Framtiden
HGr-334K
Min efterkommande
För tre år sedan hade uppdragsgivarna besökt HGr-334K i hans laboratorium i en annan del av staden. HGr-334K hade haft en del genombrott i genetisk forskning, men det var hans senaste artikel i en vetenskaplig skrift som hade väckt hans uppdragsgivares intresse. HGr-334Ks teorier att varje människa är en produkt av sina förfäders gener hade naturligtvis inte varit nya, men han hade utvecklat teorierna i en ny riktning. Detta hade varit intressant för dem som hade tillbringat årtionden med att bygga en tidsmaskin.
Under ett seminarium hade HGr-334K öppet lekt med tanken att man skulle kunna få tillgång till en människas förfäders liv via dennes gener. Om man kunde se det som förfäderna hade sett, skulle historien i praktiken göra en tidsresa till observatören. På det sättet behövde man inte utveckla en tidsmaskin för att själv resa tillbaka i tiden längre. Tanken hade varit fascinerande. Eftersom han var expert inom genetisk forskning, hade HGr-334K börjat fundera på hur det skulle ske i praktiken. Det var inte fråga om att samla gener från lämningar av döda förfäder, utan de gener som var lagrade i levande efterkommande.
Människans genetiska karta var väl utforskad sedan årtionden tillbaka. Man hade hittat nya djup och allt mindre komponenter i människans DNA. Det var en självklarhet att instinkter och åsikter om vad som var rätt och fel var djupt inrotade. De var produkter av föräldrars och förfäders liv och överlevnad. Det var uppenbart att det genetiska minnet var en produkt av alla förfäders erfarenheter. Dessa upplevelser måste vara lagrade i en del av individens uppbyggnad på ett ställe som inte var särskilt väl utforskat.
HGr-334K hade accepterat uppdraget samt den utomstående finansieringen att utveckla ett sätt att transportera förfäders minnen och historia till nutid. Han hade börjat med att försöka minnas så mycket som möjligt om sina föräldrar och farföräldrar. Snart hade han förstått att hans egna minnen var något annat än det han egentligen sökte. Hans föräldrars genetiska minne hade lagrats i honom redan då han föddes. De var komponenter i honom och de fanns i honom redan vid födseln på samma sätt som han hade ögon och näsa redan vid födseln. Det betydde att hans föräldrars genetiska minne bara delvis hade överförts till honom, då han föddes. Han hade fått erfarenheter från hans föräldrars liv, som hade förflutit till den punkt då han befruktades och en liten del samlades även under graviditeten. På samma sätt hade hans farföräldrars genetiska minne överförts som dåvarande 20-åringars livserfarenheter, då hans far hade skapats. I det genetiska minnet fanns alltså överhuvudtaget inte äldre människors livserfarenheter. Dessa existerade bara såvida de hade påverkat den unga förfaderns liv så mycket att de hade blivit en avsevärd del av hans unga liv. Även i det fallet fanns minnet inte som de äldre människornas genetiska arv utan via den unga människans minne.
Men hur skulle HGr-334K få tillgång till det genetiska minnet? Hur skulle han via genetiken se eller uppleva det som hans unga förfäder hade gjort? Hans första tanke hade varit att det genetiska minnet skulle fungera på samma sätt som hans eget minne fungerade. Minnet från gångna generationer skulle vara små fragment av synminnen eller känslor, förnimmelser eller instinktiva reaktioner, som han förknippade med en viss tid i det förgångna. På samma sätt mindes han upplevelser från sin egen barndom. Men hur skulle han gräva upp dessa minnen från sin genetiska minnesuppsättning? Det var ju tydligen inget som man grävde fram med normal viljestyrka för i så fall skulle många ha gjort det redan tidigare.
HGr-334K var övertygad om att hans egna förfäders minnesfragment fanns någonstans i hans egen hjärna. Med rätt nyckel skulle han få tag på dem. Han var säker på att han behövde en kemisk substans som inte bara skulle låsa upp dessa minnen. De måste därutöver också öppnas så att han kunde se dem och tolka dem. Den kemiska formeln skulle bli hans minneskatalysator. Den skulle bli hans tidsmaskin.
För tre år sedan hade genombrottet i tankegångarna gett den optimistiska uppmuntran som utvecklargruppen just då hade behövt. Teorin om den omvända tidsresan var lätt att sälja åt finansiärerna och utvecklarna hittade sig snart i välutrustade laboratorier. Finansiärerna hade varit övertygade om att minneskatalysatorns kemiska formel skulle bli lätt att hitta.
Utgångspunkten hade varit ett exempel som var lätt att förstå. De flesta minns en behaglig doft från barndomen. När man känner doften, blir man påmind om härliga detaljer från förr. Det borde alltså finnas ett enzym eller ett ämne likt en doft, som transporterar ens medvetande till minnen ur det förflutna. På samma sätt borde det även existera ett ämne som kunde penetrera ett så djupt undermedvetande som våra förfäders gener. Och därmed även minnesbilder i dessa genuppsättningar.
I början hade forskarna funderat på att utveckla droger, som alla visste att skapade hallucinationer. De hade dock avfärdat drogerna rätt snabbt, inte bara för att de var farliga och skapade beroende. Uppdragsgivarna såg ingen framtid i ett ämne som kunde skapa missbruk. Forskarna visste också att tidsresorna måste basera sig på något mera verkligt än hallucinationer. Minnesuppsättningarna i två blodssläktingars gener förväntades vara identiska, medan hallucinationer var olika för olika individer. När släktingars genetiska DNA en dag skulle frisläppa förfäders minnen, skulle de vara likadana för alla deras efterkommande. Men vilken kemiska substans skulle nå det minne i generna, som hittills varit dolt för bäraren?
Besvikelsen hade varit stor när den kemiska formeln inte hade spårats. Finansieringen hade snart halverats och utvecklarna hade flyttat till mindre utrymmen. HGr-334K tittade omkring sig i det lilla rummet, där HGr-334K hade sagt farväl åt de andra utvecklarna. De hade avskedats trots att de hade startat tidsmaskin-projektet långt innan HGr-334K blivit inblandad. Finansiärerna hade gett honom den sista tidsfristen, för de trodde ännu lite på hans minneskatalysator.
HGr-334K hade sett sina kolleger bli arbetslösa. De hade inte gett upp i sin jakt att utveckla en tidsmaskin, utan de hade tvingats att ge upp. De hade blivit arbetslösa trots att de hade gett hela sin själ åt sitt projekt. De var perfekta exempel på hur hopplös tanken var att människan kunde styra sitt eget öde. Hans kolleger hade varit eldsjälar för något som bara HGr-334K hade möjligheter att slutföra längre. Kollegerna hade jobbat i onödan.
Tankarna kring kollegernas öde hade väckt HGr-334K. Deras onödiga jobb hade lett hans tankar till förfädernas svettfyllda arbeten, som bara hade lett till bitterhet och brutna ryggar. Svett och salter? Svett associerades med förbränning och saltigt svett symboliserade förbränningens bränsle. Bränsle i sin tur var nära förknippat med katalysatorer. HGr-334K hade börjat leka med tanken att svett kunde innehålla ett ämne som skulle försnabba och förstärka kemiska reaktioner även i hjärnan. Han hade skaffat en konditionscykel till sitt laboratorium.
Svetten hade inte varit en alltför långsikt teori. Med destillerade salter från sitt eget svett hade HGr-334K lyckats skapa sitt ämne. Det förde honom på en resa till sina förfäders minnen, liv och upplevelser. Med en konditionscykel utsöndrade han sitt eget svett. Dukar med specialsug var till stor hjälp då han samlade upp sin egen mirakelsubstans. Slutligen hade han med laboratoriets utrustning skapat Förfäders Svett. Ämnet innehöll alltså salter med DNA från hans eget svett. Dessutom hade han lagt till en del stabiliserande fetter, som förväntades minska på salternas svidande irritation. Därutöver hade han också lagt till enzymer, som skulle försnabba transporten av Förfäders Svett till rätt plats i hans kropp.
Möjligheterna till allt detta borde egentligen ha varit förintade sedan många år tillbaka. Svettandet var dock lite gammalmodigt. När människan hade lärt sig att äta rätt och opersonligt, att röra sig hälsosamt och sitta ergonomiskt, att sova exakt många timmar och göra exakt vad som förväntades av dem, hade många egenskaper försvunnit. Ett exempel var våldsamt beteende som alla förnuftigt nog hade förstått att inte leder till något produktivt. Ett annat var svettande. När människan åt rätt och brände sina kalorier på ett optimalt sätt, behövde kroppen inte svettas längre. Till och med byggnaderna hade utvecklats så att ventilationen skapade de perfekta temperaturerna för alla dem som ville undvika att svettas. Därför hade det varit speciellt utmanande att stiga upp på konditionscykeln för att pina kroppen att alstra svett. Det var något som hans kropp inte hade gjort på många år.
Under årens lopp hade samhället börjat uppskatta stoiskt beteende framom drama. Diplomatiska egenskaper sågs som mera värdefulla egenskaper än själviskt lobbande, och lugn uppskattades framom känsloutbrott. Staden uppskattade rena och identiska linjer i sina byggnader samt klara trafikregler som inget fordon kunde bryta. Samhället ville ha människokloner som betedde sig just så som förväntades av dem. De förväntades klä sig identiskt och äta optimal föda. I arbetet lämnade tidsmaskinens utvecklare sina positioner utan problem när de blev en börda för projektets framgång. De hade inte fått ha stora känslor i sina livsuppgifter även om de förväntades vara ivriga och bundna till sin sak.
Resan tillbaka i tiden hade alltså flera dimensioner. För att få kontakt med förfäderna behövde man inte enbart återställa kroppens svettkörtlar. Man måste även kunna använda ämnet för att låsa upp förfädernas erfarenhetslager i deras efterkommandes hjärnor. För att gå tillbaka i tiden måste man kunna tygla sina välförtjänta bedrifter i nuet för att istället tillåta sig själv att gå bakåt i sin utveckling. Det hade inte varit svårt för HGr-334K. Han reste gärna bakåt i tiden för att träffa sina förfäder.
Tanken på hans förfäder fick HGr-334K att vakna upp ur sina funderingar och han gick till fönstret igen. Resorna till det förgångna hade inte gått helt utan problem. Så mycket okänt hade dykt upp och så mycket krävde hans uppmärksamhet när han gjorde sina resor. Många frågor om hans förfäders liv hade fått svar, men istället hade otaliga nya frågor dykt upp. HGr-334K var inte säker på om frågorna verkligen gällde hans förfäder eller honom själv längre. Om han såg något skrämmande i det förflutna, hade det i själva verket skrämt honom eller hans förfader? Vems erfarenheter speglade han egentligen?
Stålbyggnaderna och rälskonstruktionerna som syntes utanför fönstret såg trygga ut. HGr-334K var dock övertygad om att hans förfäder skulle bli vettskrämda om de såg samma vy som han såg nu. Människor gick identiskt klädda i en synkroniserad takt till sina arbeten. Vissa åkte i identiska fordon i perfekta köer till sina arbeten. Allt fungerade perfekt utan avbrott och utan felmanövrar. Allt fungerade som på en räls i en felfri, ren och steril miljö. Precis som det var planerat. Det var väl inget fel med det?
Något pirrade oroligt inom HGr-334K. Något som han inte hade känt förut. Han var säker på att det hade med hans förfäder att göra. Dem som under århundraden hade skapat förutsättningarna till all denna välfärd och alla dessa möjligheter.