Nutid
Jag
Johans sondotters sonsons dottersons sonsons sondotter
Helenas dottersons sondotters sonsons sonsons dotter
Annas sonsons dottersons sonsons sondotter
Christians sondotters sonsons sonsons dotter
Johannas sonsons sonsons dotter
Karls dotterdotter
HGr-334Ks anmoder
I min släktforskning stötte jag på halta Johanna. Jag började kalla henne så, eftersom det finns flera kvinnor med namnet Johanna i mitt släktträd. I statens bokföring fanns det en notis bredvid hennes namn som sade att hon var halt. Kanske det hade någon betydelse i statsbeskattningen. Ibland undrar jag om hon blev mobbad för att hon var halt. Då blir jag samtidigt lite osäker på om det är korrekt att jag stämplar henne som ”halta Johanna” i min forskning.
Jag skriver som bäst hennes biografi i hennes avdelning av mitt virtuella släktträd och kursorn blinkar i textbehandlingsprogrammet. Resan i hennes liv har varit tröttsam men berikande.
Varje gång jag återvänder till hennes livs historia, känner jag ett stygn i mitt hjärta. Det känner jag inte för att jag skulle tycka synd om henne eller hennes åkomma, utan av helt själviska orsaker. Trots att jag är frisk har jag aldrig lyckats åstadkomma så mycket som hon. Trots att hon hade alla odds mot sig, blev hon framgångsrik i livet, och hon levde till 85 års ålder!
Som en ung och ogift flicka flyttade hon från en liten fiskeby till en närliggande stad och började livnära sig som tvätterska. Det måste ha varit ett tungt arbete för en halt flicka, men hon gjorde det ända tills hon var åldrig. Hennes beslut att lämna fiskarfamiljen som ogift måste ha varit en förskräckelse för hennes mor och far, men hon gjorde det ändå. Det visar antingen på ett stort mod eller på en vilja att uppnå något som vanligtvis inte hade varit möjligt för ogifta, halta kvinnor. I min släktforskning finns det inget som skulle visa på något avstötande i fiskarfamiljens liv och som skulle ha fått henne att vilja flytta bort. Borde jag då dra slutsatsen att det fanns något i staden som lockade henne från den lilla fiskebyn? Eller hade hon bara fått nog av fiskelivet, när hennes lillasyster drunknade?
Vad är det som håller mig kvar i denna stad och i denna bostad? Om mina dagar är rutinfyllda och motbjudande, varför söker jag mig inte till en bättre plats såsom Johanna gjorde? Då det inte fanns arbete för en halt kvinna i en fiskeby, sökte hon sig till staden där det fanns bättre möjligheter till sysselsättning. Om det inte finns arbete för en medelålders, ensamstående kvinna i denna stad, finns det kanske andra möjligheter någon annanstans. Vart skall jag bege mig och vad skall jag göra för att min vardag skall bli mera intressant?
Efter några år i staden fick Johanna en son. I kyrkboken har sonens far antecknats som okänd. Det betydde troligtvis att hennes band till familjen bröts och att hon inte längre njöt av dess stöd på något sätt. Det måste ha varit svårt att livnära ett nyfött barn, då det var svårt att skapa bröd för dagen ens åt sig själv. Hur orkade hon bära sin pojke, när hon var halt? Vem skötte barnet när Johanna jobbade? Mitt antagande är att pojken sköttes av ägaren till det lilla hus utanför staden, där Johanna bodde. Johanna betalade nämligen hyra åt ägaren. Kanske ägarens hustru helt enkelt såg sig förvalta ägarens inkomster, då hon skötte om hyresgästens pojke?
Den faderlöse pojken fostrades alltså väl och som vuxen blev han en relativt framgångsrik köpman. Han var också den första i min ätt som blev student och fick en utbildning. När min förfader senare gifte sig, flyttade hans åldriga mor in i hans hem och halta Johanna fick leva välförtjänta vilofyllda dagar där. Hon fick till och med se tre barnbarn innan hon somnade in i en evig vila. Enligt kyrkböckerna blev hon knuffad mot stadens kullerstenar av den tidens modernaste påfund, en cykel. En ung pojke, som just hade fått en cykel och lärt sig att använda den, hade i ren oerfarenhet kört på henne och han fick bära hennes gamla liv på sitt samvete.
Johannas gravsten hör till stadens äldsta gravstenar och ibland hittar jag mig själv på begravningsplatsen vid den. Stenen står vid en enorm lönn, som är så gammal att den fanns redan när Johanna levde. Dess massiva grenar med stora löv skymmer gravstenen från solen så att den står i ständig skugga. Jag är full av beundran över hennes namn som är inhugget i stenen tillsammans med hennes son, hans hustru och deras två barn med äkta makar. De nämligen levde och dog i samma stad som jag bor i, så det tyder på att vi inte flyttar särskilt långt i min släkt.
Johannas framgångar borde vara en inspiration för mig. Istället blir jag bara ännu mera irriterad över min oförmåga att göra något med mitt liv. Till min förfäran märker jag att min irritation och negativitet börjar sprida sig, och den går ut som förargelser i oväntade situationer. I livsmedelsaffären klagar jag på oväsentliga småfel och med vrede tittar jag på dåligt televisionsutbud istället för att byta kanal. Fastän jag klagar på en massa saker, känner jag inte tillfredsställelse när de rättas till eller åtgärdas. Istället blir jag bara mera förargad, då rättelserna inte har gjorts utan uppmaning av konsumenten.
Mitt eget beteende väckte mig en morgon, när jag väntade på en postförsändelse. Ett efterlängtat svar på en av mina arbetsansökningar hade låtit vänta på sig. Varje morgon väntade jag med spänning på att svaret skulle komma ända tills brevbärarens steg hördes i korridoren utanför min ytterdörr. En dag slet jag upp dörren för att låta honom veta vad jag tycker om postleveranser, som dröjer ända till eftermiddagen. Till min förvåning var brevbäraren en utvecklingsstörd flicka, som tittade på mig med stora, frågande ögon. Jag blev så häpen att jag bara tackade för posten.
Det kändes som om jag blivit berövad min rätt att klaga! Postverket kan väl inte förvänta sig att jag skall ge negativ kundrespons åt en utvecklingsstörd? De har väl bara skolats att bära posten till rätt adress och inte att behöva bemöta människor? I samma ögonblick som jag tänkte så, insåg jag att det är ju jag som inte vill bemöta människor. Det är ju jag som alltid har något negativt att säga åt dem. Samtidigt förargade jag mig också över att till och med utvecklingsstörda verkar få arbete. Till skillnad från jag själv.
Å andra sidan är det ju faktiskt så att det är jag som är offer för arbetslösheten. Samhället borde ha förståelse för mig och min missnöjdhet även om mina reaktioner drabbar märkliga delar av den vanliga dagen. Till och med en utvecklingsstörd borde förstå att om jag öppnar min ytterdörr mitt under dagen, betyder det att jag är arbetslös. Det i sin tur borde vara en förklaring åt dem varför jag reagerar bittert på dagens motgångar, såsom försenade postleveranser.
Ju mera jag märker att mitt beteende inte är normalt, desto mera desperat blir jag. Ju mera jag märker att jag förändras till något som jag inte känner igen, desto mera övertygad blir jag att något måste göras. När jag blåser upp minimala motgångar till stort drama, har mina grundvärden rubbats på något sätt som måste åtgärdas. Hur skall jag starta om mitt liv så att det går på rätt spår igen? Vilken roll har arbete i det livet? En viktig roll eller ingen roll alls? Något måste jag göra och snabbt, för min mentala hälsa klarar inte längre av allt detta. Det blir för mycket av all den negativitet och hopplöshet som jag alstrar.
Genom att vara elak testar jag motpartens benägenhet att tåla mig. För mig är det viktigt att bli accepterad så som jag är. Samhällets arbetslöshet har gjort mig elakare och då är det samhällets uppgift att acceptera mig som en produkt av vad det är. Efter att jag blir tilldelad samhällets välvilja, kan jag visa mina mindre elaka sidor igen.
Naturligtvis har jag förfäder som drunknat. Johannas syster drunknade. De har dött i det enda material som de har haft i överflöd av. Under dödsögonblicket har vattnet omringat dem och slukat dem levande. Ett annat sätt att tänka är att det är den drunknande som slukar vattnet och blir ett med det. Deras anhöriga måste ha avskytt vattnet för att det rövat bort deras nära och kära. Ändå förblev de anhöriga ofta nära vattnet, som om de respekterade det ämne som tagit ifrån dem allt de hade. Kanske det fungerade på samma sätt som prästerskapet som övertalade bygdens medborgare att älska Den Allsmäktige hur mycket Han än prövade deras tro?
Eller kanske mina äldsta förfäder inte såg allt så svart och vitt? Kanske de inte ville slösa bort energi på att hata det som tagit ifrån dem allt som de borde ha? Kanske de svalde sin olycka och gick istället vidare mot nästa katastrof? Kanske de såg den kalla snön som en vit symbol i vinterns svarta mörker? Kanske de såg en massa gråa färger i kampen mellan det vita och det svarta? Om den vita snön färgas grå och det är en bra sak i kampen mellan svart och vitt, har jag alla möjligheter att se positivt på snön omkring mig. Stadens snö får utan undantag gråa nyanser i en omgivning, där föroreningar är vardag. Snön smälter ändå bort varje vår, och lämnar efter sig stora pölar av smältvatten. Som i sin tur fräschar upp allt.
Jag tittar genom fönstret på alla de byggprojekt som symboliserar dynamik och utveckling. Bakom de högsta tornen skymtar jag havet, som var utgångspunkten för att staden överhuvudtaget började utvecklas två århundraden tidigare. Havet fungerade som en grundsten för min stad även om dess framgång beror på helt andra saker nuförtiden. Min framtid och framgång har inte en lika genomskinlig grundsten som min omgivning har. Mina äldsta förfäder skapade en framtid, då havet fortfarande stod för fara och död. För dem gällde det att tygla det mörka okända och dyka in i en våt framtid. För vissa av dem var vattnet iskallt. För andra värmde vattnet deras händer till en ljum och behaglig tillvaro på samma sätt som jag njuter av vattnet i mitt badrum ibland.
Halta Johannas virtuella levnadsbeskrivning flimrar på datorskärmen och jag återgår till att fördjupa mig i allt källmaterial som jag har samlat om henne. Om jag inte har annat i mitt liv, så har jag åtminstone min släktforskning.
Plötsligt får jag en oförklarlig lust att koka fisksoppa. I en glasburk har jag torkad kamomill, som väntar på att få krydda fisksoppan. Helt enligt min fars hemliga recept, som han i tiden lärt sig av sin pappa.