Nutid
Jag
Johans sondotters sonsons dottersons sonsons sondotter
Helenas dottersons sondotters sonsons sonsons dotter
Annas sonsons dottersons sonsons sondotter
Christians sondotters sonsons sonsons dotter
Johannas sonsons sonsons dotter
Karls dotterdotter
Gretas dotter
Perspiros anmoder
Igen en gång står jag vid min ytterdörr. Den här gången tittar jag tillbaka på min tomma lägenhet och de väggar, som under många år har skyddat mig mot världens ondska. Lägenheten är nu endast ett skal längre, utan möbler, inredning och annat innehåll, som en människa behöver för att trivas. Lägenheten innehåller bara mig just nu, och jag är på väg bort.
Mina viktigaste möbler och ägodelar har förts till ett tillfälligt förråd för långtids förvaring. Min tomma lägenhet väntar på en hyresgäst, som jag har skaffat och godkänt. Lägenheten förblir min även om jag flyttar bort. Min avfärd till det nya landet blev fördröjd med två veckor, då det oväntade skedde. Men nu är jag på väg, och mitt flygplan lämnar landet om några timmar.
Avresan fördröjdes, när min mor Greta dog. Hennes bortgång kom inte helt oväntat, för hon hade levt de senaste åren på ett hem för åldringar. Hon led av Alzheimer, och hennes medvetande blev långsamt nedbrutet. Som arbetslös borde jag kanske ha blivit hennes egenvårdare, men det kändes som om jag inte hade tillräckligt med kännedom om sjukdomen. Dessutom ville jag undvika att ha några hinder för en arbetsintervju, när en sådan inbjudan äntligen skulle komma. Den hade dock aldrig kommit och jag träffade inte min mor särskilt ofta heller. Vi hade inte varit särskilt nära under de senaste åren och jag tror att ingendera saknade varandra särskilt mycket heller. Det hade varit konstigt om jag skulle besöka henne oftare bara för att hon var sjuk.
En natt hade hon bara somnat in. Under sjukdomens sista fas, Alzheimerns djupa fas, hade hon inte kunnat sköta någon syssla normalt längre. Även hygienen hade varit katastrofal utan ständigt närvarande vårdpersonal. De sista spillrorna av hennes minne hade försvunnit i oändligheten.
Samtalet hade kommit några dagar innan jag hade tänkt åka iväg till det nya landet för att leta efter avlägsna släktingar. Först hade telefonsignalen skrämt mig, då jag trott att jag skulle kallas till en arbetsintervju strax innan min avfärd mot nya utmaningar. När jag väl hade förstått att samtalet gällde min mors död, hade det varit en lättnad. Det kändes så inte bara därför att hennes förvirrade tillstånd och lidande äntligen tagit slut. Jag skulle också hinna arrangera alla formaliteter utan att behöva åka tillbaka hem från det nya landet. Istället skulle jag bara fördröja min avfärd. Med god lycka skulle min nya hyresgäst förstå att min lägenhet blev ledig två veckor senare än väntat, när bouppteckning och begravning väl var undanstökade. Av någon orsak ville mamma bli begravd i sin mammas och pappas grav trots att hennes mans grav var annanstans. Min pappa är begravd i den ståtliga grav, där min farfars farfars mor Johannas namn stoltserar högst upp. Alla dessa tankar flög genom mina sinnen under samtalet.
Formaliteterna kring mammas död hade verkligen gått väl, och mitt nya liv i det nya landet väntar nu. Jag är på väg till det förflutna. Till släktingar som inte ens vet om min existens. Det är lätt att åka, för det finns egentligen inget som håller mig kvar längre i mitt forna hemland. Jag är på väg framåt genom att åka till det förgångna. Den här gången gör jag det på riktigt, och inte bara via historisk forskning, dammiga kyrkböcker, digitaliserade personregister och komplicerade släktträd. Jag kommer att fysiskt förflyttas till det förflutna, som om jag steg in i en tidsmaskin. Min resa behöver dock inte vara definitiv, för jag har lärt mig av mina förfäder att man alltid måste ha en reservplan ifall något går snett. Man behöver inte göra svartvita beslut utan återvändo och min reservplan är mitt eget hem i mitt hemland.
På liknande sätt som min resa, var min mammas sista år en enda lång resa i det förflutna. Minnessjukdomen blockerade hennes minnen från hennes vuxna liv och hon pratade bara om sin barndom och ungdom. Det verkade som om något hade hänt i hennes ungdom, eftersom alla minnesbilder efter det hade blivit skörare. Hennes demens hade rensat bort även mig från hennes minne, och hon brukade titta på mig som om jag vore en främling. Alzheimern gjorde henne ömtålig som ett litet barn. Hon var också ett grälsjukt och ett bortskämt litet barn, åtminstone när hon levde tillbaka till sin barndom. Jag hade aldrig trott att min morfar Karl hade uppfostrat henne så, men tydligen speglade hennes beteende det som varit normalt i hennes barndom.
Vem hade trott att den bortskämda lilla flickan senare i livet skulle bli en pionjär inom sitt område? Hon hade varit en av de första kvinnorna, som studerade näringskemi. Hon hade studerat näringsämnenas kemiska struktur och gjort stora upptäckter inom en lära, som jag tyvärr inte vet särskilt mycket om. Hennes namn är omnämnt i många forskningstidskrifter inom ämnet men jag har aldrig varit särskilt insatt i de kemiska formlerna. Även om hon var framgångsrik blev hon aldrig särskilt rik och hon fick ingen bra arbetsposition heller. Det hade inte stört henne, för hon forskade hellre än levererade färdigtuggade svar till livsmedelsindustrin. Så brukade hon säga, då hon fortfarande mindes vad hon sysslade med. Hela hennes karriär var dock som bortspolad ur hennes medvetande under de senaste åren.
Hennes vuxna liv hade inte särskilt många andra vittnen än jag. Hennes make och föräldrar är döda och jag var hennes enda barn. Begravningen besöktes endast av några avlägsna släktingar och hennes få vänner. Mina minnen om henne är det enda som finns kvar av henne, om man bortser från några kemiska formler i vetenskapliga tidskrifter. Det känns som om hennes liv har varit en illusion, som falnar när historien glömmer ens existens.
Om man gjorde en släktforskning nu om min mor, skulle man naturligtvis hitta hänvisningar till de vetenskapliga upptäckterna inom kemin. Jag ville dock ge mina efterkommande något mera om henne innan minnena om henne försvinner från världshistorien. Då sjukdomens hemska realiteter uppdagades för mig, var jag tvungen att förstena mig för att klara av att förlora henne bit för bit. Varje gång jag träffade henne hade jag förlorat henne igen en gång, då igen en del av hennes minnen visat sig vara bortspolade. För att klara av sådana förluster måste man förstena sig. Nu, när allt är slut, kan jag äntligen släppa den förstenade känslan.
Under den senaste veckan har jag antecknat så många av mina minnen om henne som möjligt. Jag har laddat upp henne i hennes låda i det virtuella släktträdet. Där finns roliga historier, gemensamma reseminnen och små detaljer som annars aldrig skulle bli avslöjade. Jag har dessutom försökt att öppet berätta om hennes sista bittra år så neutralt som möjligt, även om Alzheimern var en omfattande del av henne under den tiden. Även om hon inte själv var medveten om sin situation.
En dag kommer man att hitta ett botemedel mot Alzheimer? Kanske mina historiska skrifter om ett typiskt Alzheimer-öde kan vara av nytta för framtida forskare? Kanske kemister såsom min mor kommer att leta efter den felande länken och kanske den finns i erfarenheter snarare än i kemiska formler? När minnesblockaderna en dag bryts med ett kemiskt ämne, kommer en massa minnen att låsas upp. Det blir spännande dagar. Eller skrämmande.
Eftersom det kommer att ta en lång tid innan det hittas ett botemedel mot minnessjukdomar, måste jag förbereda mig på det värsta. Jag måste göra antagandet att Alzheimer är smittosamt och att även jag kommer att drabbas av sjukdomen. Det betyder att jag måste leva till fullo nu, medan jag ännu kan. Jag måste minnas så mycket som möjligt nu, medan det ännu är möjligt. Jag måste skapa nya minnen nu, innan det är för sent.
Mina tankar flyter iväg mot konstiga mål som om någon annan styr dem än jag själv. Tanken är absurd. Vem annan skulle styra mina tankar, som alstras av min hjärnas impulser? Ändå känns det som om jag inte alltid kontrollerar mina egna tankar, eftersom de följer en annan logik än den som är förnuftig för mig. Vad i min hjärna väljer att föra tankarna mot ett visst ämne om jag inte själv koncentrerar mina tankar på just det? Om en sådan anarki bland mina tankar blir värre med åren, är det början till en minnessjukdom? Jag erinrar mig olika drömmar, där jag själv har deltagit och diskuterat med andra personer. Vem är den andra personen i sådana drömmar? Eftersom jag inte själv väljer vad min motpart säger åt mig i drömmen, vem bestämmer hans eller hennes ordval? Någon utomstående, som styr mina tankar? Är hela detta grubblande en dement människas paranoia?
Om mammas Alzheimer är ärftlig, betyder det att mina tankar kommer att gå i samma spår som mammas? Om hon mindes enbart sin barndom, kommer det också att bli mitt öde? Kommer även jag att glömma min dotter? Frågorna och tankarna är många, men jag kan inte göra annat än koncentrera mig på nuet. Det är mitt största ansvar.
När jag låser dörren bakom mig och går mot världen utanför min lägenhet, lämnar jag min arbetslöshet bakom mig. Den försvinner ingenstans, men arbetslösheten kedjar mig inte till stället längre. När jag låser fast min dörr, låser jag samtidigt upp min framtid. De tunga minnena släpps fria som när brevduvor släpps ut ur sina burar. Jag är inte förstenad längre och nya utmaningar väntar. Jag är viktig.