omedvetna om vad de kunde ha.

Under sina resor i det genetiska minnet hade HGr-334K upplevt många speciella syner och härligt äckliga lukter från det förflutna. Han hade hört fantastiska ljud från sedan länge utdöda. Allt var lite exotiskt och spännande och mycket obehagligt, men en sak var mera skrämmande än de andra. Mötet med känslor av alla tänkbara slag gjorde HGr-334K rentav rädd. Han visste att det fanns en orsak till att hans förfäder bedövat dessa känslor efter farsoten. Att möta dessa erfarenheter igen kunde rentav vara farligt även om han inte visste på vilket sätt de kunde skada honom. Eftersom de var så okända och eftersom det moderna samhället inte kunde beskriva dem, visste han inte hur han skulle tackla dem. Han bara kände dem när de sköljde över honom under resorna i förfädernas minne. Men han kunde kanske slå dem åt sidan för att istället behandla dem senare med bättre utrustning och bättre förberedelser.

Efter krig och motgångar brukar människor ofta drabbas av en eufori som urartas i en vild lyckokänsla och storartade kärleksförhållanden. De har en optimism, som inte minskas av några omgivande ruiner i det som de just klarat sig ur. Trots att de förlorat familjemedlemmar är framtidstron stor. Efter den stora farsoten var situationen dock annorlunda. Kanske förlusterna var så totala att de trubbade av människorna så totalt att de inte orkade glädja sig över framtiden längre. Kanske de inte orkade tro på kärleken längre. Kanske de inte hade krafter att bygga upp nya familjer längre. Kanske de inte stod ut med tanken att de hade överlevt farsoten till skillnad från de flesta andra. Kanske de kände en sådan solidaritet till de få andra överlevandena att de bara stoiskt beundrade varandra. De bara satt i samma båt utan större behov av att fira sin lycka.

De hundra miljoner överlevande hade bosatt sig på olika håll i världen, i skyddade städer. Naturligtvis hade vissa individer begett sig iväg till vildmarken för att leva som enstöringar, men de flesta hade sökt skydd nära varandra. Städerna var i kontakt med varandra via informationsnätverk och världen var en gemensam plats trots att många levde långt ifrån varandra. Städerna rengjordes från smuts och lukter och alla var mån om varandras välfärd. Allas arbete hade som mål att medföra välstånd åt varandra, för ingen behövde längre arbeta för att förtjäna sitt levebröd. Alla fick sina syntetiska proteinpiller utan att behöva betala för dem. Alla fick bo i en lägenhet utan att behöva förtjäna pengar för att betala den. Alla kunde använda stadens transportmedel utan att det kostade dem något. Ingen behövde längre det ekonomiska system, som hindrat det gemensamma välståndet innan farsoten. Arbete hade en helt annan betydelse än innan det förödande världskriget mot mördarbakterien.

Trots att alla var måna om att fungera för varandras bästa, ville man ändå undvika varandra. Ingen ville längre vara beroende av familj, släktingar eller vänner för att man inte skulle behöva lida om man förlorade dem. Man ville helst vara mån om sin integritet och vara en anonym, funktionell del av samhället. Genom att agera rätt, diplomatiskt och enligt andras förväntan, ville alla betraktas som komponenter i ett kollektiv.

Med tiden slutade man med att skapa robotar, för de liknade människor. Man nöjde sig med att skapa funktionella maskiner, som gjorde likadana sysslor som de människoliknande robotarna tidigare hade gjort. Maskinerna inte bara byggde utan de skapade även byggnadsmaterial och – verktyg. De åkte upp och ned på skenor i byggprojekt, vilket människoliknande robotar inte skulle ha kunnat göra. De städer, dit de 100 miljoner överlevandena hade fördelats, innehöll maskiner av alla storlekar och skepnader. Alla andra orter, som människor skapat innan farsoten, höll på att falla i ruiner.

De jobb som människorna gjorde var oftast upprätthållande och övervakande. Man kollade att maskinerna fungerade och man utvecklade dem att fungera bättre. Man funderade på nya sätt att förverkliga människornas behov. Om det var möjligt, skapade man maskiner som skulle fylla dessa funktioner. HGr-334K log för sig själv, då han tänkte på robotarnas utveckling. Först hade människor skapat robotar som effektiva avbilder av sig själva. Sedan hade människorna börjat likna sina robotar i all deras stela, mekaniska och känslolösa handlingsförmåga. Följande utvecklingsskede hade naturligtvis varit att skapa robotar som inte liknade människor. Vad kunde vara nästa skede? Att robotarna skapade människor?

HGr-334K visste att någonstans inom honom fanns uråldriga behov av romantik, kärlek, sex, samhörighet, familjegemenskap, vänskap, drifter och fortplantning. Världshistorien var fylld av berättelser om stora dåd och händelser med dessa känslor som grund. Även alla andra individer verkade veta att dessa känslor fanns någonstans, men ingen tycktes vilja eller kunna gräva fram dessa behov. Känslorna var helt enkelt gammalmodiga och ingen behövde dem till något. Alla visste att de medförde svåra smärtor när de förvandlades till förluster. Den förnuftiga moderna individen undvek smärtor hellre än utsatte sig för dem. Alltsedan farsoten hade människan visat att man klarade sig väl utan att behöva utsätta sig för dessa smärtor. Fortplantningen skedde tryggt i laboratorier och det behövdes inte några känslor för att den skulle lyckas. Alla var nöjda med sina förmågor och egenskaper att skapa ett bättre liv åt varandra. Man skulle alltid främst tänka på andra individer i den gemenskapen.

Även om han var nöjd med sitt rutinartade liv med ett vardagligt arbete, var HGr-334K trots allt lite orolig. Tänk om hans behov av att skapa Förfäders Svett och möjligheter att göra tidsresor via det genetiska minnet inte bara var ett professionellt behov? Tänk om hans arbete inte hämtade med sig mera välfärd åt hans grannar och stadens andra medborgare? Tänk om han upptäckte via sina förfäder att han trots allt inte var lycklig med sitt liv? Varför var han intresserad av sin lycka? Betydde hans tankar om lycka och undangömda känslor att det fanns något i hans liv som han saknade? Betydde tankar kring lycka att han saknade lycka? Skulle han våga besöka även andra förfäders tankar trots att varningsklockorna klingade?

Framtiden

HGr-334K

Annas och Helenas och Johans och Karls och min efterkommande

HGr-334K tittade bort från den virtuella skärmen. Den sammanfattade alla uppgifter som han hade samlat ihop om sina förfäder.  Varje gång han upptäckte något nytt om dem, kändes luften i laboratoriet tung. Den optimerade ventilationen hjälpte inte. Han kändes sig obehaglig till mods. Innan HGr-334K gjorde en resa till en speciell förfaders genetiska minne ville han veta så mycket som möjligt om vad han hade att vänta. Den virtuella skärmen vimlade av information om släktträd, gamla fotografier och historiesammandrag från den aktuella hemtrakten. Där fanns länkar till olika sidor med tilläggsinformation i den senaste versionen av Internet.

Mest nytta hade HGr-334K av sin anmoder som hade gjort en grundlig släktutredning för över hundra år sedan.  Den hade hon publicerat i dåvarande Internet för allmänt bruk. Med hjälp av den utredningen visste HGr-334K precis vilken del i släktledet och vilken del i det genetiska minnet han ville ha tillgång till. När han ville ”se” livet och omgivningen med sin förfaders ögon under ett visst årtal, letade han från trädet den förfader som varit ung under det året. Sedan valde HGr-334K att navigera till just den förfaderns minne i den genetiska samlingen. Därefter behövde han bara hitta just den fasen i förfaderns liv och minnet var klart för uppladdning och beskådning.

En gång hade synbilderna från uppladdningen varit helt mörka. Trots detta kändes det som om det genetiska minnet producerade ljud, dofter och känslor från förfaderns ögonblick. Känslan hade varit både rofylld och ängslig samtidigt. Först hade HGr-334K varit övertygad om att han tagit över en minnesbild från en sovande förfader som drömde. Efter flera försök med samma förfader under olika tider, var det visuella alltjämt svart. Med en gång hade HGr-334K insett förklaringen. Förfadern ifråga hade varit blind! Det hade inte framkommit ur släktutredningen och HGr-334K uppdaterade den, men utan källhänvisning.

De lagrade minnesfragmenten var alltså mycket mera än bara visuella bilder som i en stumfilm.  Minnet innehöll ljudfragment, känslor, lukter, smärtor och välbehag samt mycket annat. Allt det framträdde ännu tydligare när det visuella inte fungerade. När allt detta överfördes i HGr-334K, kände han ett sorts obehag som inte gick att definiera. Förutom att han duschades av själva minnesfragmentets känslor, samlade upplevelsen även egna känslor i HGr-334K. När de olika känslorna blandades, kändes de som en dubbel börda. När en förfaders obehag överfördes till HGr-334K, orsakade det ytterligare ett annat obehag i honom. Förutom att en förfader hade fått tackla sin blindhet, fick HGr-334K även tackla sitt eget medlidande som kunskapen om blindheten orsakade.

Förutom de visuella fragment med tidsbilder som HGr-334K sökte, fick han veta mycket annat också. Hans förfäders hemliga känslor, detaljerade åkommor och tunga arbetsbördor fick en helt ny dimension. De inte bara avslöjades, utan HGr-334K fick rentav känna dem själv. Om förlusten av ett barn krossade en mors hjärta, kände HGr-334K smärtan i sitt eget hjärta via minnesbilden.

Emellanåt kände han sig förvirrad. Vem var han egentligen? Dessa tankar var ett tecken på att han besökt alltför många förfäders medvetanden under en alltför kort tid. Deras tankar och minnen började blanda sig med hans egna upplevelser och erfarenheter. Ibland var HGr-334K inte riktigt säker på om en tanke eller en minnesbild var hans egen längre, eller om den lånad av en förfader. Han funderade om det fanns en risk för att hans personlighet skulle bli kluven. Höll han rentav på att bli schizofren? Borde han anlita en psykiater i utvecklandet av Förfäders Svett? Om han öppnade porten till förfädernas minne, kunde det bli ett överflöd av minnen? Något som människans hjärna inte ensam klarade av utan att det blev farliga konsekvenser av det? HGr-334K lovade sig själv att han måste vara försiktig. Han måste försöka att objektivt känna igen riskerna för annars skulle Förfäders Svett inte ha en kommersiell framtid.

HGr-334K tittade ut genom fönstret mot den rena, glänsande staden. Det var inte ofta han kände obehagliga lukter eller trevliga dofter varken ute i staden eller inne i bostäderna. Alla miljöproblem såsom avgaser, damm, smuts, mögel, förmultning, os från matberedning, arbetarnas svett och slagg från byggprojekt var effektivt minimerade. Syntetiska dofter hade ersatt dofter från blommor. Även näringspillren hade fått tillsatsämnen med syntetisk smak enligt just de upplevelser man ville ha. Det kändes underligt att uppleva minnenas historiska dofter, som tyvärr oftast var illaluktande. Han var övertygad om att när urbaniseringen börjat för hundratals år sedan, hade stadsbornas tillfälliga besök på landsbygden känts lika. De var minnen från en tid som stadsborna hade lämnat bakom sig. Även nutidens svett luktade och klibbade otrevligt, men åtminstone tills vidare var det nödvändigt för honom att alstra den.

Upptäckten av de historiska känslorna gjorde HGr-334K obehaglig till mods. Eftersom hans upptäcktsfärd var ett sätt att testa Förfäders Svetts användbarhet, var upptäckten inte enbart positiv. Gamla, undertryckta känslor och lukter hade effektivt minimerats i det moderna, rena samhället. Många skulle inte klara av att hantera sådana historiska fenomen ur förfädernas bakgrund. Människans kropp var inte längre utrustad att ta emot sådana impulser och sådana problem som inte var aktuella längre. HGr-334Ks uppdragsgivare skulle inte bli glada eftersom Förfäders Svett därmed inte skulle bli tillgängligt åt alla. Ämnet och tidsresandet skulle bli begränsat åt bara vissa personer och det i sin tur skulle påverka dess nytta för samhället. Men kanske det skulle finnas en lösning till den utmaningen också. Kanske man kunde ta ett annat preparat i samband med Förfäders Svett, vilket minimerade eller rentav bedövade alla ljud-, doft- och känsloupplevelser. Synupplevelserna skulle kanske bli en simpel, trygg filmupplevelse trots allt.

Små detaljer i vardagsupplevelserna gav ledtrådar till historiska mysterier. En blick eller en känsla gav svar på frågor som släkten grubblat på i århundraden. Varför lämnade en viss faster landet? Hennes brors tårfyllda, skamfyllda minne avslöjade att han smittat den man som hon älskat med en dödlig sjukdom. Hur hade en viss förfader överlevt en förödande stadsbrand? Ett minnesfragment visade att han under eldsvådan simmat i en flod, som strömmade genom stadskärnan.  Vad hade de äldsta förfäderna ätit? Vem hade skapat det flera hundra år gamla smycket med färggranna men värdelösa stenar, som HGr-334K hade sett i sin barndom? Hade förfadern Johan haft en tvillingbror som dog vid födseln eller inte? Allt detta var frågor som blev besvarade när HGr-334K blev åskådare i förfädernas liv.

HGr-334K visste nu varför hans farfars farbror aldrig gift sig och varför han inte hade haft möjligheten att bo i närheten av sina släktingar längre. Om han hade levt bara några årtionden senare hade allt varit möjligt för honom. Den dåvarande tiden hade dock inte varit mogen för farfars farbrors livsstil. HGr-334K visste också att med hjälp av farfars farbrors finansiella medel hade hela ätten överlevt i en tid fylld av ekonomiska kriser. Allt detta hade HGr-334K sett via sin farfars fars och farfars minne, eftersom han inte hade tillgång till farfars farbrors egna genetiska minne.

Den genetiska minnessamlingen var fylld av små detaljer. HGr-334K hade sett sina anmoder Annas skamfyllda beslut strax innan hon i sitt andra gifte födde HGr-334Ks förfader. Annas nya make jobbade på den närliggande herrgården och Anna gjorde ibland kökssysslor i den pompösa byggnaden. En dag hade gårdens värdinna önskat sig goda hallon till dessert. I det ögonblicket hade Anna avslöjat att traktens finaste hallon fanns i närheten av den stuga, där hon bott som barn. Från och med den stunden skickade herrgården alltid sitt folk till hallonsnåret för att samla in den bästa skörden. Det betydde att Annas släktingar blev utan sina näringstillskott och möjligheter till tilläggsförtjänster. Det hade blivit en total brytning mellan Anna och hennes släktingar, som fortfarande bodde i närheten av hallonen. Den skammen fick hon bära resten av livet.

Under äldre tider hade familjens tryck och moralsyn betytt mycket mera än nu. HGr-334K tänkte på sin egen familj. Han förundrade sig över hur synen på släktband hade utvecklats med tiden till den som han hade. När samhället för flera årtionden sedan började utvecklas mot anonymitet och effektivitet, hade familjens roll snabbt minskat. Då samhället hade börjat hylla beslut som var fria från känslomässiga hinder, hade allt snabbt förändrats. Föräldrarnas roll blev att skapa nya barn och fostra de små medborgarna under deras första år. Rätt snabbt överläts barnen dock till specialskolor och andra fostringsanstalter så att föräldrarna effektivt skulle få fortsätta jobba. Barnafödseln hade minskat drastiskt, eftersom det inte fanns rum för särskilt många flera människor på planeten. Det fanns inte tillräckligt med sysselsättning åt alla medborgare heller.  Då en persons arbetsinsats skulle vara så effektiv som möjligt, hade mera ansvar flyttats till individerna. Samtidigt frodades instruktioner för att insatserna skulle utnyttjas på ett optimalt lönsamt sätt.

HGr-334K kände sig lyckosam över att han fått en plats i samhället.  Han hade naturligtvis inga syskon, eftersom ett barn var tillräckligt för de flesta. Hans föräldrar, som han inte hade sett på fem år, hade goda positioner i samhällets kugghjul. Samhället tog väl hand om honom. Han var övertygad om att utvecklandet av Förfäders Svett skulle vara hans sätt att i gengäld bli av nytta för samhället. Om han misslyckades med sin uppgift, skulle samhället nog hitta en ny position åt honom. Han var lycklig över att samhället skapade frisk luft att andas och tillräckligt med näring för att kroppen skulle fungera effektivt. HGr-334Ks hälsa var i toppform och om han mot förmodan blev sjuk, skulle samhällets hälsoexperter snabbt bota honom. Allt fungerade väl och det var nyckeln till lycka.

HGr-334K skulle leva långt över hundra år. Det betydde att de färska generationerna i hans släktträd drog allt längre ut på tidscyklarna jämfört med hundratals år tidigare, då alla dött relativt unga. Om det tidigare fanns tre generationer på ett århundrade, räckte det nuförtiden med en enda generation. Och nuförtiden var familjemedlemmarna färre jämfört med tidigare, då en kvinna kunde föda upp till tio barn eller flera.

HGr-334K tittade ut genom fönstret igen mot den prydliga och systematiskt uppbyggda staden. Den var ren och trafiken fungerade väl. Även om naturen och klimatet kunde vara utmanande, såg samhället till att temperaturen och omständigheterna var idealiska inomhus. Var och ens arbetsutrymme skulle också ha rätt temperatur. Medborgarnas känslolösa ageranden gjorde att konflikter saknades helt och de kunde alla känna sig trygga.

Varför kände han då obehag, då han upplevde historien och all den misär som mänskligheten hade utvecklats ifrån? Då han såg att allt det obehagliga hade lämnats bakom dem? Kvar fanns endast den rofyllda stabilitet som alla en gång hade drömt om. Var det enbart historien som gjorde honom obehaglig till mods? Eller blev han påmind om något gott i det förflutna som hade försvunnit under evolutionen? Hade någon rentav gjort felbedömningar i det förflutna då de aktivt velat uppnå det som HGr-334K och alla andra medborgare hade nu? En sådan påminnelse vore definitivt skadlig för utvecklandet av Förfäders Svett. Beslutsfattarna kunde rentav förbjuda användandet av det genetiska minnet. Risken var för stor att ämnet inte strävade till sådan stabilitet som det borde göra. Beslutsfattarna var måna om att ingen tänkte kritiskt och att alla följde utstakade regler till punkt och pricka. De bestämde om medborgarnas välbefinnande och var och en litade på att eliten ville deras bästa.

Det värsta som skulle hända var att han på något sätt hämtade med sig en redan utdöd sjukdom från det förflutna. Hans besök i det genetiska minnet kunde kanske göra det och HGr-334K rös av tanken. Om Förfäders Svett ansågs vara orsaken till en dödlig sjukdom, skulle det inte bara förbjudas utan det skulle också bli en enorm ansvarsutredning. HGr-334K visste att den moderna människan var friskare än förr, men man var också mycket mera ömtålig. Då kroppens immunitet mot befintliga sjukdomar var stark, betydde det då att en överraskande bakterieflora var övermäktig?

HGr-334K mindes sin anmoder Annas obehag gentemot prästens motstridiga predikan. Man måste hylla måttlighet och motarbeta girighet. Om man lade ifrån sig alla egna ambitioner och istället underkastade sig främmande viljor, betydde det att man hyllade gränser och måttlighet. Om man strävade efter mera, eller ville utveckla sig, var man girig. Borde HGr-334K låta bli att sträva efter en perfekt lösning på tidsresandet och Förfäders Svett? Blev den moderna människan föremål för något farligt eller ondskefullt om man tog aktiv kontakt med det förflutna via det genetiska minnet? Om människan skulle ha behållit sin måttlighet och inte tillåtit en överpopulation, hade den forna katastrofen kunnat undvikas?

Efter att samhället hade minimerat känsloladdningar, hade alla naturligtvis blivit mera harmoniska. Samtidigt skapade avvikande känslostormar svåra psykiska symptom i dem som inte kunde tygla sina känslor. För det fanns alltid rebelliska rötägg som inte underkastade sig regler. Att hantera oväntade situationer hade blivit allt svårare för människorna under de senaste tiderna. Om kroppens motståndskraft var lägre i psykiskt utmanande situationer, hur skulle den klara av fysiska motgångar? Om HGr-334K kände en obehaglig lukt i det förgångna, fanns det en risk att den följde med till framtiden? Till en tid vars individer aldrig ens hade känt den lukten tidigare?

HGr-334K var övertygad om att han hade massvis av tester att sköta ännu innan han kunde presentera Förfäders Svett åt sina uppdragsgivare.

Framtiden

   HGr-334K

   Min och Johans och Helenas och Karls efterkommande

Han flaxade med armarna som för att simma bort från det pinsamma genetiska minnet. Han tyckte sig höra ett nyfött barns skrik. Han förstod att det var det första ljudet som hans anmoder, Helenas dotter, hade tilldelat världen. Efter århundraden hade HGr-334K fått höra en historisk människas ljud långt efter dennes död. Det var som om en död människas röst hade spelats upp i ett sparat radioprogram. Han hade hört barnskriket via sin anmoder Helenas genetiska minne. Detta betydde att det var det sista av Helenas erfarenheter som låg lagrade i de efterkommandes hjärnor. Det berodde naturligtvis inte på att Helena skulle ha dött vid förlossningen, tvärtom. Hon hade fört det genetiska minnet vidare till en ny bärare.

I och med att både dottern och hennes mor överlevde förlossningen kunde ätten fortsätta framgångsrikt. Det hade skapats förutsättningar för att den genetiska evolutionen skulle få fortsätta via deras släkt. Ättens samlade erfarenheter hade under födseln fortsatt i Helenas dotters hjärna. Samtidigt kunde Helenas fortsatta egna minnen inte längre lagras i dotterns och de efterkommandes gener. Eftersom dotterns hjärna och minne var relativt outvecklade som baby ännu, skulle hon få växa i några år ännu. Först därefter hade hennes minne något matnyttigt att ge åt HGr-334K. Först när barnet var en ung flicka, började hon lära sig att använda sitt förnuft och sina känslor samtidigt som hennes hjärna började utvecklas. Vid det skedet vilade förfädernas erfarenheter redan i hennes bakhuvud som ett värdefullt arv. Det minnet var klart att användas i livets olika val.

Barnmorskan Helena, eller jordemor Helena som hon hade kallats under hennes egen tid, hade lämnat ett starkt intryck på HGr-334K. Redan som ung hade hon haft en maktposition i byn som dess ”kloka gumma”. Det rådde ingen tvekan om att hennes kunskaper om sjukvård, läkemedelsörter och barnafödsel var väl ansedda. Då hon hade gjort ett så stort intryck på honom som ung, hur mycket skulle hennes därpå följande erfarenheter ha överväldigat honom? Hon hade trots allt levt i ytterligare tre årtionden efter den födsel som han nyss hade bevittnat. Hennes mera mogna erfarenheter skulle han inte få ta del av, såvida han inte kunde se dem via dotterns minne.

De smärtor som han hade känt via Helenas förlossning hade varit fruktansvärda. HGr-334K kände sig lättad över att han var en man och att ingen förväntade att han skulle bidra med en barnafödsel. I själva verket var det moderna samhället tacksamt över att man saknade en stark fortplantningsinstinkt. Det hjälpte i kampen att minska riskerna för att planeten blev överbefolkad. Värkar kring förlossningar gick inte att åtgärda under Helenas tid, men hon hade åtminstone försökt lindra dem med olika örter och brygder.  Ändå hade HGr-334K aldrig kunnat ana hurudan känslan var. Han hejdade sin hand som darrande trevade mot underlivet för att kolla om allting var som det skulle.

När HGr-334K upptäckte att det genetiska minnet kunde lockas fram till konkreta syner och känslor, ville han studera allt som informationsnäten hade tillgängligt om ämnet. Han ville hitta allt som tangerade oförklarliga syner och seanser. Det fanns också andra fenomen liknande minnesbilder, som bäraren inte visste att han lagrade. När HGr-334K funderade på saken, kändes det som om en hel del kunde ha en länk till det genetiska minnet. Mänsklighetens evolution måste basera sig på många individers samlade erfarenheter. Däggdjurens instinkter går inte att förklara på annat sätt än att de är samlade över generationer som ett sätt att skydda sig mot artens faror.

HGr-334K tänkte på vargen, som hade en sorglig historia. För århundraden sedan hade vargflocken varit ett hot mot människan och en vargafruktan rotades in. Långt senare hade vargarnas antal minskat radikalt även om de inte utgjorde någon fara för människan längre. Trots det hade vargafruktan fastnat i människans gener och i ”preventivt” syfte jagades vargen allt längre bort från människans närhet. För några årtionden sedan hade någon upptäckt att vargen var helt utrotad.

Anteckningarna i textbehandlingsprogrammet på den virtuella skärmen stirrade mot honom. HGr-334K stirrade tillbaka som om det var en duell om vems sanning som var mera verklighetstrogen än den andras. Han hade samlat allt som informationsnätverken kände till om genetiska minnen, DNA, instinkter och syner från andras levda liv. Vad skulle han göra med informationen? Varför behövdes den egentligen? Behövde Förfäders Svett motiveras med antydningar från tidigare forskningsresultat? Hjälpte de till att enzymerna, som HGr-334K hade utvecklat, skulle vara mera trovärdiga? Han visste att uppdragsgivarna skulle kräva någon sorts skriftlig rapport innan de bekantade sig med Förfäders Svett på allvar. HGr-334K beslöt sig för att spara anteckningarna för tillfället och han läste genom sina samlingar ännu en gång.

Bildteknik från studier av Paul Thomson hade visat HGr-334K var i hjärnan det fanns utvecklingsbara funktioner och var medfödd intelligens fanns. Först hade det påvisats att hjärnbalken är genetiskt styrd och att hjässloben till största delen är genetiskt påverkad. Därefter var det lätt att dra slutsatsen att logik är genetiskt styrt av nervimpulser. Studier av tvillingars synbark hade visat att om man har en speciell förmåga att urskilja det visuella, finns det en stor sannolikhet att den begåvningen går i arv. Detsamma gällde frontalloben, där egenskaper såsom planering och kontrollbehov finns.

Tinninggloben däremot hade minst tecken på att vara genetiskt styrd. Det betydde att inlärning och minne inte är lika beroende av ärvda läggningar och att det därför kunde tränas. HGr-334K förstod detta så att människan inte är lika styrd av instinkter och drifter som andra däggdjur. Istället styrs vi av erfarenheter och upplevelser, som man själv kan processa och utveckla. Därför hade HGr-334K styrt sitt enzym i Förfäders Svett att leta efter förfädernas gömda minneserfarenheter i just tinninggloben.

Enligt psykologen Carl Jung hade människan ett kollektivt icke-medvetande. Det betyder att våra förfäders minnen, känslor och idéer samlas och ärvs i det genetiska minne som kännetecknar vår ras. Det minnet dominerar oss redan vid födseln. Som nyfödda saknar vi egna erfarenheter av hur vi skall reagera på olika stimulans. Vissa egenskaper kommer dock inte via det genetiska arvet. Till exempel språket är inte medfött. Inga studier visar på att ett barn skulle automatiskt börja tala samma språk som allmänt talas i barnets hemland.

I parapsykologin förklarade man ibland upplevelser från gångna liv med att dessa upplevelser finns lagrade i det genetiska minnet. Om en person upplevde en syn som involverade Napoleon förklarades det med att Napoleons genetiska erfarenhet på något sätt var inetsat i personens minne. Det har vetenskapen dock kunnat bortförklara med genetiska tester som visat att exempelpersoner inte har gemensamma gener med Napoleon.  Man har istället förklarat dessa upplevda syner med att de är stimulerade av omgivningen och inte från generna.

Med hypnos eller suggestion har medier och psykologer försökt hjälpa patienter och uppdragsgivare att få kontakt med minnen från gångna liv. Dessa minnen kallas också för inkarnationer eller pånyttfödelse. I ett mera underhållande syfte har liknande kontakter gjorts via seanser eller spiritism. De flesta anser dock att upplevelser av gångna liv är en sorts symbolik, med vilken man i själva verket behandlar problem i sitt eget liv via andras liv. Dessa upplevelser blir därmed falska minnen eller rentav fantasier som man tror på själv. Man har kunnat bortförklara historiska minnesupplevelser med enkla medel. Man ställer enkla frågor ur historien till personen med det upplevda minnet och dessa frågor kan lätt kollas upp. Eftersom många hypnotiserade tror på reinkarnation, tror forskare att de under en session snarare konstruerar ett minne från ett tidigare liv än att de verkligen upplever det. HGr-334K trodde dock själv att spöken från det genetiska minnet kunde ha sitt finger med i spelet även i dessa upplevelser.

Ju mera HGr-334K studerade olika fenomen som kunde ha att göra med det genetiska minnet, desto mera verkade de hänga ihop med varandra. Vetenskaper kring evolution, intuition och instinkt var tydligt relaterade till varandra på intressanta vis. Då evolution gällde hela den mänskliga rasens utveckling, var instinkt enskilda individers reaktioner i relation till det. Instinkten förklarades med att den var en produkt av hela rasens gemensamma beteende. Individen funderade inte närmare på varför han reagerade eller gjorde så som instinkten antydde att han borde göra. Intuition däremot innefattade att individen funderade mera på sina reaktioner och motdrag än att han bara reagerade instinktivt utan att tänka på följderna. Då instinktiva dåd kräver en förklaring försöker man leta efter orsaken i inlärt beteende. Det kan kanske vara omedvetet, men det upplevs som rättfärdigt beteende. Och det förklaras som en del av ens DNA, som härstammar från ens gener.

Det fanns dock också många ledtrådar i religion och i människors behov av att tro på det oförklarliga och övernaturliga. I hinduismen trodde man att själen belastas med en karma från tidigare liv. Om man upplevde olyckor i sitt liv, berodde det på att man levt dåliga liv tidigare. Hinduerna ansåg att det var fråga om ens eget ansvar över livsgränserna. HGr-334K var övertygad om att de blandade egna erfarenheter med förfäders genetiska minne. Det var inte individens egna tidigare liv som påverkade det nuet, utan den egna ättens tidigare liv. Likt hinduerna försökte HGr-334K alltid emellanåt hitta den mentala sanningen via yoga. Han försökte till och med försätta sig i trans så att han med mantra stötte bort alla andra tankar än dem han ville koncentrera sig på. Med hjälp av trans kunde han kanske förstärka enzymens funktioner, då den arbetade i det genetiska minnet.

Förmågan att sia är nära förknippad med visioner från tidigare liv. Man använder sig ofta av spågummor om man vill se i framtiden, men siare försöker förklara sina syner som även annat än framtidsvisioner. Siandet är likt hypnos ett upplevt undermedvetande. Förr trodde man att siare fått sin förmåga av gudar, andar eller djävlar, och det kunde antingen gynna dem eller skada dem. De använder sig av en kristallkula, stenar, glas, rök eller andra klara ytor. Eller av svävande ridåer. HGr-334K kunde inte låta bli att undra om Helenas liv på något sätt hade blivit påverkat av hans besök i hennes medvetande när hon höll på att föda. Senare i livet hade hon framgångar i sin karriär som bygdens ”kloka gumma”.

Då HGr-334K studerade faror kring hypnos, förstod han att det fanns en risk att han blandade ihop inbillat minne med verkligt minne så att det blev en falsk sanning. Han förstod snabbt att om han såg tecken på detta, var det viktigt att han inte fortsatte på samma väg. Det fanns en allvarlig risk att han började se illusioner. Om Förfäders Svetts verkan och resorna till förfädernas minne egentligen var en inbillning, hade han redan nu gjort resorna till en falsk sanning. Hade hans anmoders släktforskning och släktträd stimulerat hans fantasi om förfädernas liv? Var Förfädernas Svett en drog som förstärkte den upplevda fantasin? Styrde yogan honom in i ett undermedvetande där inbillningen blandades med sanning? Hade han av misstag hypnotiserat sig själv så att han inte kunde skilja mellan verklig historia och hans möjliga egna påhitt om tidigare liv? Var allt detta bara en inbillning? Tanken var skrämmande.

Framtiden

HGr-334K

   Min och Johans och Karls efterkommande

När HGr-334K tog tag i handgreppet på konditionscykeln för att än en gång alstra svett, suckade han djupt. Hans kropp var inte van vid att skapa svett. Det var inte heller lätt att lura rummets automatiserade luftkonditionering att hans kroppstemperatur verkligen ville skapa svett.  Automatiken var ju trots allt inställd att leverera en temperatur som var idealisk för honom. Han hade lyckats med att lura den via en hundra år gammal kvarnliknande flöjel, som med elektricitet blåste sval luft mellan honom och rummets sensorer. Dessa trodde att han var svalare än vad han egentligen var, och därför lät automatiken bli att svalka honom.

En halvtimme senare hade han samlat in ny svett och han programmerade sin utrustning att starta destilleringen av ämnet. HGr-334K hade redan tiotals ampuller med destillerat svett. Blandat med enzymer och övriga komponenter blev ampullernas innehåll hans magiska Förfäders Svett. Komponenterna var bland annat en stabiliserande vätska som skulle tränga in i hans näthinna, när han ville använda ämnet. En annan komponent var ett ämne för att minska på irritationen från salterna i svetten.

Han torkade av sig de sista dropparna av eftersvetten och med avsmak trädde han på sig sina kläder. HGr-334K längtade efter en dusch, men innan dess ville han göra en resa med Förfäders Svett. Han hade gjort tidsresorna flera gånger tidigare, men tanken på en ny resa gjorde honom alltid lika ivrig. Utflykterna till det förflutna förde alltid något nytt med sig.

HGr-334K satte sig bekvämt i sin fåtölj. De tempererade intelligenskläderna lugnade hans hud och avslappnandet började smyga sig på honom. Från rummets knut hade han utsikt över hela sitt laboratorium. Han kände sig trygg i sitt egna lilla kungadöme. Han satte en pipett med Förfäders Svett mot sitt vänstra öga och klämde ut några droppar som genast sögs upp av näthinnan.

När han slöt ögonen såg han enbart mörker, men han tyckte sig känna hur Förfäders Svett arbetade sig in mot hjärnbarken. Den verkade kräla mot den avlägsna vrå, där det genetiska minnet fanns. Han tyckte sig känna hur Svetten blandade sig med hans minne och sög upp något i hans ämnessubstans. Det verkade som om Förfäders Svett kände igen upplevelser och minnesfragment som låg fastlåsta i hans hemliga utrymmen. Svetten verkade längta efter att få fusionera sig med sin syskonsjäl, minnet från en sedan länge sedan död, ung förfader.

HGr-334K hade i förväg valt att hämta minnesfragment av sin förfader Johan. Han hade samlat allt han visste om Johan, hans hemort och om den historiska era som Johan levt under. Medan Förfäders Svett började verka, koncentrerade HGr-334K alla sina tankar på det han visste om Johan. Via den koncentrationen förväntade han sig att Svetten skulle hitta just de minnesfragment som han ville ha ur det genetiska minnet. Förfadern Johans andelar fanns någonstans i lagret tillsammans med HGr-334Ks hundratals andra genetiska minnen från hans direkta förfäder. Det var likt ett bibliotek fyllt av böcker att välja mellan.

Förfäders Svett grävde i minnet med sina katalysatoriska egenskaper. Den hittade något och HGr-334K kände att något var på kommande. Han satte sig tillrätta i fåtöljen, fortfarande med ögonen slutna.  Långsamt men säkert ersattes mörkret med bilder, som HGr-334K först inte förstod vad de var. Det kändes som om han befann sig i en dröm, som han själv regisserade. Det kändes som om han tittade på en film som var uppladdad från det virtuella nätet. Hans näthinna fungerade som en biografduk trots att han höll ögonen slutna.

Plötsligt befann han sig i någonting oerhört exotiskt. De höga träden fanns bara på väl utvalda reservat numera och inte ens då var de så täta och dåligt skötta som här. Han befann sig i en skog. Och skogen hade nyligen blivit insnöad. Han trampade fram och andades kall och fuktig, frisk luft. Han hade bråttom, men rörde sig ändå bristfälligt på grund av dåliga skodon. Han var på väg hem. Han var Johan.

En kort stund senare, men en livslång upplevelse rikare, var hans tidsresa som Johan över.  HGr-334K var lika desorienterad som efter tidigare resor. Han visste inte om resan hade tagit några sekunder eller några timmar i anspråk. Klockan på hans virtuella datorskärm avslöjade att han varit mentalt frånvarande under några minuter. Han var både trött och upprymd samtidigt, men han hade en viktig sak att göra ännu.

Under hela hans liv hade HGr-334K sett drömmar och han mindes dem ännu en kort stund efter att han vaknat. Om han inte skrev ner sina drömmar, försvann de ur hans medvetande och minne på nolltid. Detsamma gällde de minnesfragment som Förfäders Svett grävde fram åt honom. De måste skrivas ned genast efter sessionen, för annars skulle de glömmas bort i det genetiska minneslagret igen. De skulle fördrivas bakom det lås, som bara Svetten kunde bryta upp igen.

HGr-334K lät sina fingrar dansa över det virtuella tangentbordet som om han laddade upp sitt egna minne på det virtuella nätet. Hans korta upplevelse som sin förfader Johan blev förevigad i HGr-334Ks skrifter. Efter alla dessa århundraden uppdagades Johans liv igen på samma sätt som om hans lämningar blev uppgrävda från dess grav. Johan steg upp från de döda för att berätta sin historia med hjälp av det svett som han en gång utsöndrat och lagrat i sina efterkommande. I hans egna gener.

Allt skulle vara mycket lättare om det gick att lagra, spara eller banda minnesfragmentet. På det sättet kunde utomstående ta del av det utan att själv bära minnets gener. Om var och en sparade sina förfäders minnen till ett öppet bibliotek, skulle även andra än direkta efterkommande få ta del i dem. Ännu hade HGr-334K dock inte lärt sig hur det skulle gå till, men framtiden skulle säkert lösa den utmaningen också. Tills dess fick han lita på sitt eget minne efter sessionerna, och att han lyckades skriva ned upplevelserna så autentiskt som möjligt.

Troligtvis skulle slutprodukten en dag bli ett sätt för användaren att tredimensionellt ”befinna” sig i historien som en åskådare. Alla var ju redan vana vid att underhållas av tredimensionella televisionssändningar. Dessa möjliggjorde att man fritt kunde röra sig på den plats, där sändningens handling utspelade sig. Vid filmatiseringen var skådespelarna och aktörerna förstås omedvetna om vilka åskådare som skulle röra sig bland dem när programmet slutligen sändes. På inspelningsplatsen gjordes det alltid konstgjort utrymme för dessa åskådare. Med hjälp av styrfunktioner kunde alla TV-tittare ta del i programmet som anonyma åskådare.

På samma sätt skulle bandade upptäcktsfärder med Förfäders Svett en dag öppnas som tredimensionella program för utomstående åskådare och forskare.

Hur mycket han än skulle ha velat det, kunde HGr-334K inte påverka det förflutna på något sätt under sina resor bakåt i historien. Han var enbart en åskådare. Trots att han varit inne i Johans medvetande, hade han inte haft någon möjlighet att bidra med något åt Johan. HGr-334K hade inte kunnat varken styra Johans tankar eller leda hans syn, hörsel och lemmar. Det var som att se en film ur det förflutna utan möjligheter att ändra på filmens intrig efter att den hade spelats in. Minnet var en film, som inte på något sätt var interaktiv.

HGr-334K hade redan försökt smälta det som han sett, hört, kommit ihåg och känt som Johan under den korta tid som Svetten hade levererat minnet.  HGr-334Ks första tanke var om Johan någonsin under sitt liv blivit tvungen att använda sig av sin reservplan. Om penninggömman i skogen någonsin blivit uppgrävd eller inte. HGr-334K avslog sin egen giriga tanke. Han visste inget om Johans liv efter att den följande i HGr-334Ks ättelinje hade blivit född. Det var samtidigt den följande länken i det genetiska minnet. Dessutom skulle HGr-334K aldrig hitta just den skog och just den plats i skogen, där penningpåsen blivit gömd århundraden tidigare.

Allt det damm och smuts som han sett i Johans stuga var chockande. Det var ingen överraskning att det rådde brist på mat under den tiden, men HGr-334K hade trott att stugorna skrubbades rena. Speciell tvättautomatik och dammuppsamlingsteknik såg till att smuts aldrig ens alstrades numera i HGr-334Ks moderna stad. Att se något så ohygieniskt och hälsovådligt som Johans stuga var otänkbart och HGr-334K måste få smälta synen. Tanken på lössen gjorde att det började klia bakom hans öra och med sin viljestyrka hindrade han fingrarna från att skrapa huden.

Efter att ha sett och upplevt Johans och hans familjs ständiga hunger, såg pillret i HGr-334Ks hand löjligt ut. Pillret var nästan gratis och det rådde ingen brist på dem i det moderna samhället. Pillret fyllde hela dagens näringsbehov och det innehöll alla de ämnen som han behövde för att fungera optimalt i samhället. Koncentrerade näringsämnen var samlade i rätt proportioner i pillret och de var dessutom varvade med just de smaker som HGr-334K gillade bäst. Pillret fyllde den magsäck som evolutionen hade förminskat med åren. Tarmarna producerade allt mindre avföring, vilket gynnade det samhälle som hyllade minimal smuts, skräp och damm. Då HGr-334K nöjde sig med pillret och alla dess nödvändiga näringsämnen, hade hans förfäder fått kämpa om tillgången till de livsmedel som knappt räckte till. Förr använde man största delen av den vakna tiden till att samla eller förtjäna mat att fylla magarna med. Nuförtiden medförde livet andra utmaningar. I själva verket var HGr-334K inte medveten om att han överhuvudtaget skulle ha några problem.

För tillfället längtade han bara tillbaka till sin lägenhet och en god natts sömn. Den rätta temperaturen och de rätta omständigheterna i hans sovrum skulle producera en optimal sömn åt honom. Avsikten var naturligtvis att han skulle vara i toppform följande dag på jobbet, för uppdragsgivarna förväntade resultat snart. Under de senaste åren hade HGr-334K sovit så väl att drömmar inte hade stört hans nattsömn. När han sett Svettens minnesfragment igen, hade de känts som drömmar. Han hade blivit påmind om deras existens. Ibland önskade HGr-334K att han skulle vakna mitt under natten mitt i en dröm som fick honom att resa i någon helt annat vardag. Men en så omöjlig tanke avfärdade han alltid snabbt.

Framtiden

   HGr-334K

   Min efterkommande

För tre år sedan hade uppdragsgivarna besökt HGr-334K i hans laboratorium i en annan del av staden. HGr-334K hade haft en del genombrott i genetisk forskning, men det var hans senaste artikel i en vetenskaplig skrift som hade väckt hans uppdragsgivares intresse. HGr-334Ks teorier att varje människa är en produkt av sina förfäders gener hade naturligtvis inte varit nya, men han hade utvecklat teorierna i en ny riktning. Detta hade varit intressant för dem som hade tillbringat årtionden med att bygga en tidsmaskin.

Under ett seminarium hade HGr-334K öppet lekt med tanken att man skulle kunna få tillgång till en människas förfäders liv via dennes gener.  Om man kunde se det som förfäderna hade sett, skulle historien i praktiken göra en tidsresa till observatören. På det sättet behövde man inte utveckla en tidsmaskin för att själv resa tillbaka i tiden längre. Tanken hade varit fascinerande. Eftersom han var expert inom genetisk forskning, hade HGr-334K börjat fundera på hur det skulle ske i praktiken. Det var inte fråga om att samla gener från lämningar av döda förfäder, utan de gener som var lagrade i levande efterkommande.

Människans genetiska karta var väl utforskad sedan årtionden tillbaka. Man hade hittat nya djup och allt mindre komponenter i människans DNA. Det var en självklarhet att instinkter och åsikter om vad som var rätt och fel var djupt inrotade. De var produkter av föräldrars och förfäders liv och överlevnad. Det var uppenbart att det genetiska minnet var en produkt av alla förfäders erfarenheter.  Dessa upplevelser måste vara lagrade i en del av individens uppbyggnad på ett ställe som inte var särskilt väl utforskat.

HGr-334K hade accepterat uppdraget samt den utomstående finansieringen att utveckla ett sätt att transportera förfäders minnen och historia till nutid. Han hade börjat med att försöka minnas så mycket som möjligt om sina föräldrar och farföräldrar. Snart hade han förstått att hans egna minnen var något annat än det han egentligen sökte. Hans föräldrars genetiska minne hade lagrats i honom redan då han föddes. De var komponenter i honom och de fanns i honom redan vid födseln på samma sätt som han hade ögon och näsa redan vid födseln. Det betydde att hans föräldrars genetiska minne bara delvis hade överförts till honom, då han föddes. Han hade fått erfarenheter från hans föräldrars liv, som hade förflutit till den punkt då han befruktades och en liten del samlades även under graviditeten. På samma sätt hade hans farföräldrars genetiska minne överförts som dåvarande 20-åringars livserfarenheter, då hans far hade skapats. I det genetiska minnet fanns alltså överhuvudtaget inte äldre människors livserfarenheter. Dessa existerade bara såvida de hade påverkat den unga förfaderns liv så mycket att de hade blivit en avsevärd del av hans unga liv. Även i det fallet fanns minnet inte som de äldre människornas genetiska arv utan via den unga människans minne.

Men hur skulle HGr-334K få tillgång till det genetiska minnet? Hur skulle han via genetiken se eller uppleva det som hans unga förfäder hade gjort?  Hans första tanke hade varit att det genetiska minnet skulle fungera på samma sätt som hans eget minne fungerade. Minnet från gångna generationer skulle vara små fragment av synminnen eller känslor, förnimmelser eller instinktiva reaktioner, som han förknippade med en viss tid i det förgångna. På samma sätt mindes han upplevelser från sin egen barndom. Men hur skulle han gräva upp dessa minnen från sin genetiska minnesuppsättning? Det var ju tydligen inget som man grävde fram med normal viljestyrka för i så fall skulle många ha gjort det redan tidigare.

HGr-334K var övertygad om att hans egna förfäders minnesfragment fanns någonstans i hans egen hjärna. Med rätt nyckel skulle han få tag på dem. Han var säker på att han behövde en kemisk substans som inte bara skulle låsa upp dessa minnen. De måste därutöver också öppnas så att han kunde se dem och tolka dem. Den kemiska formeln skulle bli hans minneskatalysator. Den skulle bli hans tidsmaskin.

För tre år sedan hade genombrottet i tankegångarna gett den optimistiska uppmuntran som utvecklargruppen just då hade behövt. Teorin om den omvända tidsresan var lätt att sälja åt finansiärerna och utvecklarna hittade sig snart i välutrustade laboratorier. Finansiärerna hade varit övertygade om att minneskatalysatorns kemiska formel skulle bli lätt att hitta.

Utgångspunkten hade varit ett exempel som var lätt att förstå. De flesta minns en behaglig doft från barndomen. När man känner doften, blir man påmind om härliga detaljer från förr. Det borde alltså finnas ett enzym eller ett ämne likt en doft, som transporterar ens medvetande till minnen ur det förflutna. På samma sätt borde det även existera ett ämne som kunde penetrera ett så djupt undermedvetande som våra förfäders gener. Och därmed även minnesbilder i dessa genuppsättningar.

I början hade forskarna funderat på att utveckla droger, som alla visste att skapade hallucinationer. De hade dock avfärdat drogerna rätt snabbt, inte bara för att de var farliga och skapade beroende. Uppdragsgivarna såg ingen framtid i ett ämne som kunde skapa missbruk. Forskarna visste också att tidsresorna måste basera sig på något mera verkligt än hallucinationer. Minnesuppsättningarna i två blodssläktingars gener förväntades vara identiska, medan hallucinationer var olika för olika individer. När släktingars genetiska DNA en dag skulle frisläppa förfäders minnen, skulle de vara likadana för alla deras efterkommande. Men vilken kemiska substans skulle nå det minne i generna, som hittills varit dolt för bäraren?

Besvikelsen hade varit stor när den kemiska formeln inte hade spårats. Finansieringen hade snart halverats och utvecklarna hade flyttat till mindre utrymmen. HGr-334K tittade omkring sig i det lilla rummet, där HGr-334K hade sagt farväl åt de andra utvecklarna. De hade avskedats trots att de hade startat tidsmaskin-projektet långt innan HGr-334K blivit inblandad. Finansiärerna hade gett honom den sista tidsfristen, för de trodde ännu lite på hans minneskatalysator.

HGr-334K hade sett sina kolleger bli arbetslösa. De hade inte gett upp i sin jakt att utveckla en tidsmaskin, utan de hade tvingats att ge upp. De hade blivit arbetslösa trots att de hade gett hela sin själ åt sitt projekt. De var perfekta exempel på hur hopplös tanken var att människan kunde styra sitt eget öde. Hans kolleger hade varit eldsjälar för något som bara HGr-334K hade möjligheter att slutföra längre. Kollegerna hade jobbat i onödan.

Tankarna kring kollegernas öde hade väckt HGr-334K. Deras onödiga jobb hade lett hans tankar till förfädernas svettfyllda arbeten, som bara hade lett till bitterhet och brutna ryggar. Svett och salter? Svett associerades med förbränning och saltigt svett symboliserade förbränningens bränsle. Bränsle i sin tur var nära förknippat med katalysatorer. HGr-334K hade börjat leka med tanken att svett kunde innehålla ett ämne som skulle försnabba och förstärka kemiska reaktioner även i hjärnan. Han hade skaffat en konditionscykel till sitt laboratorium.

Svetten hade inte varit en alltför långsikt teori. Med destillerade salter från sitt eget svett hade HGr-334K lyckats skapa sitt ämne. Det förde honom på en resa till sina förfäders minnen, liv och upplevelser. Med en konditionscykel utsöndrade han sitt eget svett. Dukar med specialsug var till stor hjälp då han samlade upp sin egen mirakelsubstans. Slutligen hade han med laboratoriets utrustning skapat Förfäders Svett. Ämnet innehöll alltså salter med DNA från hans eget svett. Dessutom hade han lagt till en del stabiliserande fetter, som förväntades minska på salternas svidande irritation. Därutöver hade han också lagt till enzymer, som skulle försnabba transporten av Förfäders Svett till rätt plats i hans kropp.

Möjligheterna till allt detta borde egentligen ha varit förintade sedan många år tillbaka.    Svettandet var dock lite gammalmodigt. När människan hade lärt sig att äta rätt och opersonligt, att röra sig hälsosamt och sitta ergonomiskt, att sova exakt många timmar och göra exakt vad som förväntades av dem, hade många egenskaper försvunnit. Ett exempel var våldsamt beteende som alla förnuftigt nog hade förstått att inte leder till något produktivt. Ett annat var svettande. När människan åt rätt och brände sina kalorier på ett optimalt sätt, behövde kroppen inte svettas längre. Till och med byggnaderna hade utvecklats så att ventilationen skapade de perfekta temperaturerna för alla dem som ville undvika att svettas. Därför hade det varit speciellt utmanande att stiga upp på konditionscykeln för att pina kroppen att alstra svett. Det var något som hans kropp inte hade gjort på många år.

Under årens lopp hade samhället börjat uppskatta stoiskt beteende framom drama. Diplomatiska egenskaper sågs som mera värdefulla egenskaper än själviskt lobbande, och lugn uppskattades framom känsloutbrott. Staden uppskattade rena och identiska linjer i sina byggnader samt klara trafikregler som inget fordon kunde bryta. Samhället ville ha människokloner som betedde sig just så som förväntades av dem. De förväntades klä sig identiskt och äta optimal föda. I arbetet lämnade tidsmaskinens utvecklare sina positioner utan problem när de blev en börda för projektets framgång. De hade inte fått ha stora känslor i sina livsuppgifter även om de förväntades vara ivriga och bundna till sin sak.

Resan tillbaka i tiden hade alltså flera dimensioner. För att få kontakt med förfäderna behövde man inte enbart återställa kroppens svettkörtlar. Man måste även kunna använda ämnet för att låsa upp förfädernas erfarenhetslager i deras efterkommandes hjärnor. För att gå tillbaka i tiden måste man kunna tygla sina välförtjänta bedrifter i nuet för att istället tillåta sig själv att gå bakåt i sin utveckling. Det hade inte varit svårt för HGr-334K. Han reste gärna bakåt i tiden för att träffa sina förfäder.

Tanken på hans förfäder fick HGr-334K att vakna upp ur sina funderingar och han gick till fönstret igen. Resorna till det förgångna hade inte gått helt utan problem. Så mycket okänt hade dykt upp och så mycket krävde hans uppmärksamhet när han gjorde sina resor. Många frågor om hans förfäders liv hade fått svar, men istället hade otaliga nya frågor dykt upp. HGr-334K var inte säker på om frågorna verkligen gällde hans förfäder eller honom själv längre. Om han såg något skrämmande i det förflutna, hade det i själva verket skrämt honom eller hans förfader? Vems erfarenheter speglade han egentligen?

Stålbyggnaderna och rälskonstruktionerna som syntes utanför fönstret såg trygga ut. HGr-334K var dock övertygad om att hans förfäder skulle bli vettskrämda om de såg samma vy som han såg nu. Människor gick identiskt klädda i en synkroniserad takt till sina arbeten. Vissa åkte i identiska fordon i perfekta köer till sina arbeten. Allt fungerade perfekt utan avbrott och utan felmanövrar. Allt fungerade som på en räls i en felfri, ren och steril miljö. Precis som det var planerat. Det var väl inget fel med det?

Något pirrade oroligt inom HGr-334K. Något som han inte hade känt förut. Han var säker på att det hade med hans förfäder att göra. Dem som under århundraden hade skapat förutsättningarna till all denna välfärd och alla dessa möjligheter.

Framtiden

HGr-334K

HGr-334K tittade på ampullen som han höll i sin hand. “Förfäders Svett” glittrade genom ampullens glas och vätskan såg både lockande och motbjudande ut.  Möjligen var det ämnets kontroversiella arbetsnamn som minskade på dess attraktivitet, men HGr-334K ville inte döpa om det. När han börjat utveckla ämnet tre år tidigare, hade det känts som om just det namnet var det enda rätta. Med tiden hade han blivit allt mera övertygad om det.

Minnena från tre år sedan fick HGr-334K att titta ut genom fönstret. Skapandet av ”Förfäders Svett” hade varit fyllt av ansträngningar och motgångar, och få personer hade trott på möjligheterna att se ett resultat. ”Svetten” som han kort kallade ämnet, hade varit produkten av ett verkligt svettigt projekt. Det hade varit ett psykiskt svettigt företag och han hade fått anstränga sin hjärna rätt mycket för att få se ett resultat. Innan han hade upptäckt lösningens felande komponent, hade han inte svettat en enda fysisk svettdroppe.

Utanför fönstret speglades solen i stadens stål- och glaskonstruktioner. Otaliga skyskrapor med glasfasader samlade upp solenergi. Samtidigt användes en ansenlig mängd energi för att svalka utrymmena i skyskrapornas lägenheter och arbetsutrymmen. Mellan skyskraporna slingrade minimala rälsar, som bar stora och små vagnar med människor mellan lägenheter och arbetsutrymmen. Mellan utgångspunkter och destinationer. Staden såg ut som ett resultat av enorma ansträngningar och arbetares svett, och staden utvecklades hela tiden. Ändå behövde ingen svettas på nybyggen längre, för moderna maskiner skötte allt det.

Varje gång HGr-334K tänkte på hur staden hade sett ut för hundra år sedan, för tvåhundra år sedan, och för femhundra år sedan, blev han överväldigad av hur snabbt allting utvecklades. Och hur total förändringen kunde vara. Hans förfäder skulle inte förstå att detta var samma plats där de hade levt. Några enstaka museibyggnader hade lämnats kvar och de kunde eventuellt väcka minnesfragment i förfäderna. Om de av någon orsak skulle se denna utsikt nu, i framtiden.

Det var en omöjlig tanke att trädtopparna på en tät skog hade nått upp till en tiondedel av skyskrapornas höjd. Det var ofattbart att skogen hade huggits ned samt att åkrar hade plöjts upp och frodats på den mark som nu var täckt med asfalt. Det behövdes massvis med fantasi för att förstå hur kor och säd hade fått ge vika för småhus. Dessa hade fått underkasta sig våningshus, som i sin tur hade rivits till förmån för allt högre byggnader av nytt material. Allt det hade ändå skett, och med forsar av svett från hårt arbetande förfäder.

Solen bländade HGr-334Ks ögon och han vände sig bort från fönstret och stadsvyn. Den automatiska luftkonditioneringen registrerade de allt varmare solstrålarna och den släppte in svalare syre i arbetsutrymmet. Allt var automatiskt inprogrammerat så att det inte skulle bli alltför hett för människorna. ”Alltför hett” definierades med temperaturen då de biologiska varelserna började svettas.

Arbetsutrymmet var tudelat så att största delen bestod av ett laboratorium, men en del av rummet var en sorts avkopplande hörna med soffa och en stor vit duk på väggen. Laboratoriet var utrustat med glaskärl av olika storlekar och med möjligheter att koka vätskor. Det fanns massvis med slangar som sög upp ångor från kokkärlens brygder. Svetten förångades i kärlen och samlades upp som koncentrat i gummislangarna. Därifrån droppade den in i ampuller likt den som HGr-334K höll i sin hand.

Vid soffan stod en konditionscykel och det var med hjälp av den som Svetten alstrades på hans panna. HGr-334K var missnöjd över att alla hans hjälpmedel var samlade i ett och samma utrymme. Vissa komponenter krävde en motsatt omgivning än de andra komponenterna och det borde absolut ha funnits olika rum för dem. Svettalstringen förutsatte värme medan laboratoriemiljön krävde perfekt ventilation. Soffan vore ännu mera behaglig om temperaturen var optimerad för total avkoppling. För tre år sedan hade HGr-334K haft flera rum till sitt förfogande, men inte längre.

Ännu för tre år sedan hade både han och hela världen varit ovetande om att både myndigheter och företag hade satsat miljarder på att utveckla en tidsmaskin. Och det var inget konstigt med den saken. Om allmänheten och media hade fått veta att det fanns ett hemligt projekt att utveckla en tidsmaskin, skulle de ha blivit utskrattade. Det var ju rena rama fantasifostret, något från den mest verklighetsfrämmande science fiction-litteraturen. Utvecklarnas uppdragsgivare hade helt enkelt velat tro på det omöjliga. Hungrigt hade de krävt resultat av de vetenskapsmän som febrilt hade trott på sin maskin.

Efter årtionden av misslyckade försök och byggande av futuristiska maskiner hade både uppdragsgivarna och utvecklarna fått nog. När finansieringen på allvar varit på väg att bli avbruten gav utvecklarna upp och lämnade sina bygghallar. Det var först när de slutade med att försöka som pusselbitarna föll på plats. Det krävdes ett totalt nederlag för att utvecklarnas hjärnor skulle börja fungera i en ny riktning. Deras hjärnor hade därefter startat om på samma sätt som när en dator blir återställd. Eller på samma vis som när en filmserie börjar på nytt med nya, fräscha skådespelare. Eller som när en skilsmässa skapar en ny gnista i ett urvattnat äktenskap.

När de äntligen hade förstått att en maskin inte skulle kunna transportera fysiskt material tillbaka i tiden, hade de fått idén att transportera det förgångna till nutiden. Eller till det förflutnas framtid. Och det var då, för tre år sedan, som de hade tagit kontakt med HGr-334K.