Framtiden
HGr-334K
Johans och Helenas och Annas och Christians och Karls och min efterkommande
HGr-334Ks känslor rusade genom århundraden av förfäders svett och han kämpade för att snabbt komma tillbaka till sin egen tid. Paniken bubblade inom honom redan och han kippade efter andan som en fisk på torrt land. Samtidigt kändes det som om han höll andan under vatten, och att han med all viljekraft måste undvika att andas in det syre som inte fanns.
Han slog upp ögonen och på bråkdelen av en sekund förstod han att han var i sitt laboratorium igen. Instinktivt började han slicka sin vänstra överhand samtidigt som han grimaserade av smärta. Den brännande smärtan lindrades av hans våta tunga, som varken kände smaken av blod eller av saltigt svett. När han tittade på sin hand, såg han inga brännskador även om han ville skrika ut sin smärta.
Den här gången hade han varken sett eller hört det förflutna lika klart som han hade känt det fysiska förflutna. Förfäders Svett hade serverat HGr-334K en upplevelse via förfadern Christian, som jobbat vid en masugn under sina ungkarlsår. Under upplevelseögonblicket hade järnsmälta stänkt på hans oskyddade hand. Den fruktansvärda smärtan hade strålat så intensivt att den hade känts århundraden senare.
HGr-334 svor för sig själv. Det började kännas som om hans resor till det förflutna förde med sig den ena smärtan efter den andra. Han mindes fortfarande med avsmak graviditeten och alla smärtor i samband med födseln, när han hade bekantat sig med Helenas liv. Hennes smärtor hade dock inte kommit oförväntade såsom Christians plötsliga olycka.
När HGr-334K för en stund sedan tittat på ”sin” eller snarare Christians hand, hade den varit skrovlig och hård. Han hade haft svettiga fåror i pannan trots att han hade varit yngre än HGr-334K var nu. Händerna var inte en arbetares verktyg längre. HGr-334Ks händer var små och lena. Han kände sig mindre värdig än de hårt arbetande förfäderna, som han besökte med hjälp av Förfäders Svett.
Medan han instinktivt masserade sin hand, tänkte han att smärtan inte tar slut med döden. Många svårt skadade och döende tänker ofta förtröstansfullt att den eviga vilan hämtar med sig frid. Smärtan går dock över till nya individer och tar aldrig slut. Tanken var tröstlös, och lyckligtvis stämde den inte. HGr-334Ks resa till det smärtsamma förflutna var ett undantag.
HGr-334K tänkte tillbaka på sin oro över att besöken i det förflutna skulle hämta med sig något oönskat till hans tid. Det fanns rikligt med lukter, smärtor, bakterier och sjukdomar som helt enkelt inte fick komma över gränsen. HGr-334K visste att hans uppdragsgivare inte skulle tolerera ens en minimal risk att det kunde hända. Och om hans nervceller kände en fysisk impuls från det förflutna så gick det inte att utesluta att en minimal bakterie kunde göra en tidsresa heller.
HGr-334K tänkte med fruktan på mänsklighetens historia och på allt det fruktansvärda som människan hade lämnat bakom sig med tiden. Fanns det verkligen något skäl att gå tillbaka till allt det? Han tänkte på fattigdom och krig, på svält och tortyr samt på förtryck och katastrofer. Han tänkte på två världskrig och på det tredje som inte var ett krig mellan folkslag utan mellan människa och bakterie.
När jorden blev överbefolkad, levde människor tätt och i de fattiga delarna av världen levde människorna bland smuts och avfall. Samtidigt utnyttjades jordens miljöresurser i allt högre grad och planeten klarade helt enkelt inte av trycket från människan längre. Forskarna hade länge med fasa väntat på att jorden skulle skapa ett naturligt motdrag för att decimera människornas antal. Aldrig hade de väntat sig så kraftfyllda händelser. Man hade till och med väntat sig att överpopulationen skulle sköta sig själv som ett krig mellan människor. Det skulle bli en kamp om de knappa resurser som befolkningen behövde. Men naturen var snabbare.
En ny, dödlig bakterie drabbade människan när befolkningsmängden översteg 12 miljarder och den svepte över planeten med en fruktansvärd snabbhet. Ett botemedel och en vaccination uppfanns först när katastrofen hade dödat nästan dem alla. Endast var hundrade överlevde. När farsoten var över, var inget sig likt längre.
Alla överlevande hade förlorat nära och kära. De överlevande var för svaga för att gräva gravar och hela planeten översköljdes av en äcklande lukt från människolik som antingen ruttnade eller brändes. Under det årtionde som följde, utvecklade de överlevande en speciell antipati mot lukter. Minnet av förfäderna både luktade, smakade och kändes äcklande. Det ledde till att man omedelbart efter farsoten slutade tänka på den smutsiga historien. Först en generation senare var man åter redo att tala om människans historia innan det tredje världskriget. Först flera årtionden efter farsoten var slaget mot bakterien psykiskt vunnet.
De försökte bedöva de smärtsamma förlusterna av familjemedlemmar, släktingar, barn, syskon, makar och föräldrar genom att utplåna minnet av dem. Förlusterna var så enorma att ingen verkade kapabel att minnas dem. Istället härdade mänskligheten sig för att kunna se framåt. De bedövade känslorna gjorde dem till uttryckslösa zombier, och det var det enda som höll smärtan borta. När inget var sig likt längre, skapade de överlevande en framtid utan att känna bördor från det förflutna.
Planetens överlevande hundra miljoner människor hade efter sjukdomen en unik möjlighet att skapa ett samhälle från början. Det fanns inga landsgränser som begränsade folkslag och det fanns inga religioner som förklarade det skedda. Det fanns inga ekonomiska system som gjorde vissa individer rika och vissa fattiga. Alla överlevande var plötsligt jämlika och när de förstod detta ofattbara, var det lätt att skapa system som förstärkte det. Till människornas förfogande fanns alla uppfinningar från det förflutna som hjälpte dem med det målet. När alla verktyg och filosofier i tiden hade skapats, hade jämlikhet fortfarande varit en utopi, men inte längre.
De överlevande upptäckte att stora energibolag hade hemlighållit upptäckten av kärnfusion. Den tekniken möjliggjorde nästan gratis och obegränsad energitillgång utan att det blev farliga biprodukter av det. De energibolag som gjort stora vinster på utnyttjandet av begränsade naturtillgångar hade tagit över upptäckten. De hade förstört alla hänvisningar till kärnfusion. Detaljerna kring den upptäcktes dock åter när de ansvariga för hemlighållandet hade dött i farsoten.
På samma sätt hade en enorm livsmedelskoncern hemlighållit upptäckten av ett syntetiskt protein. Det proteinet skulle med en gång ha omintetgjort deras livsmedelsproduktion om upptäckten blivit offentlig. Det konstgjorda proteinet var så lätt att skapa att koncernen samtidigt hade upptäckt även syntetiska vitaminer samt andra byggstenar som människokroppen behövde. Upptäckten hade varit för bra för att vara sann. Bolaget hade låst in formlerna i ett kassaskåp som öppnats först efter att farsoten hade eliminerat dess väktare. Först då hade proteinet tagits i bruk och människans kropp hade snabbt anpassat sig till de nya näringsintagen.
Den moderna människans näringsbehov fylldes av ett piller. Det innehöll alla de ämnen som man behövde för att fungera optimalt. Med tiden hade människans magsäck minskat, men kroppen var lika stark som förut och livslängden hade ökat markant. Människan behövde inte fysisk motion i samma mängd som tidigare, för kroppen behövde inte längre bränna onödiga kalorier. Dessutom hade luftens syrehalt ökat så fort befolkningsmängden hade decimerats. Det i sin tur hade förbättrat människokroppens förmåga att ta upp syre.
HGr-334K kände på sig att han snart behövde sin egen lilla stund för avkoppling. Alla moderna människor använde några timmar av dagen sittande i lotusställning med tankarna avkopplade. Det var inte samma sak som att sova, men det var ett sätt att vila under och efter arbetsdagen. Med yoga i absolut tystnad övergick tankarna från de begränsande behoven till gränslöst självförverkligande. Tankarna fick flöda fritt i processer som var fyllda av kreativitet och upprymdhet.
Den moderna människan behövde inte visuell stimulans från tv-program och reklam. Trots det fanns tredimensionella TV-program för dem som ville delta i programupplevelser som anonyma åskådare. Man behövde inte hitta kreativa hobbyer för att känna sig avkopplad och idérik. Man behövde inte mångfaldiga gourmet-upplevelser för att stimulera smaklökarna. Man behövde inte resa fysiskt för att uppleva främmande kulturer. Sport krävdes inte längre för att hjärnan och kroppen skulle hållas frisk och vital. Då de tidigare generationerna hade behövt allt det för att uppleva stimulans och avkoppling, glädje och samhörighet, kunde man nu koncentrera sig på annat. Det räckte för den moderna människan att man kopplade av med hjälp av yoga.
Människan fick alltså värme och energi samt obegränsad tillgång till information via öppna datanätverk. Då man dessutom hade garanterad näring varje dag, var det lätt att skapa ett nytt samhälle byggt på nya grunder. Ingen behövde kämpa om knappa resurser längre och allas energi gick åt att skapa likvärdig välfärd åt varandra. Alla ville arbeta och göra något nyttigt, för människan hade lärt sig av sitt vilda förflutna. Naturens läxa hade varit hård men nödvändig. Samtidigt som naturen långsamt tog över mänsklighetens ruiner, fick de överlevande en välfärd som de gärna ville förvalta väl. Och luften blev snabbt lättare att andas.
HGr-334K tittade på sin spegelbild i fönstret. Utanför fönsterrutan glittrade stadens ljus. De flesta hade återvänt från sina uppgifter hem till sina ensamma, trygga bostäder. Natten smög på och mot den mörka fönsterbakgrunden avtecknades hans ansiktsdrag speciellt väl. Han var nöjd över att han blivit påmind om mänsklighetens mörkare historieskeden. Det var så lätt att glorifiera de äldre generationernas enkla liv, men dessa individer hade varit enbart små spelpjäser. De hade varit komponenter i ett stort och grymt spel, som var det samhälle de hade levt i. Även om HGr-334K bekantade sig med enbart individer från det förflutna, fanns det en risk för att det vilda samhället skulle tränga sig på honom. Det förflutna kunde till och med hota allt det som den senare historien hade åstadkommit.
Han lyfte skålen med Förfäders Svett och undrade om han borde spola den till fördärvet. Det kändes dock alltför dramatiskt för det var ju skrattretande lätt att vid behov skapa ny svett. Svetten var också bara en katalysator, eftersom det egentliga farliga fanns inom varje individ. Det okända fanns gömt i varje människas genetiska minne. Det var förmodligen inte en tickande bomb längre om man inte aktivt försökte gräva i det förflutna.
Samtidigt kände HGr-334K sig lite sorgsen över att han inte borde titta tillbaka i sina förfäders liv, och han visste också varför det kändes så. Innan farsoten hade förfäderna upplevt mycket sådant intressant som de senare generationerna aktivt hade nekat sig själva. Med tiden hade dessa upplevelser och känslor till och med glömts bort. Alla hade ändå vetat att de fanns undangömda som minnen i de moderna människornas undermedvetande och i den skrivna historien. De var känslor som utan tvekan skulle ha medfört stora upplevelser och härlig samhörighet bland moderna människor som inte hade annat i sina liv. Det skulle de dock inte veta om, eftersom de inte begrundade förlusten av sina känslor. De var lyckligt omedvetna om vad de kunde ha.
Under sina resor i det genetiska minnet hade HGr-334K upplevt många speciella syner och härligt äckliga lukter från det förflutna. Han hade hört fantastiska ljud från sedan länge utdöda. Allt var lite exotiskt och spännande och mycket obehagligt, men en sak var mera skrämmande än de andra. Mötet med känslor av alla tänkbara slag gjorde HGr-334K rentav rädd. Han visste att det fanns en orsak till att hans förfäder bedövat dessa känslor efter farsoten. Att möta dessa erfarenheter igen kunde rentav vara farligt även om han inte visste på vilket sätt de kunde skada honom. Eftersom de var så okända och eftersom det moderna samhället inte kunde beskriva dem, visste han inte hur han skulle tackla dem. Han bara kände dem när de sköljde över honom under resorna i förfädernas minne. Men han kunde kanske slå dem åt sidan för att istället behandla dem senare med bättre utrustning och bättre förberedelser.
Efter krig och motgångar brukar människor ofta drabbas av en eufori som urartas i en vild lyckokänsla och storartade kärleksförhållanden. De har en optimism, som inte minskas av några omgivande ruiner i det som de just klarat sig ur. Trots att de förlorat familjemedlemmar är framtidstron stor. Efter den stora farsoten var situationen dock annorlunda. Kanske förlusterna var så totala att de trubbade av människorna så totalt att de inte orkade glädja sig över framtiden längre. Kanske de inte orkade tro på kärleken längre. Kanske de inte hade krafter att bygga upp nya familjer längre. Kanske de inte stod ut med tanken att de hade överlevt farsoten till skillnad från de flesta andra. Kanske de kände en sådan solidaritet till de få andra överlevandena att de bara stoiskt beundrade varandra. De bara satt i samma båt utan större behov av att fira sin lycka.
De hundra miljoner överlevande hade bosatt sig på olika håll i världen, i skyddade städer. Naturligtvis hade vissa individer begett sig iväg till vildmarken för att leva som enstöringar, men de flesta hade sökt skydd nära varandra. Städerna var i kontakt med varandra via informationsnätverk och världen var en gemensam plats trots att många levde långt ifrån varandra. Städerna rengjordes från smuts och lukter och alla var mån om varandras välfärd. Allas arbete hade som mål att medföra välstånd åt varandra, för ingen behövde längre arbeta för att förtjäna sitt levebröd. Alla fick sina syntetiska proteinpiller utan att behöva betala för dem. Alla fick bo i en lägenhet utan att behöva förtjäna pengar för att betala den. Alla kunde använda stadens transportmedel utan att det kostade dem något. Ingen behövde längre det ekonomiska system, som hindrat det gemensamma välståndet innan farsoten. Arbete hade en helt annan betydelse än innan det förödande världskriget mot mördarbakterien.
Trots att alla var måna om att fungera för varandras bästa, ville man ändå undvika varandra. Ingen ville längre vara beroende av familj, släktingar eller vänner för att man inte skulle behöva lida om man förlorade dem. Man ville helst vara mån om sin integritet och vara en anonym, funktionell del av samhället. Genom att agera rätt, diplomatiskt och enligt andras förväntan, ville alla betraktas som komponenter i ett kollektiv.
Med tiden slutade man med att skapa robotar, för de liknade människor. Man nöjde sig med att skapa funktionella maskiner, som gjorde likadana sysslor som de människoliknande robotarna tidigare hade gjort. Maskinerna inte bara byggde utan de skapade även byggnadsmaterial och – verktyg. De åkte upp och ned på skenor i byggprojekt, vilket människoliknande robotar inte skulle ha kunnat göra. De städer, dit de 100 miljoner överlevandena hade fördelats, innehöll maskiner av alla storlekar och skepnader. Alla andra orter, som människor skapat innan farsoten, höll på att falla i ruiner.
De jobb som människorna gjorde var oftast upprätthållande och övervakande. Man kollade att maskinerna fungerade och man utvecklade dem att fungera bättre. Man funderade på nya sätt att förverkliga människornas behov. Om det var möjligt, skapade man maskiner som skulle fylla dessa funktioner. HGr-334K log för sig själv, då han tänkte på robotarnas utveckling. Först hade människor skapat robotar som effektiva avbilder av sig själva. Sedan hade människorna börjat likna sina robotar i all deras stela, mekaniska och känslolösa handlingsförmåga. Följande utvecklingsskede hade naturligtvis varit att skapa robotar som inte liknade människor. Vad kunde vara nästa skede? Att robotarna skapade människor?
HGr-334K visste att någonstans inom honom fanns uråldriga behov av romantik, kärlek, sex, samhörighet, familjegemenskap, vänskap, drifter och fortplantning. Världshistorien var fylld av berättelser om stora dåd och händelser med dessa känslor som grund. Även alla andra individer verkade veta att dessa känslor fanns någonstans, men ingen tycktes vilja eller kunna gräva fram dessa behov. Känslorna var helt enkelt gammalmodiga och ingen behövde dem till något. Alla visste att de medförde svåra smärtor när de förvandlades till förluster. Den förnuftiga moderna individen undvek smärtor hellre än utsatte sig för dem. Alltsedan farsoten hade människan visat att man klarade sig väl utan att behöva utsätta sig för dessa smärtor. Fortplantningen skedde tryggt i laboratorier och det behövdes inte några känslor för att den skulle lyckas. Alla var nöjda med sina förmågor och egenskaper att skapa ett bättre liv åt varandra. Man skulle alltid främst tänka på andra individer i den gemenskapen.
Även om han var nöjd med sitt rutinartade liv med ett vardagligt arbete, var HGr-334K trots allt lite orolig. Tänk om hans behov av att skapa Förfäders Svett och möjligheter att göra tidsresor via det genetiska minnet inte bara var ett professionellt behov? Tänk om hans arbete inte hämtade med sig mera välfärd åt hans grannar och stadens andra medborgare? Tänk om han upptäckte via sina förfäder att han trots allt inte var lycklig med sitt liv? Varför var han intresserad av sin lycka? Betydde hans tankar om lycka och undangömda känslor att det fanns något i hans liv som han saknade? Betydde tankar kring lycka att han saknade lycka? Skulle han våga besöka även andra förfäders tankar trots att varningsklockorna klingade?