Nutid
Jag
Johans och Helenas och Karls efterkommande
Om man frågar mig vad mitt livs hittills upplevda höjdpunkt är, svarar jag nog min dotters födsel. Det låter säkert som en kliché för många, men att hålla ett nytt liv i sina armar är verkligen en magisk upplevelse. Om man själv är ansvarig för att det nya livet har skapats, är känslan ännu större. I flera månader har man med sin egen kropp burit ett foster som utvecklats till en liten människa. Med sin kropp har man gett det lilla fostret den näring som det behöver. Efter att det sprängande behovet av att släppa ut den nya människan från sin egen kropp är över, och allt har gått väl, är den matta men lyckliga känslan obeskrivlig. Man känner sig så uttömd som man aldrig varit tidigare, och det skrikande knytet är inget mera eller mindre än en fröjd.
När min dotter föddes, gick allt lugnt och sansat till, utan några komplikationer. Många ser barnafödandet som en välplanerad rutin även om det numera inte kommer så många nya medlemmar till en familj som förr. En annan synpunkt är att barnafödseln var en större rutin förr, när kvinnorna var gravida vartannat år. Förr var förlossningen dock en betydligt farligare procedur än nu. Det fanns större risker för komplikationer både för modern och för barnet.
Till en början var min dotters babyskrik en fröjd för örat. Det kändes som en bekräftelse på att hela den långa väntetiden hade burit frukt. Efter en tid började skriken dock irritera. Oljudet hördes dag och natt, i långa eller korta perioder, men alltid med en gruvlig intensitet. Varje gång snyftandena började, kände jag en ängslan byggas upp inom mig. Börjar det igen? Vad hade jag nu gjort fel? Om jag serverade mat, fortsatte skriken och om jag försökte underhålla barnet med leksaker, fortsatte skriken. Frisk luft hjälpte inte, och inte heller ett lugnande gungande i famnen. Inga läkarundersökningar visade på att något skulle vara fel eller onormalt i flickan. När jag såg andra mammor i parken, såg deras små barn irriterande lugna och glada ut.
Det kändes verkligen som om jag gjorde något fel. Eller som om instruktionsboken innehöll felaktigheter när alla knep hade använts utan att de ljudliga gråten slutade. Det verkade som om min dotter var olycklig i mitt sällskap och att jag var otillräcklig för henne. Jag var en dålig mamma då jag var oförmögen att tillfredsställa min lilla dotters behov. En referensgrupp med andra nyblivna mammor antydde dock att vårt fall inte var särskilt unikt och att jag inte borde känna mig otillräcklig.
Med tiden slutade skriken utan att vi någonsin fick veta vad de hade berott på. Lugnet återvände till vårt hem och snart var skrik-episoden en glömd parentes. Även om den tunga perioden hade existerat under min dotters första år, vidhåller jag att hennes födsel var mitt livs höjdpunkt. Gråten förmörkar inte den upplevelsen.
Under den senaste tiden har jag dock i tankarna ofta gått tillbaka i tiden till min otillräckliga känsla då min dotter var nyfödd. Om man går arbetslös i flera års tid, känner man sig inte bara otillräcklig utan också oduglig. Borde jag göra mera för att få ett jobb? När har jag gjort tillräckligt mycket för att det skall ge resultat? När slutar mitt babyskrik av sig självt?
Samtidigt har jag begrundat min bakgrund och upptäckt att min otillräcklighetskänsla har följt mig under hela mitt liv. När jag blev arbetslös kände jag mig naturligtvis otillräcklig. Varje gång min dotter var rebellisk och förargad på mig, kände jag mig som en otillräcklig förälder. När min man och jag gick skilda vägar, var jag otillräcklig som hustru. Det kommer alltid någon förälder, partner, arbetstagare eller medborgare som är bättre än jag och det går inte att undvika det. Men varför blir jag ledsen av detta faktum och den känslan? Finns det något i världen som jag är bäst på och därmed tillräcklig? Borde det finnas?
Då jag antyder att det förutsätts ett superlativ för att man skall känna sig tillräcklig, är det naturligtvis på samma gång ett erkännande att tanken har gått på fel spår. Många känner sig alldeles tillräckliga utan att ha höga ambitioner. Borde jag då bli lyckligare om jag nöjde mig med mindre? Borde jag slopa mina drömmar om ett arbete för att känna mig nöjdare med mitt liv? Nej, jag borde istället bearbeta min känsla av otillräcklighet så att den inte är en börda för mig längre. Men var skall jag hitta exempel på framgångar – dessa sällsynta fenomen som skulle ge mig den självkänsla som jag behöver?
När jag var liten var det lätt att få beröm. Hemma blev jag hyllad då jag åt grönsaker eller tvättade snällt mina tänder. Som baby räcker det med att man skrattar framför kameran för att man skall få beröm. Ännu i skolan var det lätt att bli belönad, då läxläsningen gick bra och goda poäng glänste på betyget. När jag kom till tonåren förebråddes jag över försenad hemkomst och alltför avslöjande klädesplagg. Under studietiden blev det svårare att få återkoppling till försämrade studieprestationer. I universitetet blev vi till och med lärda att ställa oss kritiskt till fenomen istället för att hylla dem. Visst blev min avhandling klar på nolltid och visst fick jag en examen i biologi, men vad ledde det till?
Som liten hade jag blivit van vid att man uppnår resultat genom att följa regler och utstakade råd. Senast universitetet borde ha lärt mig att själv staka min väg. Om jag studerade väl och förtjänade en examen, betydde det dock inte längre att jag automatiskt skulle förtjäna nästa steg, en arbetsplats. Jag lärde mig snabbt att det inte finns särskilt många arbetsplatser för biologer. De flesta fungerar som forskare i antingen universitet eller i företag, som tangerar biologin. Kampen var hård om de arbetsplatser som motsvarade en biologs utbildning.
När jag fick en praktikplats med en minimal lön borde jag ha varit nöjd. Jag hade fortfarande en fot i studielivet medan den andra foten letade efter möjligheterna efter examen. Jag kände mig dock otillräcklig för jag visste att jobbet inte skulle ha funnits om dess lön inte hade varit så förtvivlat liten. Det kändes som om jag inte var värd den arbetsplatsen. Visst trivdes jag på jobbet, men det kändes inte värt alla de långa studieåren. Det var dock under en studiefest som jag träffade min blivande man!
Visst var det kärlek och visst hade jag fjärilar i magen och visst var det underbart när vi lärde känna varandra. Han var dock ambitiös och han var van vid att hitta sina egna vägar. När jag följde hans planer, tankar och dagliga rutiner, verkade allt så lätt för honom. Om något behövde göras, ringde han bara upp en kontakt, som sedan fixade saken åt honom. Om han behövde ett jobb, ringde han några samtal och så hade han ett nytt arbete med en högre lön än tidigare. Jag i min tur var van vid att bli erbjuden en lösning som belöning för att jag hade utfört förberedelserna väl. Det är tydligt att vi var rätt olika personligheter.
Det sägs att omaka par dras till varandra och kanske det var vårt öde. I längden blev det allt svårare att handskas med våra olikheter. Kanske det var min känsla av att vara otillräcklig som började irritera oss båda. Om min man är ambitiös och jag nöjer mig med smulor, betyder det att min man är en brödsmula eller att jag är en drömkvinna? Eftersom jag hade svårt att tro på mig själv, blev jag övertygad om att min man en dag skulle hitta en kvinna som var mera intressant än jag. Om han som en ambitiös människa ofta bytte arbetsplats, varför skulle han inte få en intressantare kvinna när han blev trött på mig?
Som genom ett under fick jag en arbetsplats strax efter att min dotter nådde skolåldern. Min lön var inte särskilt stor men det var en intressant, samhällsstödd sysselsättning som assistent på en biologisk institution i ett universitet. Mina dagar varvades med arbete, hemsysslor, uppfostran av ett barn i skolåldern och ibland även lite avkopplande ledighet. Även om allt verkade vara i sin ordning, utan större dramatiska händelser, hade jag hela tiden en känsla av att något var fel. Först nu efteråt har jag lärt mig att det inte var något annat fel i mitt liv än mitt bristfälliga självförtroende.
Jag kan inte låta bli att undra om någon av mina förfäder någonsin led av dåligt självförtroende. Kände de överhuvudtaget till vad det var? Förstod de att ett bra självförtroende var viktigt för deras framtid och framgångar?
Strax efter att vår dotter flyttade hemifrån för att börja studera i ett främmande land, beslöt min man och jag att vi skulle skiljas. På sätt och vis var det en lättnad, för jag hade alltid en känsla av att någon annan vore bättre för honom. Dessutom fick jag koncentrera mig på andra saker än att försöka vara honom till lags. Efter att vi skiljde oss, sov jag gott i två veckor. Varje natt sov jag djupt i 12 timmar, för det kändes som om jag inte hade sovit på årtionden. Den euforiska känslan ersattes dock snabbt med en längtan efter det gamla. Det var dock för sent. Våra steg mot skilda håll fick ingen gemensam riktning längre.
Med både dotter och man utflugna blev arbetet snabbt det viktigaste i mitt liv. Därför var slaget hårt när universitetets sparkrav gav mig sparken. Efter avskedandet sov jag knappt alls under två veckor. Sömnlösheten har ännu inte helt släppt greppet om mig även om jag inte ligger helt och hållet vaken om nätterna längre.
Ibland önskar jag att jag skulle förstå min nuvarande situation och vilka åtgärder som krävs för att förbättra den. Nu efteråt förstår jag ju mitt äktenskap bättre och att mitt självförtroende var dåligt. Om jag då hade förstått att det måste åtgärdas med professionell diskussion, hade mitt liv kanske blivit annorlunda. Borde jag även nu förstå något som efter ett årtionde ses som en självklar lösning? Skulle jag därmed möjligen undvika något problem som ännu väntar bakom dörren?
Hur upplever man framgångar i min ålder? Om man utesluter att jag förälskar mig igen och om man vet att jag inte får ett nytt barn? Om allt pekar mot att det inte blir ett nytt arbete heller, vad skulle det då kunna vara? Alla säger att framgångskänslor kommer från små källor såsom en donerad slant till välgörenhet. Det kan vara en vacker kruka, som man har drejat själv, eller ett leende från en gammal tant, som man växlar några ord med. Mina tankar går tillbaka till min mor. Borde jag besöka henne? Kunde en åldrig kvinna med minnessjukdom ha svaret som jag letar efter? Om hon blir glad över att få en chokladplatta som gåva, varför gör samma produkt inte min dag till en succé?
Det skulle kännas overkligt att assistera min mamma. Som om jag plötsligt skulle ge råd åt mina förfäder istället för tvärtom. När jag var liten berättade min mor hur man använder kniv och gaffel samt hur man tolkar tiden med hjälp av en klocka. Hon visade hur man knyter skosnören. Nu skulle jag få undervisa allt det igen, men åt min forna lärare. Jag skulle lära min mor hur man kopplar på TV-apparaten och vilken tid dagstidningen förväntas anlända. Min dementa mor skulle vara mycket förnärmad på mig och hon skulle säga: ”Ägg lär höns att värpa”.
Eller borde jag börja studera igen? Innerst inne vet jag att mina kunskaper i biologi är föråldrade och att även det kan vara ett hinder för att få ett arbete. Men om jag började studera igen, skulle jag ha en ny examen först då min pensionsålder är mycket nära. Jag kommer inte att kunna betala tillbaka mitt studielån med en liten arbetspension. Men om det inte är en ny examen utan snarare fortsättningsstudier till det som jag tidigare har studerat? Vad skulle det kunna vara?
Jag har faktiskt funderat en del på genetik den senaste tiden. När jag studerade biologi stod genetiken för en futuristisk forskning, som knappt nämndes i undervisningen. Nuförtiden är genetiken det som rentav dominerar biologin. Man kan knappast nå framgångar inom naturvetenskaperna om man inte har blivit insatt i genetik. Nuförtiden kan man till och med kombinera genetik med släktforskning. Det känns skrämmande, eftersom tekniken kommer säkert att köra över min släktforskning, vars metoder ses som löjligt tidskrävande och banala. Det genetiska studieområdet är också alltför omfattande för att man skulle kunna bli självlärd med några tilläggskurser. Om jag bara vore yngre!
Under den senaste tiden har man gjort framsteg då det gäller identifiering av riskfyllda gener. Man kan till och med räkna ut sannolikheten att insjukna i en ärftlig sjukdom på basen av genteknik. Ur släktforskningen har jag inte hittat någon gemensam nämnare, såsom en ofta återkommande dödsorsak. Tänk om man hittade något farligt i mina gener. Skulle man fördöma mig för att jag skapat en fortsättning på risken via min dotters födsel? Skulle hon bli kallad för ett misstag? Om risken hade upptäckts innan jag fick ett barn, skulle jag kanske ha blivit tvungen att göra det tunga beslutet att ätten borde stanna med mig. Det vore höjdpunkten i en onödig existens. Min oduglighet som arbetslös skulle vara en småsak jämfört med att jag vore oduglig som mor och människa.
Det mest verkliga i mitt liv är min dotter. Även om alla mina motgångar och framgångar vore bara min egen upplevda sanning, råder det ändå ingen tvekan om att min dotter är verklig. Hennes blotta existens visar på att allt har haft en betydelse. Min ätt slutar inte med mig även om jag är en förlorare. Kedjan fortsätter via min dotter och hennes existens gör att vårt släktträd fortsätter att existera. Vårt arv fortsätter och våra erfarenheter fortsätter att utvecklas i nya, klokare generationer.
Det sägs att ens barn är ens kött och blod. Själv skulle jag inte tala om kött och blod, utan om gener. Min dotter har mina gener vare sig hon vill det eller inte. Det minsta jag kan göra för henne är att utforska generna så grundligt jag kan. Hennes kött och blod är på sätt och vis mitt ansvar. Allt detta känner jag trots att min dotter inte ens bor i samma land som jag och trots att vi inte har någon kontakt. Mina gener lever i henne. Jag har delat med mig av mina erfarenheter och kunskaper åt henne så att hon har blivit mogen nog att göra stora beslut i sitt liv. Tyvärr kan jag inte studera genernas komposition för henne, men släktforskning lyckas nog.
Någonstans i ett av husen mittemot min lägenhet tänder någon en elektrisk ljusstake även om julen är fortfarande avlägsen. Mina tankar går till min dotter i utlandet. Kommer hon att återvända hem till julen? Eller blir jag tvungen att fira julen ensam? Julen närmar sig utan att jag har hört något av henne. Sannolikheten blir allt större att hon ringer med en förklaring till varför hon inte tänker komma. Vad skall jag göra under julen? Titta på TV ensam? Kocka en enorm julmiddag bara åt mig själv? Besöka en julmässa? Delta i en offentlig julmiddag för fattiga? Alla alternativ känns som sorgliga andrahandsalternativ och just julhögtiden intensifierar den känslan.
Även om vi nuförtiden identifierar ödet med oss själva, var det inte så förr. Förr var man tvungen att följa ägare, ledare eller herrskap som man kallade dem. Då man inte ägde något själv, måste man underkasta sig regler som herrskapet utstakade. Annars fick man inte fungera på den mark och jord, där man ville arbeta eller bo. För att få njuta av en gemenskap måste man följa gemensamma regler, som utstakades av ägare, stat och kyrka, ofta i samarbete sinsemellan. Den plats man hade fått i den gemenskapen eller i det samhället var sällan ett resultat av egna bedrifter, utan man var född till det. Det var ödets vilja. Om man drabbades av olyckor eller något annat som inte gick att förklara, kallades också det för ödets vilja.
Kyrkan ville förstås att befolkningen skulle kalla ödet för Gud. Genom att lära ut gudsfruktan under söndagarna ville man få undersåtarna att lyda utstakade regler. Innan tron på Gud var inrotad, litade medborgarna ännu på skogens andar och på helbrägdagörarens förmåga att med trolldom bota åkommor. Man trodde också att förfäderna levde vidare i föremål och i utrymmen. Deras erfarenheter hjälpte efterkommande i deras motgångar.
Nuförtiden försöker man ständigt göra det klart för oss att vi är vår egen herre. Vi har alla möjligheter att skapa vår egen framtid med de egenskaper som vi fått av historien, våra familjer, samhället och vår bakgrund. Till skillnad från våra förfäder behöver vi inte underkasta oss samhällets krav utan vi har möjligheter att gå våra egna vägar. Vi behöver inte vara så rebelliska som mina förfäder var, då de ville skapa en egen framtid. Men även om alla står för sitt eget öde, kan vi hjälpa varandra och även ta emot hjälp.
Jag undrar fortfarande hur mina erfarenheter kunde hjälpa min dotter och om hon ville ta emot de råden.