Nutid
Jag
Johans sondotters sonsons dottersons sonsons sondotter
Helenas dottersons sondotters sonsons sonsons dotter
Annas sonsons dottersons sonsons sondotter
Christians sondotters sonsons sonsons dotter
Karls dotterdotter
Många anser att jag är en lyckans ost, då jag får sova länge på morgonen. Ingen väckarklocka stör min nattsömn på samma sätt som samhällets byggstenar störs då de förväntas förflytta sig till sina arbetsplatser. Faktum är dock att när jag vaknar, känner jag mig lika trött som om jag sovit färre timmar under den gångna natten. Under nattens lopp har jag vaknat flera gånger och vakat i timmar innan sömnen smugit sig på igen.
När jag vaknar på morgonen, har de flesta arbetstagare redan jobbat i timmar. När jag stiger upp från sängen och när jag gjort mina morgonsysslor, börjar de flesta arbetstagare redan förbereda sig för lunch. När jag har läst morgontidningen, har jag igen en gång blivit besviken på de lediga arbetsplatserna. Därefter planerar jag städning eller diskande precis som under tidigare dagar. Om jag vill göra något utöver mina rutiner, betyder det oftast att jag måste lämna min bostad. Det är ett problem.
Visst kunde jag besöka ett bibliotek eller en konditionssal. Parkens grönska vore rogivande och fönstershoppande vore inspirerande. Naturligtvis skulle en kort kvällsutbildning stimulera mina hjärnceller och det är klart att en utflykt till en annan stadsdel skulle bredda mina vyer. Men allt det betyder också att jag måste röra mig bland människor i öppna utrymmen. Det i sin tur känns inte bra, eftersom okända människor är obehagliga. Ju längre jag är arbetslös, desto svårare är det för mig att handskas med okända situationer och att kommunicera med andra människor.
Då det blir svårt att gå bland människor på gatan, är det lättare att stanna hemma. Jag behöver inte trängas bland stressad kontorspersonal efter arbetstid i affärer. Jag behöver inte stämplas som arbetslös om jag går mållöst i staden under normala arbetstider. Hemma tillåter jag mig att följa eftermiddagens såpopera-utbud på TV. Hemma får jag ha dåligt samvete för att jag inte tillbringar samma tid på en arbetsplats. Jag vet att ju längre detta fortsätter, desto svårare blir det att återvända till en arbetsplats igen. Då det nu är svårt för mig att möta människor i staden, är det självklart att det blir svårt att möta kunder och nya arbetskamrater igen.
Har jag då redan gett upp? Om det är solklart att det blir svårare att få ett nytt jobb ju längre tid som förflyter, betyder det att allt är förlorat? Har jag då överskridit en gräns där det är rentav omöjligt att få ett nytt jobb? Nej. Om det blir svårt för mig att integrera mig till arbetsvärlden igen, måste jag naturligtvis kämpa mera. Jag kan inte påstå att jag har en hög arbetsmoral om jag inte förmår mig själv att kämpa för att ens få använda mina egenskaper.
För en tid sedan insåg jag att jag klarar mig med mindre inkomster. Det går att spara genom att äta billigare och genom att välja förmånligare intressen. Arbetslöshetspenningen är naturligtvis mindre än en lön, men den kompenseras med mindre utgifter. När jag trots en oförändrad inkomst-utkomst-balans fortfarande längtar efter ett jobb, förstår jag att arbetet hämtar med sig även något annat än inkomster. Arbetet ger mig en självkänsla som är försvunnen när jag är arbetslös. I mina tidigare arbeten har jag gjort något värdefullt som inte går att skapa som arbetslös.
Kunde jag förverkliga mig själv på andra sätt än genom att arbeta? Det känns svårt att hitta alternativ till arbete. Betyder det att min höga arbetsmoral står i vägen för ett alternativt självförverkligande? Om det är så, vad är det egentligen som jag vill göra? Vad vore en bra och en helt ny lösning som jag inte har tänkt på tidigare?
Jag sitter på min soffa och tittar på mina fyra väggar. Jag sitter helst i vardagsrummet för i mitt sovrum påminner en obäddad säng om sin existens. Jag bäddar faktiskt bara under de få tillfällen då jag får gäster. Naturligtvis borde jag titta på något annat än mina väggar, men det finns en hög barriär som hindrar mig från att gå ut för att leta efter något annat. Jag måste bryta det hindret. Jag måste testa mig själv om det överhuvudtaget är möjligt att utmana mitt välbehag. Om jag gjorde långa promenader ute i frisk luft skulle min hjärna arbeta bättre och hjälpa mig att hitta nya utvägar.
När jag var yngre, gillade jag sport och jag hittade många grenar som var lämpliga för mig. Trots att jag hade familj, hem och arbete, hittade jag alltid lite tid att idka sport. Min kondition var på hög nivå och det är självklart att den hjälpte mig att orka med vardagens andra pyssel och motgångar. Efter att jag blev arbetslös skulle man tro att jag hade mera tid att utöva motion, men praktiken visar på det motsatta. Jag bröt min träning i alla mina favoritgrenar, en efter en. Det kändes för jobbigt att klä mig i de kläder som behövdes för just den grenen. Jag rymdes inte i alla de kläder som jag tidigare hade använt i respektive gren. Det kändes motbjudande att köpa nya kläder för något som inte var behagligt längre. Ett hinder uppstod då jag var tvungen att lämna mitt hem för att utöva sport, och det blev allt större hela tiden. Till slut orkade jag inte ens göra lätta gymnastikrörelser hemma längre.
Ju sämre min kondition har blivit, desto sämre mår min kropp och jag har blivit orolig för min hälsa. När jag ser mitt ansikte i badrummets spegel, ser jag ett uppblåst ansikte med dålig hy. Under huden sväller slaggprodukterna från sötsaker och skräpmat som jag tröstar mig själv med. Jag bryr mig inte om att dölja skönhetsfelen med smink, för vem skulle se mig här hemma? Jag har försökt läsa må-bra-litteratur, som försöker intala oss att älska oss själva som dem vi är. Jag försöker låta bli att konstgjort förbättra mitt självförtroende med smink. Det illamående ansiktet håller mig sällskap i badrumsspegeln och hon måste lära sig att må bättre med den enda vän hon har – mig själv.
Om kvällarna brukar jag unna mig själv en avkopplande dos med alkohol. Med den känner jag mig alltid lite gladare. Visst är jag medveten om farorna kring en eller två drinkar per kväll. Jag har hört att med tiden behöver man allt flera och allt större och allt starkare drinkar för att uppnå samma glädjekänslor. Snart är man fast i ett beroende som leder till fördärvet. Jag tror dock att jag kan motstå ett alkoholberoende för jag har redan erfarenhet av att motstå tobaksfrestelser. Som ung flicka smakade jag på tobaksrökning och blev faktiskt en aktiv rökare. Mitt rökande fortsatte ända tills jag väntade barn och jag lyckades sluta med en gång utan hjälp av några konstgjorda surrogatpreparat. Om min egen viljeförmåga räckte för att förmå mig att lyckas då, kommer den att vara tillräcklig även nu. Om min alkoholanvändning tar oönskade proportioner i fortsättningen, kommer jag nog att kunna handskas med den.
En dag började jag grubbla på meditation som ett sätt att använda min överflödiga fritid. Meditationen kändes också som ett sätt att komma i kontakt med mina förfäder. Någon har sagt att man med hjälp av meditation kan bli av med bördor som härstammar från det förflutna. Kan mina bördor gå längre bak i tiden än till tiden innan min födelse? Eller räcker det med att jag begrundar mitt livs historia? Kanske jag trots allt borde leva i nuet. Vid behov finns det annan terapi att satsa på än meditation.
Kanske historien har blivit min egen fånge. Ju mera jag undersöker hur svårigheter har bearbetats av mina förfäder, desto mera känns det som om jag binds av dem. Tittar jag för mycket på färdiga modeller som finns i det förflutna? Borde jag lämna min släktforskning? Hitta något helt nytt, som bättre speglar framtiden?
Min instinkt säger att dessa tankar är fel. Jag borde inte vända ryggen mot det förflutna. Även om mina förfäders val och modeller inte direkt fungerar idag, finns det en hel del som jag kunde lära mig av dem. Deras attityder och handlingskraft är det som består. Även om dessa egenskaper speglar situationer århundraden tillbaka är de fulla av visdom. Med den handlingskraften klarar jag av vadsomhelst, även om det inte finns andra färdiga lösningar till förfogande.
När jag känner att min egen instinkt är min egen fiende, frågar jag mig själv om det finns olika personligheter inom mig. När utvecklas instinkten så självkritisk att den erkänner sig ha fel? Planteras den kritiska tanken av någon utomstående kraft? Alltsedan jag blev arbetslös har jag varit som paralyserad och jag har förlorat all min handlingskraft. Är det någon utomstående vilja som hindrar mig från att fungera förnuftigt? Jag vet ju att jag borde göra något åt min situation istället för att bara vänta som en förlamad patient, men ändå förmår jag inte göra någonting. Vad är det stora okända som jag borde dyka in i? Det som min instinkt avråder mig från?
Min förfader Christian var en lyckosam man. Med det menar jag inte att han levde till hela 74 år eller att han fick 8 barn. Jag menar inte heller att han avancerade i ett litet järnbruk från vanlig springpojke till en respekterad finsmed, utan något helt annat. Han vågade lämna ett jordbruk för att börja jobba i ett järnbruk, vilket var tidens melodi just då. Under hela hans livstid blomstrade bruket och han fick njuta av allt det goda som utvecklades under största delen av det århundradet. Bruken förde mycket gott med sig, men baksidan var att medborgarnas besvikelse och bitterhet blev stor, när brukens nedgång började. Allt det skedde långt efter att Christian hade dött.
Bruken var små samhällen, som oftast ägdes av en enväldig brukspatron. Med hans kunskaper och erfarenheter växte bruken till stora framgångshistorier och han ansvarade för brukets medborgares välfärd. När allt gick bra, var han en uppskattad ledare, som förde med sig en massa gott till samtliga undersåtar. Men när det gick sämre, och bruksborna började må dåligt, stod en snabb nedgång ofta nära till hands som en snabb kedjereaktion. Bruket var speciellt utsatt om svårigheter drabbade just den bransch som det specialiserat sig på. Järnbruken hade få möjligheter att söka stöd från andra branscher om just järnets pris var lågt och dess efterfrågan liten.
Arbetarna hade en speciellt hög tillhörighetskänsla i ett bruk. De jobbade hårt från tidig morgon till sen kväll, och deras yrkesstolthet var extrem. Förmånerna för en gjutare kunde vara helt annorlunda än en finsmeds förmåner. Förutom en konkurrenskraftig lön fick bruksborna också njuta av brukets egna tjänster. Man var självförsörjande och behövde sällan köpa varor utifrån brukets gränser. Brukspatronen såg till att det fanns närliggande jordbruk som försåg bruket med livsmedel. Arbetarna fick till och med polletter att köpa livsmedel med. Pengar behövde inte bytas och löner behövde inte användas för det ändamålet.
Det är lätt att anta att bruken var slutna samhällen, dit varken nya varor eller nya människor kom. Det är fel, för bruken behövde ständigt nya arbetstagare. De företagsamma brukspatronerna var också intresserade av ny teknik, vilket gjorde att ugnar, verktyg och transportmedel ständigt förnyades. Kompetensen utvecklades med skolning. Man lovade till och med specialförmåner åt yrkeskunniga utlänningar för att de skulle komma till orten. Målet var att tekniken och kunskapen skulle behållas på en aktuell nivå. Bruken stod som grund för många framgångsrika industriföretag, som idag är stora börsbolag.
Jag känner mig verkligen tudelad då det gäller utländsk arbetskraft. Som arbetslös är det lätt att sympatisera med en opposition, som högljutt påpekar myndigheternas inkompetens. Det sägs att myndigheterna inte gör tillräckligt för att hindra utlänningar från att kapa våra få arbetsplatser. Samtidigt visar brukens exempel att fräscha idéer och nytänkande från utlandet behövdes för att bruket skulle ha en framtid. Innerst inne vet jag att jag behöver idéer utifrån det egna reviret för att jag skall få en arbetsplats. Det är dock mycket enklare att se till det förgångna och inrotade vanor. Även om det i sin tur utgör ett hinder för mina mål.
Efter att Christian hade varit företagsam nog att flytta till järnbruket, behövde han inte bry sig om sin framtid längre. Brukspatronen gjorde alla stora beslut för hela brukets del och något arbete ordnades alltid. Bruket tog hand om änkor även om dessa inte skapade ny välfärd åt bruksägaren längre. När skolor för små barn spred sig över landet, såg brukspatronen till att en lärarinna anställdes i bruket.
Var något av Christians 8 barn hans favoritbarn? Hur valde han vilka barn som skulle få bättre förutsättningar att klara sig i livet? Det fanns inte kängor åt alla barn, så de kunde inte gå i skolan samtidigt. De turades om att använda skorna och de allra yngsta barnen hade tur om kängorna ännu var i användbart skick när det blev deras tur. Lyckligtvis fanns det mat åt alla, eftersom inget av barnen dog som ung. Med tiden blev det kanske lättare att försörja barnen. Den äldsta flyttade ju faktiskt ut när den yngsta föddes, så deras hem var inte helt fullt hela tiden.
Vem skulle bli min brukspatron? Vem skulle dirigera mitt vilseledda liv? Vem skulle ordna ett arbete åt mig? Ett arbete som jag troget skulle sköta tills ett nytt arbete hänvisades åt mig? Det är tydligt att alla arbetslösa skulle behöva en brukspatron. Han behövs speciellt i det skede då man förlorat sin tro på att ens egna färdigheter räcker till för att få ett jobb. Kanske en mentor borde hänvisas åt oss arbetslösa?
Tills jag får ett arbete borde jag kanske lära mig att njuta av de rutinartade, långsamt framskridande dagarna. Min nuvarande fritid kommer en dag att betraktas som en lyxvara, då arbetet fyller största delen av min dag. Den fritiden är något som mina förfäder inte överhuvudtaget kände till. Deras vilodag var helgdagen och även den var fylld med plikter såsom obligatoriska kyrkobesök. Semester var dessutom ett okänt begrepp under den tiden.
Borde jag skaffa mig en hund? Den skulle föra med sig ännu mera rutiner. När jag en dag har ett jobb, skulle hundens rutiner omfatta min förkortade fritid. Det skulle visserligen begränsa mitt liv, men å andra sidan skulle det också föra med sig spänningsmoment. Jag skulle vara tvungen att röra mig ute i frisk luft med hunden och bli tvingad att agera med andra hundägare i staden. Det i sin tur skulle få mig att överskrida mina begränsningar kring sociala kontakter och jag skulle bli tvungen att umgås med andra människor. Det vore nyttigt för mig. Dessutom skulle jag få värme och närhet av en annan levande varelse. Det är något som jag inte har känt sedan jag gav min dotter en farvälskram, då hon flyttade utomlands.
Kanske är det min egen lathet som hindrar mig från att köpa en hund. Jag har bestämt mig för att inte binda mig vid en hund under minst ett årtionde. Så här under mina sista arbetsår innan pensionen vet jag inte var min framtida arbetsplats kommer att finnas. Jag måste vara beredd på att flytta och det är inte behagligt för hunden. Det är kanske för lätt att påstå att mitt beslut är för djurets eget bästa. En hund lever inte ett hundvärdigt liv om den skall vänta hemma hela långa dagar på att dess matte skall komma hem från jobbet.
För i framtiden kommer jag att ha ett arbete.