Framtiden
HGr-334K
Johans och Helenas och Annas och Christians och Johannas och Henriks och Karls och Gretas och min efterkommande
När han såg sin spegelbild, såg han ett ansikte, som åldrades stund för stund. Det var som i de uråldriga skräckfilmerna, där en människa med evigt liv förlorar sin egenskap och förmultnar på nolltid. HGr-334K åldrades inte på grund av att en förbannelse bröts, utan på grund av en kemisk reaktion. Tårar rann längs hans kinder och åldrade honom märkbart. Ironiskt nog var tårarna våta, men ändå torkade de hans hud till pergamentliknande rynkor. Tårarna innehöll salter på samma sätt som det svett som han alstrat i mängder av när han tillverkade Förfäders Svett. Svettandet hade ändå fått honom att känna sig lättare, medan tårarna gjorde honom allt tyngre inombords.
Gamla berättelser hade sagt att gråtandet gör själen lättare, men för HGr-334K kändes det tvärtom. Så mycket hade skett under en kort tid, och gråtandet var helt tydligt en oväntad kemisk reaktion av det. Det som hade skett var både positivt och negativt, och det började kännas som om han behövde en stund för att smälta det. Allt det övermäktiga fick honom att gråta lite till. Han snyftade som ett litet barn trots att han hade slutat med det för 60 år sedan, när hans uppfostrare hade tillrättavisat honom. De hade sagt att gråtandet och snyftandet gjorde kroppen svag och mottaglig för bakterier och virus. Det var viktigt för både honom och de andra överlevandena att vara medvetna om den stora farsoten, som hade dödat nära och kära. De hade nekat sig själva sörjandet, för det kunde minska på deras motståndskraft.
HGr-334K återvände till glasampullerna och kokkärlen, som han packade i behållare. Dessa ställdes på varandra i större lådor för att transporteras till återvinningscentralen. Där förstörde maskiner dem eller återvann dem till nymaterial. Konditionscykeln var redan inpackad och väntade vid dörren. HGr-334K snyftade till, då han tittade på motionsredskapet. Han hade blivit nära bekant med konditionscykeln under den tid, som den hjälpt honom att alstra litervis med svett. Projektet var nu slut och det fanns ingen återvändo.
Nederlaget var bittert, för orsaken till det var förödande. Förfäders Svett hade orsakat något så fruktansvärt att hans ånger aldrig skulle bli helt tillfredsställd. Det han hade gjort kunde inte förlåtas. Även om det som hänt inte hade varit medvetet eller ens förutsebart. Det enda han kunde göra var att begrava sitt projekt och försöka ge en förklaring åt sina överordnade. Han hade ingen annan råd än att lämna över sitt öde åt dem och hoppas på att de hittade en lösning.
När HGr-334K hade rest till sin anmoder Gretas ungdom, hade han plötsligt upptäckt att han ”landat” i en sovande människas medvetande. I själva verket var det en fantastisk slump att han inte tidigare hade besökt en sovande förfäder, för sovandet var ju en avsevärd del av förfädernas dygnsrytm. Nu hade det dock skett och resultatet var grymt.
Först hade erfarenheten varit klaustrofobisk. I Gretas medvetande hade han sett sig falla mot ett oändligt botten och även om det hade varit en mardröm, kändes den lika verklig som förfädernas vakna minnesbilder. Fallet var lika obehagligt som om han själv hade fallit mot ett oändligt djup. Det hade känts som om han sög i sig själv hela Gretas undermedvetande på ett sätt som han inte hade upplevt under sina tidigare tidsresor. I själva verket hade det känts som om han under det skrämmande fallet hade fysiskt tömt hennes minnen och medvetanden för ett ögonblick. När han besökte hennes dröm eller mardröm, besökte han en annan verklighet än hennes egen verklighet. Det hade medfört ett obehag som han omedelbart hade känt att hade förödande följder.
När det skrämmande fallet upplevdes av både honom och Greta samtidigt, hade han instinktivt och av självbevarelsedrift signalerat åt henne att vakna. Till sin överraskning märkte han att hon reagerade på hans befallelse. Hon hade vaknat, då hennes undermedvetande hade tvingat henne att vakna. Samtidigt hade hennes hjärna dock på sätt och vis startats om på ett sätt som HGr-334K inte hade upplevt tidigare. Hennes minne hade tömts på samma sätt som när man vaknar från en ond dröm utan att riktigt minnas det. Men nu, när han var ansvarig för uppvaknandet och hjärnans undermedvetande, var känslan annorlunda. Även om Greta var nöjd över att hon hade vaknat, kände HGr-334K att hennes hjärnas omstart inte var helt som den borde vara. Och det var hans tidsresa till hennes sömn som var orsaken till det. Det syntes som om Greta inte skadats av hans besök i henne, men HGr-334K visste tyvärr bättre.
HGr-334K hade via biografier av sin släktforskande anmoder, Gretas dotter, upptäckt en skrämmande detalj ur Gretas senare liv. Som åldring hade Greta lidit av Alzheimer, en minnessjukdom, och HGr-334K var övertygad om att han omedvetet hade planterat sjukdomen i Greta. Under tidsresan till Gretas minne hade han råkat besöka henne under en mardröm, och i det skedet hade fröet till sjukdomen såtts. Under Gretas hela vuxna liv hade sjukdomen vilat i henne, och den hade börjat urarta sig först under ålderdomen. Trots den långa inkubationstiden var HGr-334K ansvarig för minnessjukdomen via minnesresan. Det var han övertygad om.
Han skulle aldrig kunna förlåta sig själv för att han var ansvarig för en så hemsk sjukdom. Han skulle aldrig kunna ta risken att göra samma misstag igen under en liknande tidsresa. Även om det gick att förädla Förfäders Svett så mycket att det inte ens var möjligt att göra tidsresor till en sovande förfader, skulle HGr-334K inte göra flera tidsresor. Det var otänkbart att han skulle utsätta sin förfader för en liknande fara igen. Tidsresandets nyttor skulle inte balansera dessa risker.
Till hans lättnad hade släktträdet inte avslöjat Alzheimer som dödsorsak för andra förfäder. Den minnessjukdom, som han hade lämnat efter sig, hade inte varit en ärftlig sjukdom. Det lättade hans sinne så mycket att han fick tårar i ögonen igen. HGr-334K önskade ändå att han aldrig hade gett sig in på dessa vanvettiga experiment.
Genast efter den förödande tidsresan hade HGr-334K besökt sina föräldrar igen. Det var andra gången på en kort tid, och han hade varit orolig över att de skulle vara irriterade på honom. Första gången hade de gjort en tidsresa med honom och bekräftat synupplevelserna som identiska med hans. Samtidigt hade de haft trevliga diskussioner, vilket hade gett dem alla en trevlig efterkänsla. De hade knutit ett band sinsemellan, som de inte hade vetat att existerade. De hade njutit av varandras sällskap på ett sätt som endast gamla släktband hade gjort i det förflutna.
Till HGr-334Ks lättnad hade hans föräldrar tagit emot honom med öppna armar även under det andra besöket. De hade inte visat några tecken på att de skulle vara besvikna på honom ens när han hade berättat om det stora bakslaget. De hade stött honom på ett sätt som han inte var beredd på, men i sitt totala nederlag tog han emot allt de hade att ge honom. Och det kändes tröstande, en känsla som han hade upplevt bara under sina tidsresor. De hade påpekat att det inte gick att entydigt påvisa att hans tidsresa var ansvarig för Gretas Alzheimer. HGr-334K förstod sina föräldrars försvar, men själv ansåg han att det inte gick att entydigt påvisa att hans tidsresa var oskyldig till Gretas Alzheimer. Tills det gick att bevisa det motsatta, var han skyldig. Men hans föräldrars ord hade gett tröst, vilket han aldrig hade trott att skulle kännas viktig eller ens värma honom.
Han kände tårarna välla upp inom honom igen. Han tyckte inte synd om sig själv, och han var inte orolig för att han skulle bli arbetslös. Han kände bara bitterhet över att hans ambitioner hade fört honom till detta nederlag och till ett ansvar över en annan människas hälsa. Han kände sorg över Greta och hennes anhöriga. Men han kände också en stor tröst och värme från sina föräldrar, och det var en unik känsla. När alla känslor samlades inom honom, kunde han bara gråta. Salta tårar, som påminde om saltig svett. Förfäders Svett.
Han hajade till. Kunde det vara möjligt? Var salterna i tårar bättre katalysatorer för tidsresande än vad svettens salter var? Han svalde en snyftning och försökte tänka logiskt. Visst var det möjligt. Men trots detta ville han inte undersöka saken närmare. Det var alltför farligt att använda de egna förfäderna som försöksdjur i nya tidsresor. Det var alltför riskfyllt även om han kanske kunde rätta till den förödelse som han redan hade skapat. Han slog snabbt bort den önsketanken. Man hade ännu inte hittat ett botemedel mot Alzheimer. Och även om man hade ett medel, skulle han inte kunna transportera den tillbaka i tiden för att bota en förfader.
Han förstod dock att han höll på att förhindra hans efterträdare att använda sig av hans upptäckter. Hans uppdragsgivare hade inte befallt honom att göra sig av med experimenten, vilket han nu gjorde. Borde han trots allt låta lådorna stå kvar ännu? Innerst inne visste HGr-334K att han inte fick göra det som han nu gjorde, och att han borde låta laboratoriet stå orört. Men ifall hans efterträdare skulle följa upp hans upptäckter med tårar istället för svett, betydde det att nya råvaror måste hittas någonstans.
HGr-334K tittade på sin konditionscykel. Den hade hjälpt honom att alstra svett, men vad skulle alstra tårar? Hans eget känsloutbrott hade öppnat portarna till en hel del tårar, men känslor kom inte på beställning. Utom om man lade ett ämne i ögonen som irriterade dem. Och var tårarna från ett kemiskt ämne likadana som tårarna från en känslostorm? Allt det var frågor som han inte skulle befatta sig med längre. Allt verkade peka på att den moderna människan måste lära sig att lösa upp sina förstenade känslor för att kunna gå vidare i utvecklingen. Framtiden var beroende av deras kapacitet att känna sig rörda eller inte.
När han såg sig själv i laboratoriets spegel, kände han avsky. Även det var en känsla, och dess existens var positiv även om den var nedbrytande. Han var en mördare. Han var inte en fånig nummerserie, som var ofelbar. HGr-334K var en nummerserie, som hade gjort ett dödligt misstag även om han borde ha varit kall och beräknande exakt i sina ageranden. Han ville inte vara ett signum längre, utan han ville bära ett namn, som visade vad han var. Han ville ha en ständig påminnelse om det utdragna mord, som han hade begått.
Spegelbilden visade hans fuktiga 76-åriga panna och han förstod att laboratoriets ventilation var fortfarande i olag. Med en gång förstod han vilket stigma och vilket kors han ville bära. Hans namn skulle påminna om hans misslyckande, Förfäders Svett. Svett var på nylatin perspiration och det var hans val.
Ur HGr-334Ks aska och svett steg Perspiro upp.
När Perspiro väl slutade gråta, skulle han samla ihop de erfarenheter som han fått av förfäderna under sina få tidsresor. Han visste inte vad han skulle göra med dem ännu. Det skulle inte bli nya liknande reseupplevelser än dem han redan hade fått av Johan, Helena, Anna, Christian, Johanna, Henrik och Greta. Med de existerande pusselbitarna skulle han kunna hitta mycket matnyttigt ännu. Nu hade han i varje fall fått något helt nytt. Sina egna föräldrar. En framtid.