Nutid
Jag
Henriks sonsons sonsons dotter?
HGr-334Ks anmoder
”Jag ger upp”
De orden har rullat fram och tillbaka i mitt medvetande otaliga gånger under den senaste tiden. De tre orden är bekanta från dueller, där förloraren erkänner sin besegrare. Men vem kämpar jag egentligen emot, då jag upprepar samma ord om och om igen? Kämpar jag mot samhället, mot myndigheterna eller rentav mot mig själv? Om jag håller på att duka under min arbetslöshet, är det då arbetsmarknaden som vinner? Eller är det mina konkurrenter bland alla arbetssökande eller är det arbetsförmedlarna eller arbetslöshetsstatistiken eller vem?
Om jag ger upp mitt arbetssökande, betyder det att jag har förlorat hoppet att hitta ett nytt jobb. Jag helt enkelt slutar med att skicka in arbetsansökningar, för det tjänar inget till längre. Jag får helt enkelt njuta av mitt sysslolösa liv istället för att varje dag långsamt förlora mitt hopp, då den ena ansökan avslås efter den andra. Eller njuter jag verkligen? Någon sade en gång att ett förlorat hopp betyder att man ger efter för bitterheten. När bitterheten sköljer över ens inre, finns det ingen återvändo, för något inom en har dött för evigt.
Kan det verkligen vara så? Om man erkänner sig vara bitter, erkänner man att hoppet om en bättring är förlorat. Man stänger dörrarna för ett bättre liv. Man ser inte ens ett bättre liv som en möjlighet även om det mot förmodan dök upp. Även om ett underverk skulle förbättra situationen, vågar man inte längre känna glädje av rädsla att den senare tas ifrån en. I det skedet är man bitter och man har gett upp. Man lever, men ändå erkänner man att döden har vunnit.
När jag ser mina förfäders dödsdatum i släktträdet, vet jag naturligtvis inte om de dog bittra eller inte. Ett hårt liv skulle säkert rättfärdiggöra ett bittert sinne. De gamla, svartvita fotografierna av buttra människor verkar sannerligen understöda den teorin. Innerst inne tror jag dock att de inte var bittra trots de buttra ansiktsuttrycken. Tvärtom. De var fulla av liv, och de letade ständigt efter nya möjligheter och nya vägar att hitta det som de behövde för sina livsvillkor. Det kan ju inte betyda att de skulle ha gett upp.
Halta Johanna och hennes släktingar smyger sig in i mina tankar igen. Det känns som om de nyfunna dokumenten bränner mina händer och bländar min syn.
När jag följde halta Johannas liv i staden via stadsförsamlingens kommunionbok, upptäckte jag snart att hon fick en son. Han i sin tur gifte sig och fick fem barn, men han fick aldrig några syskon. Hans mor, som jobbade på badhuset, fostrade honom ensam och det fanns ingen annan i familjen. Men när jag följde halta Johannas liv i staden innan hennes son föddes, kom överraskande fakta i dagen. Innan sonen föddes hade hon fött fyra andra bebisar, som alla dog som spädbarn. Som dödsorsak anmäldes ”magplågor”.
I en ung och snabbt växande stad var nybyggen ruckliga skjul, där arbetarna bodde tätt och sjukdomar drabbade nästan alla. För små barn var de ofta dödliga. Då dödsorsaken anmäldes som ”magsjuka” eller ”magvärk”, betydde det oftast i praktiken att spädbarnet dog av undernäring. Jag kan inte låta bli att undra hur halta Johanna som en ensamstående mamma skulle ha vetat hur spädbarn skall skötas för att de skall överleva. Först vid femte försöket, med min förfader, lyckades barnet överleva det första året. Johanna upplevde säkert en stor press från arbetsgivaren att sköta arbetet väl, men hur skulle det då gå för hennes barn? Kanske de tidigare barnens näringsbehov helt enkelt inte blev uppfyllda av den arbetande mamman.
Men det förklarade inte varför hon födde så många barn, och så ofta. Rätt snart förstod jag hur naiv jag hade varit. Halta Johanna hade ju jobbat på ett badhus. I samband med nakna kroppar i en snabbt växande hamnstad fanns det naturligtvis möjligheter att göra extraförtjänster. Baderskorna sålde tilläggstjänster antingen med eller utan badhusets kännedom om saken.
När sanningen gick upp för mig, ville jag först avsluta hela min släktutredning. Det här var inte vad jag hade velat hitta! I hemlighet hade jag drömt om släktlänkar till adliga eller till och med kungligheter, men det enda rafflande jag kunde hitta var tecken på ljusskygga tilläggsinkomster. Jag förstod att Johannas arbete hade haft ett högt pris i och med de oönskade graviditeterna och barnförlusterna. Jag förstod också att Johanna och hela ätten hade överlevt tack vare hennes arbetsinsatser, så de kunde inte helt dömas. Kanske hennes arbete inte hade varit helt motbjudande om hon trots sin halta fot fått känna sig attraktiv av män. Kanske hon var så attraktiv att de till och med betalade för hennes sällskap? Jag önskar innerligt att jag hade haft en möjlighet att diskutera med henne, även om hon levde under ett helt annat århundrade.
Efter att mitt känslosvall kring Johannas nyupptäckta liv hade svalnat, förstod jag att stadsarkivet kunde ge en del intressant tilläggsinformation om hennes arbete. Jag bor i samma stad som halta Johanna bodde i, och jag visste från tidigare att badhuset för några år sedan hade donerat hela sitt arkiv till stadsarkivet. Det arkivet omfattade bland annat en bokningsliggare och ett kundregister sedan 200 år tillbaka, ända tills dess verksamhet lades ned för några år sedan.
Naturligtvis måste jag bearbeta min avsmak att gå ut bland människor i staden. Det var det enda sättet att komma till arkivet för att bläddra bland badhusets register. Efter att ha suttit i timtal bland de otaliga mapparna med dokument, upptäckte jag snart att det hade varit värt besöket.
Under badhusets första år antecknades kundernas namn i en liggare ända tills någon högt uppsatt kund hade haft makt att förbjuda registret. Kunden hade antagligen använt sig av badhusets andra tjänster och ville inte att det fanns bevis för det. Men för tiden innan det förbudet fanns registren fortfarande kvar, och det var just den tid, då halta Johanna hade jobbat på badhuset.
När jag räknade nio månader bakåt från de datum, då Johannas fem barn föddes, hittade jag de dagar och de mäns namn, som varit Johannas kunder. Det var ett allmänt antagande att de namn som hade en stjärna bakom sig, var de som hade betalat extra för badhusets andra tjänster. De initialer som följde efter stjärnan var enligt forskarnas antagande de baderskor som hade utfört de extratjänster som kunden hade betalat för. Johannas initialer fanns inte särskilt ofta, men de stämde väl in även i nio-månader-matematiken. Jag hade hittat namnen på de män, som hade använt sig av hennes tjänster. Där fanns även namnen på de män, som med stor sannolikhet var hennes barns föräldrar!
De brännheta papperen i min hand är utskrifter från en digitaliserad loggbok. Den kommer från den brigg som lämnade Johannas och min stad dagen efter att en Henrik hade besökt badhuset och betalat för Johannas tjänster. Nio månader senare hade Johanna fött ett barn – det enda barnet som blev äldre än några månader. Samma Henrik hade enligt denna logg rest till grannlandet. En annan loggbok avslöjade att den slutliga destinationen hade varit det nya landet på andra sidan av oceanen. Jag är övertygad om att dokumenten berättar namnet på min förfaders hittills okända far. Ännu är jag dock inte beredd att uppdatera mitt släktträd.
Vad betyder den nya upptäckten? Som genom ett mirakel har jag kanske avslöjat faderns namn till en pojke, som enligt kyrkböckerna fötts faderlös för flera generationer sedan. Jag är övertygad om att min släkt inte har känt till Henriks namn innan nu. Mitt detektivarbete har uppnått något som för många släktforskare är omöjligt. Borde jag alltså leta efter ett arbete inom detektivbranschen eller borde jag bli en professionell släktforskare? Är det min berättelses lärdom? Är det lösningen på mitt problem att hitta ett arbete?
Något säger mig att allt inte är bara en fråga om att hitta ett arbete längre. Alltsedan jag fick veta vad halta Johannas arbete egentligen gått ut på, har arbetets värde minskat i mina ögon. På samma gång har också avsaknaden av arbete minskat i betydelse. Borde jag bry min hjärna med något helt annat än arbetssökande? Borde jag ta lite ledigt från mitt aktiva arbetssökande innan jag blir bitter?
När jag sitter med släktträdet utskrivet och utvikt i mina händer, känns det som ett facit. Skulle en förfader ha gjort andra val i sitt liv, om han hade sett vad det ledde till flera generationer senare? Eller ens om han såg hur det skulle gå för de närmaste familjemedlemmarna? Skulle halta Johannas far ha låtit bli att flytta till stenbrottet, om han hade vetat att hans dotter en dag skulle bli halt och få en faderlös son? Skulle min mor ha gjort abort om hon vetat att hennes dotter en dag skulle bli arbetslös utan hopp om att få ett nytt arbete? Har även jag ett ansvar för kommande generationers välbefinnande? Borde jag bestämma att mina gener inte får gå vidare om det upptäcks något riskfyllt i dem?
Det är tydligt att mina förfäder helt enkelt agerade och levde utan att fråga sig hur de borde leva. De hittade sina vägar utan att gå i terapi eller livsåskådningskurser. Nuförtiden är vi så vana vid att fråga och ifrågasätta att vi inte litar på våra egna instinkter och intuitioner längre. Vi kräver svar av utomstående på våra frågor istället för att fråga oss själva. Jag är övertygad om att när denna besvärliga tid är över, kommer framtiden att ge alla svar. Svaren kommer att kännas självklara utan att någon annan än jag själv förklarar dem för mig.
Efter att ha misslyckats med att hitta ett nytt arbete trots aktivt sökande, borde jag hitta nya sätt att använda min tid med. Det måste finnas förnuftigare sätt att använda min återstående livstid. Jag har använt alltför lång, dyrbar tid med att ställa frågor. Två år har gått till spillo utan att jag har lärt mig hur man skall lyckas med sitt arbetssökande. På ett oproduktivt sätt har jag skyllt på samhället för att jag är utan arbete. Jag har skyllt på mina föräldrar, mina förfäder och till och med på mitt DNA för att det inte finns ett jobb i mitt liv. Jag tror att jag har hittat min utväg nu.
När Henrik hittade sin plats i den nya världen, gifte han sig och fick flera barn. En del av ättlingarna till dem lever fortfarande kvar i samma region. Hans släktnamn är rätt ovanligt och det finns inte många med samma namn kvar, men de lever där som om de har väntat på mig under alla dessa år. I det nya landet. Hur skulle de ställa sig till mig, om jag dyker upp på deras trappa? Om jag berättar att jag är en ättling till den kvinna som deras förfader haft ett betalt förhållande med för flera generationer sedan? Att jag är deras avlägsna släkting från den gamla världen?
Det känns som om jag vore redo att använda mina sista besparingar till en lång flygresa över oceanen. Det okända som väntar mig där kan inte göra mig illa, och det är ett välbehövt äventyr. När Henrik gjorde samma resa för länge sedan med en brigg och ett ångfartyg, hade han heller ingen aning om vad som väntade honom. Allt gick dock bra till slut. Henrik skulle inte ha kallat min några timmars flygresa för en särskilt lång resa. Jag är inte lika ovetande som Henrik om destinationen. Priset på min resa är inte en hel årslön såsom den hade varit för honom, så därför borde jag inte oroa mig på förhand om hur resan kommer att arta sig.
Jag behöver bara lämna mitt hem och mitt land för en tid, och sedan återvända till vardagen om allt går fel. Varför skulle det gå på tok? I en främmande miljö kan jag få inspiration till att satsa på något nytt. Jag kommer att lägga min energi på något annat än jobbsökande eller kanske jag kommer att hitta en helt ny väg i mitt liv. Jag skall lämna mitt land. Det är rentav en livsförutsättning. Jag skall bli en flykting, då mitt eget land är obeboeligt utan arbete. En arbetsflykting.
En inre röst varnar mig och jag känner igen den som mitt förnuft. Jag känner dock mig själv. För första gången på åratal har jag fått ett entusiastiskt känslosvall av en möjlighet. Då vinner känslan solklart över förnuftet. Jag vill inte göra ”det rätta”, ”det tråkiga” eller det förnuftiga, utan det galna som sväller av livslust. Min dotter skulle avråda mig men det bryr jag mig inte om. Hon har inte hört av sig på länge och även hon njuter av ett främmande land med ett rutinlöst studerandeliv. Då hon som rebellisk tonåring skämdes över sin mamma, är det nog självklart att hon skulle skämmas över mig nu också. Under hennes pubertet hade jag ju trots allt ett arbete till skillnad från nu. Det är nu eller aldrig som jag bör bryta mina egna gränser till förmån för mitt välmående. Innerst inne tror jag nog att min dotter skulle bli stolt över att hennes mamma tar sitt liv i sina egna händer. Jag hoppas att hon tänker att jag äntligen tar steget mot stora beslut, som borde ha tagits långt tidigare. Stora, riskfyllda beslut är bättre än inga beslut alls.
Någon frågar sig naturligtvis om jag inte har fått tillbringa tillräckligt med tid med mina föräldrar och farföräldrar som liten. Varför skulle jag annars nu plötsligt längta efter nya släktingar? Visst upplevde jag härliga sommardagar som liten på min mormors och min redan då avlidna morfars lantställe. Visst förundrade jag mig över deras berättelser om hur simpelt allt hade varit förr när de hade varit unga. Visst förundrade jag mig över mina föräldrars enkla förslag till problemlösningar när jag stod inför en övermäktig motgång. Och naturligtvis överträffar aldrig något bakverk farmors härliga småbröd. Jag fick njuta av alla dessa släktingar under en lång tid innan de dog bort, en efter en. Därefter fanns det inga möjligheter längre att fråga dem om deras ungdom, om deras liv och om deras erfarenheter. De finns inte kvar längre och även minnet om dem håller på att falna. Alla utom min mor, vars eget minne har nästan gått upp i rök.
Eftersom jag har bestämt mig för att göra den långa resan, återstår ännu frågan om jag skall besöka min mor eller inte innan jag åker iväg. När jag senast träffade henne för ett år sedan, kände hon inte igen mig. Min egen mor, som skötte mig när jag var liten, kunde lika gärna ha varit en främling. Min egen mor, som matade mig, när jag var hungrig och hon, som grät förtvivlat, när jag flyttade hemifrån. När hon i servicehemmet tittade frågande på mig, blev jag som förstenad. Det kändes omöjligt att erbjuda min famn åt henne på samma sätt som hennes famn hade erbjudit mig tröst och trygghet när jag var liten. Min åldriga mor vårdas i ett hem i min stad. Jag litar på att hon har det bra där även om jag inte besöker henne eller övervakar vårdens kvalitet. Eftersom mina besök inte ger henne något och eftersom mina besök gör mig ledsen och deprimerad, har jag undvikit dem.
När min mor diagnosticerades med Alzheimer, var min första tanke att jag borde göra något. Borde jag studera genetik för att lära mig hur ärftlig minnessjukdomen är? Kommer även jag att drabbas av den? Kommer jag att glömma allt som jag har lärt mig under mitt liv? Alla de erfarenheter som mina förfäder har gett mig via släktforskningen? Kommer Alzheimer att bryta ned hela min genetik också tills allt som återstår är ett skal utan innehåll? Men kanske man i framtiden kommer att kunna bekämpa Alzheimer och andra minnesblockader med hjälp av genterapi.
En dag kommer jag att vara i samma situation som min mor, alltså oförmögen att ge information som någon önskar. Det är min plikt att dela med mig så mycket som möjligt av allt det som jag vet så länge jag kan. Jag skall skriva berättelser och berätta om mina minnen så långt jag minns. Det finns otaliga möjligheter att publicera dem så att de finns tillgängliga även för kommande generationer. Det är en uppgift som går att utföra även om jag inte har ett arbete.
Ett sätt att samla information om mig och min släkt är att besöka det nya landet där det troligen finns okända släktingar. Genom att hitta tillägg i vår släkts historia finns det en chans att jag lyckas ge viktig data åt min dotter eller hennes efterkommande. Vem vet om de en dag av någon orsak är i desperat behov av just den informationen. De nya bekantskaperna i det nya landet kommer inte att förmörka allt det som jag en gång hade med mina far- och morföräldrar eller mina föräldrar. Förhoppningsvis kommer de snarare att komplettera mina erfarenheter.
Min resa till det nya landet behöver inte vara dramatisk och slutgiltig, men den får ändå gärna bli en vändpunkt i mitt liv. Jag känner mig som en gammal elefant, vars instinkter får den att lämna sin flock för att inte längre bromsa flockens framfart. Dessa stora, gamla djur letar efter elefanternas kyrkogård för att sälla sig till sina förfäder. Ironiskt nog tros elefanternas kyrkogård vara fylld av omåttligt värdefulla elefantbetar. Dessa åldrande elefanter har alltså ingen aning om hur värdefulla de blir efter att de med eget beslut har lämnat sin värdefulla plats i flocken. Jag har själv alltid tänkt att elefanternas kyrkogård är en vacker plats istället för en sorgfylld plats fylld av död. Min egen elefantkyrkogård är fylld av hopp för oss medelålders flockbromsare. Jag lämnar min flock i mitt hemland för att hitta ett nytt liv i det nya landet.
Jag känner ett starkt déjà-vu. Någon annan har varit i samma situation som jag och känt lika, sett lika och upplevt lika. Eller också har jag sett samma sak under min sömn tidigare, och sedan bara glömt bort drömmen. Min upplevelse är fylld av optimism och jag känner mig upprymd. Det känns som om alla mina förfäder viskar i mitt öra att mitt beslut är viktigt och rätt. Både Henrik och Johanna samt alla deras förfäder vill sina efterkommandes väl och jag skall inte göra dem besvikna. Jag skall motarbeta bitterheten, och kommer aldrig att ge upp.