Nutid
Jag
Johans sondotters sonsons dottersons sonsons sondotter
Karls dotterdotter
När jag började släktforska, kändes det som om jag plötsligt fick en massa släktingar att umgås med. Det hände trots att jag har ett skapligt antal släktingar i mitt hemland. Till och med i samma stad där jag bor. Jag har dock inte hållit kontakt med dem. Jag skulle inte stå ut med att tala med dem, för samtalet skulle med all säkerhet gå in på mitt misslyckade äktenskap eller min arbetslöshet. Jag har inga gemensamma intressen med någon av dem. Eftersom vi som jämnåriga barn inte brukade leka tillsammans, vore det ännu svårare att hitta samtalsämnen nu som vuxna. Men mina döda förfäder behöver jag inte diskutera med. Jag njuter av att inbilla mig att de uppskattar mig. Oavsett hur osocial och odräglig jag än är.
När min pappa begravdes för åratal sedan, deltog en massa släktingar vars existens jag inte ens vetat om i jordfästningen. Det var långt innan jag blev intresserad av släktforskning. Under sorgetiden var jag inte intresserad av att höra dem berätta om gamla minnesstunder som de hade upplevt med min far. Nu skulle jag gärna be dem dela med sig av minnen om min far. Varför dök de upp enbart till en begravning? Jag misstänker att något obetydligt gräl eller missförstånd hade orsakat en brytning mellan dem. Att ett litet smågnabb hade medfört svalare relationer och lett till en tystnad som påverkat hela generationer. Kanske det är lättare att ur Internet försöka hitta opersonliga dokument, som på något sätt är relaterade till min far. Kanske det är lättare att dra slutsatser om pappas liv utgående från dem än att umgås med släktingarna.
När jag matar in en avlägsen förfaders födelse- och dödsårtal i släktträdet, förstår jag att de är så mycket mera än enbart en nummerföljd. En livslängd, som ser kort ut med dagens mått, kunde vara fantastiskt lång för flera hundra år sedan. Flera år av arbetslöshet i nutid kunde kanske jämföras med en kort tids lättja i forna tider. Kommer min medelålders kris att se ut som en tonårings problem i mina efterkommandes ögon, då de kommer att leva dubbelt längre än vad genomsnittsmänniskan gör nu?
Tvättmaskinens tumlande ljud ekar till mitt vardagsrum trots att badrumsdörren är stängd. Kläderna kändes smutsiga efter att jag burit dem tredje dagen i rad och jag tvättade mig grundligt under duschens rinnande vatten. Nu sitter jag i vardagsrummet och väntar på att badrummet har skött sina uppgifter. Badrummets luftfuktighet är nu så hög att jag förargar mig över husbolagets inkompetens att göra något åt saken. När jag tittar på torkande kläder upptäcker jag ofta att materialet har slitits så tunt att det snabbt blir hål i tyget. Dagens kläder är engångsvara, vilket förfäderna absolut inte skulle ha förstått. De skapade kläder av hög kvalitet som skulle användas under flera generationer. De brukade säga att en fattig människa inte har råd med att spara i klädernas kvalitet.
Tvättmaskinens centrifugering ylar i takt med stormen som viner mot våningshusets ytterväggar. Jag vrider på min värmeapparats termostat och känner snart att min svala lokal blir hemtrevligt varm igen. Att skapa värme med en knappvridning skulle ha varit total hokus pokus för mina förfäder. De eldade vedklabbar och skogens ris för att hålla den mordiska kylan på avstånd. Lika konstigt skulle de ställa sig till mitt kylskåp, som håller den förödande värmen borta från livsmedel som annars skulle ruttna. Mina förfäder kände till de mest uppfinningsrika medel att konservera och förvara livsmedel långt inpå den näringsfattiga vintern.
Borde jag skämmas över allt det som utvecklingen fört med sig? Välutvecklade manicker har skapats för att förenkla vardagen, men ändå verkar de inte stilla mina bekvämlighetsbehov. Skulle de förfäder som jobbat hårt för att överleva vilda omständigheter anse mig vara bortskämd när mina problem är av helt annan natur än deras? Knappast. Tvärtom. De skulle anse att deras ansträngningar har burit frukt. Det är uppenbart att de skulle vara nöjda över att jag har det bättre ställt än vad de hade haft. På samma sätt skulle jag göra vad som helst för att min dotter inte skulle behöva utstå samma problem som jag haft under mitt liv.
Från kvartersaffären har jag köpt ett färdigt mål med pulverpotatismos och färdigt skivad korv i brun sås. Jag värmer upp min middag i mikrovågsugnen. När jag tänker på mina förfäders kost, är jag nöjd över att min måltid är så näringsrik. Jag minns från historielektionerna att potatisen inte var en viktig del av kosten förrän upptäcktsresandena hämtat den till mitt hemland. Och det var överraskande sent i historien. När jag tittar på innehållsförteckningen till min måltid, förskräcks jag av att min pulverpotatis inte innehåller potatis överhuvudtaget.
När jag smuttar på min macchiato, tänker jag på de beska brygder som mina förfäder njutit av som surrogat till te och kaffe. Det är ingen tvekan om att deras tinkturer var vattnigare och mera illasmakande än nutidens sockerrika modedrycker.
Hur lite inkomster jag än har som arbetslös, har jag inte behövt svälta. Det finns billig mat i butiken. Jag är tillräckligt företagsam att kunna trolla fram en måltid med en minimal budget. Om pengarna inte räcker till finns det matköer för fattiga, men dessa har jag inte behövt söka upp ännu. Mina måltider är dock oftast av dålig kvalitet, eftersom jag föredrar billig färdigmat med gammal sista förbrukningsdag. Dessa värmer jag snabbt upp i mikrovågsugn. Ibland undrar jag vart jag har bråttom, men behovet av snabbt utförda hemsysslor är djupt inrotad. Färska grönsaker är alltför dyra och de mättar inte särskilt bra. Men ibland undrar jag nog vad man förr skulle ha sagt om våra exotiska matvanor, då vi får tag på råvaror från världens alla hörn. Vad skulle de säga om de visste att vår måltid blir uppvärmd på en ynka minut i våra specialugnar? Speciellt då förfädernas magra soppor puttrade i timtal i grytor över öppen eld?
Mina förfäder var inte heller särskilt medvetna om den optimala kostcirkeln som innehåller grönsaker, frukt, spannmål, fett och protein. Likt mig åt de vad som var lättillgängligt men mättande och till ett rimligt pris. De fick vara glada om de överhuvudtaget hade något att äta. Eftersom många av dem dog av undernäring, borde kanske även jag vara orolig för min egen del. Leder de utförliga innehållsförteckningarna på måltidsförpackningarna trots allt till en näringsbrist? Trots att det finns information tillgänglig, väljer jag att ignorera den. Då det öppet deklareras att en produkt är praktiskt taget oätlig, verkar det som om jag övertygas om att den är lämplig att äta!
Nuförtiden är det lättare att få mat på bordet. Även som arbetslös har jag råd med råvaror och livsmedel att trolla fram mat med. Om mina inkomster inte räcker till, har jag också möjligheten att få ett tillskott till mat via hjälporganisationer och kyrkan. Men till skillnad från förr finns det inte tillräckligt med arbete att göra längre. Förr fanns det alltid någon som var villig att betala en minimal slant för arbetsinsatser, men nu finns det helt enkelt inte tillräckligt med arbetsplatser. Visst kan man starta ett litet företag, men inom många branscher behövs övermänskliga insatser för att göra det lönsamt. Förr var det just fråga om övermänskliga insatser när de jobbade för att få sina näringsbehov fyllda. Med den tanken i bakhuvudet känner jag mig ännu mera skyldig i min arbetslöshet. Är jag helt enkelt för lat för att skapa min egen arbetsplats och stå för mina egna inkomster?
Jag tittar på mitt köksskåps burkar och påsar med exotiska såser och kryddor, som mina förfäder aldrig ens hört talas om. En bit möglig leverkorv åker från kylskåpet i en kartong med bioavfall. Korvens plastförpackning får samsas med en massa annat skräp i blandavfallet. Att slänga iväg livsmedel är irriterande och jag känner mig skyldig igen. Det är inte bara u-ländernas barn som gärna hade ätit maten, utan även mina egna förfäder. Om mina förfäder hade känt till ens en del av dagens möjligheter att konservera råvaror, hade de kunnat samla och behålla råvaror som näringstillskott allt längre.
Det klara vattnet rinner från kranen och värmer upp mina händer. Det känns skönt, som om jag vilade mina händer i ett tryggt bo, där ingen kyla skadar dem. Jag vrider om kranen och vattnet blir snabbt kallare. Jag fyller mitt glas och dricker det goda, kalla vattnet i stora klunkar. Vatten är något som alltid har funnits i överflöd både åt mig och åt mina förfäder. Kallt eller varmt, sött eller saltigt, klart eller grumligt, forsande eller lugnt vatten har funnits nära till hands. Det har existerat i alla former, både som vätska, is och ånga. Ofta känns det som om jag inte uppskattar vattnet tillräckligt mycket. Nyheterna och TV-programmen påminner ständigt om sådana delar i världen, där vatten är en bristvara. Det blir snabbt en tillgång värt att starta krig för.
Alltsedan jag blev arbetslös har jag sovit dåligt. All logik pekar på att det borde vara tvärtom. När man har ett arbete, följer dess utmaningar med till sängen om kvällarna. När man har ett arbete, har man svårt att hitta rätt tidsfördelning mellan hemsysslor och fritid och därmed blir det mindre tid för sömn. Men för mig var det inte så. Jag sover nu några timmar på natten, vaknar och vakar i några timmar och sover igen. Min sömn är av sämre kvalitet och jag grubblar över de mest triviala saker. Medan jag ännu jobbade, löste jag helt enkelt de triviala problemen istället för att grubbla hur jag skall tackla dem. Det är ingen tvekan om att mina förfäder sov tungt och snarkade högljutt efter att ha jobbat hela dagen. Kanske de inte ens var medvetna om vilka problem de kunde ha, då de inte grubblade på annat än de akuta motgångarna.
Förutom sömnlöshet har jag haft en hel del andra hälsoproblem den senaste tiden. Vissa dagar har min huvudvärk varit så svår att jag inte stigit upp ur sängen överhuvudtaget. Ibland har jag haft en oförklarlig snuva som kan visa på att en överkänslighet eller allergi håller på att utvecklas i mig. Om jag vaknar under natten är det troligtvis för att min stressade mage är så sjuk att jag måste rusa till toaletten.
När symptomen drabbar mig, känns de så totala att jag håller på att stupa under dem. Efteråt stönar jag naturligtvis åt mig själv och mina överdrivna känslor. Med medicin är det lätt att lindra smärtor. Annat var det förr. Mina förfäder dog sällan av hög ålder och alltför ofta av sjuk mage. I kyrkböckerna nämns ibland bröstvärk som dödsorsak. Hur fruktansvärt sjuk kunde bröstkorgen vara när den ledde till döden? Hade de kunnat undvika döden om de hade ätit smärtstillande medel? Naturligtvis inte. Det är uppenbart att bröstvärk var en definition för någon sjukdom som vi idag kallar för något annat. Men i varje fall vill jag lyfta fram mina symptom. Om hundra år kanske man ser att min huvudvärk, snuva och sjuka mage lätt hade kunnat undvikas. Eller att de var symptom på någon sjukdom som borde ha varit alldeles uppenbar.
Jag vet också att om jag gick med mina besvär till en läkare, skulle det inte heller leda till någonting. Antagligen skulle man ordinera någon symptomlindrande medicin och därefter blir jag beordrad att vänta och se hur allt utvecklar sig. Det är uppenbart att mina symptom inte är tecken på en allvarlig sjukdom. Ibland leker jag ändå med tanken att det är fråga om något som skulle hindra mig från att arbeta. Det skulle också vara en godtagbar förklaring till min arbetslöshet.
Inom mig vet jag naturligtvis att mina symptom inte leder till döden. Jag blir inte befriad på länge ännu, för statistiskt sett har jag flera årtionden med aktivt liv kvar ännu. Men vad kommer det livets innehåll att vara? Har jag på allvar förlorat tron på att jag ännu kommer att få arbeta? Eller kommer jag att vara av nytta för någon via något annat än arbete? Hur många av mina förfäder hann uppleva samma onyttiga tillstånd som jag innan de dog? Eller dog de alla av ett livslångt arbete? En djupdykning i förfädernas liv ger svaret.
Tystnaden i min bostad känns tillfredsställande. Stadens buller bedövas effektivt av husets tjocka väggar, som har byggts av byggnadsarbetare såsom mina förfäder. Mina förfäders arbete skyddar mig från omvärldens faror. Tidigare har jag njutit av musik från radion, men under de senaste månaderna har tystnaden varit en bättre vän. Musiken påminner mig om människor som lyckats få sysselsättning, medan tystnaden bedövar saknaden av ett jobb. Jag önskar att det kunde finnas flera platser, där jag är fri från ljud. Speciellt ljud som är skapade av människor. Jag bestämmer mig för att promenera till mitt närbibliotek, som staden av någon orsak har döpt till biblioteket Skuggsidan. Där finns flera intressanta böcker om stadens lokalhistoria. Dem får jag bläddra i under tillfredsställande tystnad.