Nutid
Jag
Johans sondotters sonsons dottersons sonsons sondotter
Helenas dottersons sondotters sonsons sonsons dotter
Annas sonsons dottersons sonsons sondotter
Karls dotterdotter
När jag forskade i min anmoder Annas liv, upptäckte jag snart att hon hade varit gift och fått två barn innan hon gifte om sig med min förfader och fick nya barn. Ett av dessa nya barn fick senare i sin tur ett eget barn och det går att följa den ättelinjen ända till mig. Annas föräldrar och far- och morföräldrar är mina direkta förfäder på samma sätt som hennes andra makes föräldrar och far- och morföräldrar är. Annas första make dog i ett kortvarigt krig. Hon lyckades med något som jag tycks vara oförmögen till. Hon startade ett nytt liv, när det gamla gick snett.
På många sätt verkar Annas nygifte vara en vändpunkt i vår släkts historia. Hon flyttade bort från den trakt där våra förfäder innan henne hade bott i århundraden. När jag försökt spåra platsen, där de bodde innan flyttningen, har jag upptäckt att den måste ha varit mycket nära den plats där jag bor just nu. Det går inte att se exakt var deras stuga fanns, för när staden senare byggdes och utvecklades, försvann en massa landmärken.
När jag tittar ut genom mitt fönster, leker jag med tanken att stugan fanns nära det våningshus som man för tillfället river ner mittemot mitt fönster. På den platsen där det till hälften rivna våningshuset står, fanns under århundraden traktens bästa hallonsnår. Det var innan betong och grus fyllde hela fältet. Det har jag fått reda på via gamla urkunder om markfördelningen i trakten. Eftersom jag älskar hallon, hoppas jag att mina förfäder bodde nära hallonsnåret.
Jag har en känsla av att Anna bröt totalt med sitt förflutna, för enligt flyttningslängderna återvände ingen av hennes barn eller barnbarn till hennes gamla trakter. Det verkar rätt konstigt, eftersom familjerna och släkten höll ihop under den tiden, och man besökte varandra till och med utanför byarnas gränser. På den tiden tog dock resandet en betydligt längre tid än det gör nu, men det är ingen uttömmande förklaring. Hon flyttade inte så långt bort att det skulle ha varit ett betydligt hinder. Här uppe i våningshuset har jag en utsikt, som vetter tiotals kilometer mot kusten. Jag tror att jag med en blick kan se både platsen varifrån hon flyttade till platsen där hon stadgade sig.
För mig är det lätt att förstå henne, eftersom inte heller jag har särskilt mycket kontakt med släkten. Under den tiden var moralfrågor och samhällstrycket mycket strikta. Jordbrukssamhället och familjen hade en strikt kontroll över vad individen fick göra. Kyrkan dirigerade allt med predikan om vad som var rätt och vad som var fel. Bara med hårt arbete och enligt utstakade regler hade man en chans att fylla magarna.
Dagstidningens nyheter för mina tankar till u-länderna. Ett inbördeskrig har startat i ett avlägset fattigt land igen. Stora resurser mobiliseras till krig då parterna kämpar om de minimala resurser som finns i landet. Istället för att satsa allt på att mätta landets många magar väljer man att investera i krigsmaterial. Även mina förfäder har fått sin del av liknande oroligheter. Krig har präglat flera generationer och stora beslut har gjorts på grund av konflikter.
Mitt land har fått njuta av fred en längre tid redan. Jag känner mig trygg i min stad trots att jag ogärna promenerar bland människor. Deras blickar avslöjar att de tycker synd om mig, samhällets arbetslösa bottenskikt, och det gillar jag inte. Jag har aldrig upplevt fysiskt våld, men ibland önskar jag till och med att någon skulle vilja råna mig. Om det skedde, skulle min omgivning och jag själv ha bättre förståelse för mitt osociala beteende. Jag skulle få krypa in i min lya utan att behöva förklara mitt tillbakadragna liv för släkt, vänner eller myndigheter.
Samtidigt förundrar jag mig ofta över att jag klagar på småsaker. Jag har det ju trots allt riktigt bra, då det egentligen inte är något annat än arbetslösheten som irriterar min vardag. Det måste också vara ett tecken på att det går alltför bra, då man rentav längtar efter att ett rafflande rån skulle ske. På filmduken sker de största kärlekssagorna ofta i bakgrunden av ett krig. Det är tydligt att stora konflikter bäddar för en fräsch start när freden äntligen kommer. Efter världskrigen var det positiva uppsvinget påtagligt även om alla fått underkasta sig stora förluster. Borde även jag få uppleva en konflikt av stora proportioner innan jag slutar upp med att förarga mig över min banala arbetslöshet?
Om jag vill det, kan jag när som helst få en försmak av krigets fasor. Efter det kunde jag sluta upp med att romantisera det. Till mitt välfärdsland kommer nämligen en ström av flyktingar från världens oroliga hörn och oftast betraktas de som en börda för vårt samhälle. Även om vi har det bra, anses de knipa av oss en del av den välfärd som borde tillhöra oss. Det är ju trots allt vi som står för deras uppehälle. Kanske det finns en prislapp på deras existens i mitt land, men det är uppenbart att de i gengäld kunde ha mycket att ge åt oss. Ett exempel vore just att lära oss att det med alla tänkbara mått vore lönsamt att undvika krig in i det sista. En mera konkret lärdom vore att visa oss hur man överlever i ett verkligt krissamhälle. Våra egna förfäders svett och lärdom på den fronten finns ju inte kvar i oss längre. I varje fall inte i mig.
Är det då fel att vara revirmedveten? Tillhör vårt land oss bara för att allt pekar på att mina förfäder i alla dessa århundraden har bott inom en radie på 100 kilometer? Är gränserna bara konstgjorda eller visar de på en större kulturell skillnad? Om en gräns förflyttas på grund av att ett krig släpper in främlingar, är det en naturlig utveckling eller är det något som absolut måste motarbetas? Om min kropp utgör gränsen för mitt fysiska liv, betyder det att ingen borde få komma in på min kropp? Att det är det sista som jag har självbestämmelse över längre?
Ibland leker jag med tanken att en vild natt med en passionerad älskare skulle få mig att slappna av på ett sätt som jag inte gjort på årtionden. Eftersvallningarna skulle få mig att sova så skönt att jag skulle vakna upp som en ny människa. En yngre, vackrare och ambitiösare kvinna än vad jag någonsin har varit. När jag vaknar upp skulle den heta älskaren vara försvunnen från min sida. Jag skulle vara överlycklig över att han försvinner utan komplicerade avskedsdiskussioner.
Det är uppenbart att jag inte ens längtar efter ett nytt stadigt förhållande längre. Det behovet dog efter min skilsmässa. Min framtid måste innehålla ett arbete, inte en karl. Jag vet att jag är underlig, för alla människor borde längta efter någon att dela sin tid med. Kanske min oförmåga att hitta ett arbete har något att göra med det att jag inte vill dela mitt liv med någon speciell. Kanske jag verkar så osocial att det påverkar arbetsgivarnas syn på mig som arbetstagare.
På sätt och vis borde mina förfäder förstå mitt ointresse för romantik. De gamla romantiska historierna om kärlek vid första ögonkastet och ett härligt ”de levde lyckliga tillsammans återstoden av sina liv” är rena rama sagorna. Unga män och kvinnor hittade varandra för att de skulle fortplanta sig och för att omgivningen förväntade det av dem. De skulle skapa barn för att dessa skulle ta hand om dem när de var gamla. Samhället hyllade par och föraktade ensamstående. Samhället behövde många barn för många av dem dog som små. De unga orkade utföra de tunga arbeten som samhällena var fulla av under den tiden. Änkor och änklingar gifte sig trots att de hade bara några levnadsår kvar för att de inte skulle behöva dö ensamma. Praktiska arrangemang gick förbi alla romantiska illusioner.
Eller är det så? Vad vet vi egentligen om våra förfäders känsloliv? Vi känner till stora kärlekshistorier ur världshistorien så som de har tolkats av stora författare. Vi kan ju inte veta vad Kleopatra verkligen kände för Caesar eller Marcus Antonius, eftersom vi inte kan bekanta oss med hennes känsloliv via brev eller dagböcker. Bäst vore ju förstås om vi kunde resa tillbaka i tiden för att diskutera med henne, men det är naturligtvis inte möjligt. Vi kan däremot läsa författares biografier om henne, men de är fyllda med antaganden om hennes känsloliv. Dessa känslor går inte att påvisa. Om en författare som William Shakespeare skriver en kärleksberättelse om ett par som levt i Verona hundratals år tidigare, finns det många som tror att paret har funnits i verkligheten. De tros ha känt för varandra exakt så som författaren beskriver deras känslor. När jag ser mitt släktträd fyllt med namn och årtal känns det kallt och känslolöst. Namnen och årtalen saknar känslofyllda berättelser om ett liv mellan födelse och död. Jag har ingen rätt att lägga till antaganden om kärlek och andras känslor.
Visst känner jag mig rörd av romantiska berättelser. Ibland leker jag med tanken att det beror på att kärleksparet upplever något så fantastiskt som jag själv inte kommer att uppleva. Eller menar jag att jag inte vill uppleva den känslan igen, hur härlig den än har varit? För visst har jag fått uppleva min andel av den även om det inte finns en ranson till av romantiken. Kanske den vetskapen får mig att koncentrera mina känslor på något helt annat, såsom arbete och arbetslöshet?
För miljoner år sedan, men dock efter min födelse, var jag ännu fylld av kärlek. Jag var inte oerfaren när jag träffade min blivande make. Det är orsaken till att jag kände igen den unika känslan när jag var med just honom. Alla tidigare förhållanden hade nämligen varit annorlunda, mera trevande och mera rusfyllda. Det fanns kärlek när vi gifte oss och det fanns kärlek när vår dotter föddes. Det fanns kärlek när vår samvaro blev vardaglig och när våra arbeten slukade vår energi. Men något hände när vår dotter växte upp och blev självständig.
När både min man och jag ungefär samtidigt hade lyckats minska våra arbetsbördor, hade vi plötsligt ovanligt mycket tid för oss själva. Samtidigt tillbringade vår dotter allt mindre tid med oss i hemmet. Våra gemensamma kvällar blev pinsamt tysta och sysslolösa. Vårt liv hade tills dess varit oerhört hektiskt. Vi förstod inte att ett liv utan tidtabeller och program inte är samma sak som ett förhållande i kris. När vår dotter flyttade utomlands för att studera, var min man och jag plötsligt redo för ett beslut. Det baserade sig på en kort tänketid. Vi separerade bara därför att vi ville pröva på något nytt, även om vi inte visste vad det nya kunde vara. Vi gjorde det i ett tryggt gemensamt samförstånd, precis som man bör göra i ett förhållande fullt av kärlek. Jag menar det verkligen. Vår kärlek hade inte falnat, när vi beslöt att vi bör separera.
Vårt beslut om skilsmässa kom ironiskt nog under en gemensam utlandsresa till en romantisk destination. Under resan hade vi tid att diskutera och alla samtal ledde till samma lösning. Bland exotiska färger i ett varmt land, bland gudomligt god mat och vackra byggnader, bland nyförälskade par och glada ansikten beslöt vi oss för att skiljas. Även om det inte var en bitter skilsmässa har jag avskytt sirapssöta filmer och romantiskt vackra resemål efter det. Jag förstår deras existens och jag förstår behovet av dem, men för mig är de bara en symbol för misslyckande.
Själva kärleken dog först en kort tid efter separationen. När jag hade varit ensam i några månader efter att skilsmässan trätt i kraft, tröttnade jag på min tillvaro. Jag tog kontakt med min ex-make igen. Min önskan att återgå till vårt normala förhållande igen fick inget gensvar. Min man var inte redo för det när jag ville det, och för första gången kände jag mig sviken. Vårt beslut var inte ett gemensamt beslut längre. Känslan var så svår att smälta att något dog inom mig i det ögonblicket. Det var då som vår skilsmässa trädde i kraft i mitt hjärta och det var först då som kärleken dog. Visst var vi medvetna om att vår formella skilsmässa var definitiv men innerst inne hade jag aldrig sett det som något oåterkalleligt. Under en tid då bröllop och skilsmässor är vardag och en formalitet, har jag innerst inne inte sett dessa operationer som särskilt viktiga. Annat var det förr när äktenskap var eviga och skilsmässor inte fanns.
Visst har jag talat med min ex-make efter vår skilsmässa. Vi har dock inte diskuterat om det hade funnits ett alternativ till vårt beslut om en separation. Dessutom har han en ny kvinna i sitt liv nu. Det finns viktigare saker än kärlek. Jag tror att Anna tänkte lika när hon gifte sig igen med en ny man. Men det är bara mitt antagande och jag får inte kalla det för obestridliga fakta. Det är inte sanning på samma sätt som jag ser hennes levnadsår som en serie med nummer i mitt släktträd.
Idag behöver man inte dela sitt liv med någon bara för att det är praktiskt. Jag har slutat intala mig själv att ett liv med en man är romantiskt, när det jag vill ha är ett liv för mig själv. Jag vet att en man skulle tröttna på mig under nolltid om jag som en surpuppa sitter hemma alla dagar i väntan på ett arbete. Den stressen behöver jag inte som ett tillägg på det obehag som arbetslösheten redan har utlöst. Ensamheten är i själva verket den romantiska klimax som jag faktiskt har uppnått tack vare arbetslösheten. Men här har mitt sömnlösa grubblande och min dimmiga logik sänt mig till en återvändsgränd.
Om jag trots allt skulle få ett arbete, betyder det då att jag skulle börja längta efter ett kärleksförhållande igen? Att när ett behov uppfylls så vaknar istället andra behov som tidigare har varit helt undertryckta? Om romantiska behov dyker upp i ett senare skede, skulle jag då ha mindre chanser att lyckas med att uppnå ett sådant förhållande? Jag är ju trots allt äldre då och mindre attraktiv än vad jag är nu. Eller är jag överhuvudtaget attraktiv nu när jag tillåtit mig själv att vara osocial?
Jag tittar ut genom fönstret på kvällsmörkrets halvmåne. Jag undrar om månen har sett likadan ut när mina förfäder har betraktat den. Eller om den har ändrat form eller storlek med tiden. Det är uppenbart att månen har varit den enda ljuskällan för mina förfäder under många långa vintrar. Utanför mitt fönster kämpar gatubelysningen och billyktorna med lätthet mot årstidens mörker. En nattbuss kör mot förorter, där det inte ens funnits vägar ännu för bara ett tiotal år sedan. Ljusen från stadens våningshus och belysta husfasader skär upp kvällens svarta bakgrund. Allt detta skulle se futuristiskt obegripligt ut i mina förfäders ögon.
En dag kommer någon att läsa mina födelse- och dödsår i vårt gemensamma släktträd. Kommer mina efterkommande att förstå hurudant liv som levts mellan dessa år? Kommer min mans andra gifte att avslöja att jag upplevde en skilsmässa? Det är möjligt att mina efterkommande kommer att hitta uppgifter om min utbildning och mina arbetsförhållanden och i vilket ålderdomshem jag tillbringade mina sista år. De kommer kanske att se våra lyckliga ansiktsuttryck från fotografier tagna på julafton eller under våra semesterresor. De kommer att göra antaganden om oss genom att tolka våra miner.
De kommer dock inte att veta hur jag kände när min dotter föddes och de kommer inte att veta hurudan sorg jag kände när min far dog. Om jag vill att de skall bekanta sig med mitt inre, måste jag berätta det för dem på något sätt. De kommer ju inte att kunna tränga sig in i mitt medvetande och läsa mina upplevda känslor. Jag måste skriva min berättelse så som jag vill det i form av en dagbok eller dikter eller en självbiografi. Mina upplevelser kan vara ett värdefullt arv som överträffar en kort notis om mina levnadsår. Om jag vill det.