Framtiden
HGr-334K
HGr-334K tittade på ampullen som han höll i sin hand. “Förfäders Svett” glittrade genom ampullens glas och vätskan såg både lockande och motbjudande ut. Möjligen var det ämnets kontroversiella arbetsnamn som minskade på dess attraktivitet, men HGr-334K ville inte döpa om det. När han börjat utveckla ämnet tre år tidigare, hade det känts som om just det namnet var det enda rätta. Med tiden hade han blivit allt mera övertygad om det.
Minnena från tre år sedan fick HGr-334K att titta ut genom fönstret. Skapandet av ”Förfäders Svett” hade varit fyllt av ansträngningar och motgångar, och få personer hade trott på möjligheterna att se ett resultat. ”Svetten” som han kort kallade ämnet, hade varit produkten av ett verkligt svettigt projekt. Det hade varit ett psykiskt svettigt företag och han hade fått anstränga sin hjärna rätt mycket för att få se ett resultat. Innan han hade upptäckt lösningens felande komponent, hade han inte svettat en enda fysisk svettdroppe.
Utanför fönstret speglades solen i stadens stål- och glaskonstruktioner. Otaliga skyskrapor med glasfasader samlade upp solenergi. Samtidigt användes en ansenlig mängd energi för att svalka utrymmena i skyskrapornas lägenheter och arbetsutrymmen. Mellan skyskraporna slingrade minimala rälsar, som bar stora och små vagnar med människor mellan lägenheter och arbetsutrymmen. Mellan utgångspunkter och destinationer. Staden såg ut som ett resultat av enorma ansträngningar och arbetares svett, och staden utvecklades hela tiden. Ändå behövde ingen svettas på nybyggen längre, för moderna maskiner skötte allt det.
Varje gång HGr-334K tänkte på hur staden hade sett ut för hundra år sedan, för tvåhundra år sedan, och för femhundra år sedan, blev han överväldigad av hur snabbt allting utvecklades. Och hur total förändringen kunde vara. Hans förfäder skulle inte förstå att detta var samma plats där de hade levt. Några enstaka museibyggnader hade lämnats kvar och de kunde eventuellt väcka minnesfragment i förfäderna. Om de av någon orsak skulle se denna utsikt nu, i framtiden.
Det var en omöjlig tanke att trädtopparna på en tät skog hade nått upp till en tiondedel av skyskrapornas höjd. Det var ofattbart att skogen hade huggits ned samt att åkrar hade plöjts upp och frodats på den mark som nu var täckt med asfalt. Det behövdes massvis med fantasi för att förstå hur kor och säd hade fått ge vika för småhus. Dessa hade fått underkasta sig våningshus, som i sin tur hade rivits till förmån för allt högre byggnader av nytt material. Allt det hade ändå skett, och med forsar av svett från hårt arbetande förfäder.
Solen bländade HGr-334Ks ögon och han vände sig bort från fönstret och stadsvyn. Den automatiska luftkonditioneringen registrerade de allt varmare solstrålarna och den släppte in svalare syre i arbetsutrymmet. Allt var automatiskt inprogrammerat så att det inte skulle bli alltför hett för människorna. ”Alltför hett” definierades med temperaturen då de biologiska varelserna började svettas.
Arbetsutrymmet var tudelat så att största delen bestod av ett laboratorium, men en del av rummet var en sorts avkopplande hörna med soffa och en stor vit duk på väggen. Laboratoriet var utrustat med glaskärl av olika storlekar och med möjligheter att koka vätskor. Det fanns massvis med slangar som sög upp ångor från kokkärlens brygder. Svetten förångades i kärlen och samlades upp som koncentrat i gummislangarna. Därifrån droppade den in i ampuller likt den som HGr-334K höll i sin hand.
Vid soffan stod en konditionscykel och det var med hjälp av den som Svetten alstrades på hans panna. HGr-334K var missnöjd över att alla hans hjälpmedel var samlade i ett och samma utrymme. Vissa komponenter krävde en motsatt omgivning än de andra komponenterna och det borde absolut ha funnits olika rum för dem. Svettalstringen förutsatte värme medan laboratoriemiljön krävde perfekt ventilation. Soffan vore ännu mera behaglig om temperaturen var optimerad för total avkoppling. För tre år sedan hade HGr-334K haft flera rum till sitt förfogande, men inte längre.
Ännu för tre år sedan hade både han och hela världen varit ovetande om att både myndigheter och företag hade satsat miljarder på att utveckla en tidsmaskin. Och det var inget konstigt med den saken. Om allmänheten och media hade fått veta att det fanns ett hemligt projekt att utveckla en tidsmaskin, skulle de ha blivit utskrattade. Det var ju rena rama fantasifostret, något från den mest verklighetsfrämmande science fiction-litteraturen. Utvecklarnas uppdragsgivare hade helt enkelt velat tro på det omöjliga. Hungrigt hade de krävt resultat av de vetenskapsmän som febrilt hade trott på sin maskin.
Efter årtionden av misslyckade försök och byggande av futuristiska maskiner hade både uppdragsgivarna och utvecklarna fått nog. När finansieringen på allvar varit på väg att bli avbruten gav utvecklarna upp och lämnade sina bygghallar. Det var först när de slutade med att försöka som pusselbitarna föll på plats. Det krävdes ett totalt nederlag för att utvecklarnas hjärnor skulle börja fungera i en ny riktning. Deras hjärnor hade därefter startat om på samma sätt som när en dator blir återställd. Eller på samma vis som när en filmserie börjar på nytt med nya, fräscha skådespelare. Eller som när en skilsmässa skapar en ny gnista i ett urvattnat äktenskap.
När de äntligen hade förstått att en maskin inte skulle kunna transportera fysiskt material tillbaka i tiden, hade de fått idén att transportera det förgångna till nutiden. Eller till det förflutnas framtid. Och det var då, för tre år sedan, som de hade tagit kontakt med HGr-334K.